Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarer - Katarina (församling) - Katarina (helgonnamn) - 1. Katarina från Alexandria (helgon) - 2. Katarina från Siena (helgon) - 1. Katarina (svensk drottning) - 2. Katarina (svensk drottning) - 3. Katarina (svensk drottning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o.) egde sin mäktigaste förgrening, funno de ett
särskildt hägn hos de store länsinnehafvarna. Orolig
öfver dessa och andra sekters utbredning, tillgrep
påfvemakten i början af 13:de årh. kraftiga åtgärder
till deras utrotande. Genom albigenskriget (1209–29)
och inqvisitionsbålen stäcktes för halftannat
århundrade de friare rörelserna inom den vesterländska
kyrkan. Endast i de slaviska landen mellan Adriatiska
hafvet och Donau bibehöllo de länge herraväldet, ehuru
utsatta för upprepade korståg af katolske furstar,
och spår af det katariska sektväsendet påträffas ännu
i våra dagar på Balkanhalfön. – Uttrycket katarer
nyttjades tidigt om affällingar i allmänhet från
den ortodoxa katolicismen. I tyskan kom ordet att
beteckna affällingar från hvarje ortodox kyrka öfver
hufvud, och från plattyskans "ketter" (Högt. "ketzer")
härleder sig det svenska kättare.
Katarina. 1. Församling i Stockholms stad, omfattar
såsom territoriel församling östra delen af
Södermalm. Vid 1883 års slut utgjorde folkmängden
28,463 personer. K. är ett regalt pastorat af 1:sta
kl. Inom dess område ligga Diakonissanstaltens
kyrka och Lutherska missionsföreningens kyrka samt
baptisternas Salems-kapell. – Konung Johan III gaf
1576 befallning att ett träkapell skulle uppföras på
den plats å Södermalm, der de vid "Stockholms blodbad"
1520 aflifvade personerna begrofvos. Hela Södermalm
hörde dock fortfarande till Maria församling, tills
Karl X Gustaf 1654 förordnade, att af östra delen
skulle bildas en särskild församling och en kyrka
byggas på den plats, der nämnda kapell stod. Plan
till kyrkan uppgjordes af stadsarkitekten Jean de
la Vallée, arbetet började 1656 och fullbordades
omkr. 1670. Denna kyrka, som finnes afbildad i
Dahlbergs "Suecia antiqua et hodierna", förstördes vid
den brand, som 1723 ödelade större delen af Södermalm,
men en ny kyrkobyggnad företogs genast, och redan
d. 18 Nov. 1724 invigdes den nuv. kyrkan. Denna,
till hvilken ritning uppgjordes af stadsarkitekten
G. J. Adlercrantz, är uppförd i form af ett grekiskt
kors med en af fyra småtorn omgifven kupol samt anses
vara Stockholms f. n. vackraste kyrka. – 2. Kapell
i Östergötlands län. Se Rönö.
Katarina (af Grek. katharos, ren, kysk). Detta namn
har burits af fem helgon inom den romerska kyrkan. De
mest berömda utländska äro: 1. K. från Alexandria,
företrädesvis åsyftad, då det talas om "den heliga
K.". Sägnen omtalar henne såsom en skön och lärd
jungfru af kunglig börd, lefvande i Alexandria vid
det 4:de århundradets början. Då kejsar Maxentius
en gång anställde en hednisk offerfest, trädde hon
frimodigt fram och predikade evangelium. Hon kastades
derför i fängelse, och ett femtiotal af de lärdaste
filosofer skickades af kejsaren för att förmå henne
att afstå från sin tro, men hon omvände dem alla
till kristendomen, likaså kejsarinnan Faustina och
flere andra. När man derefter ämnade genom stegling
bereda henne en pinsam död, föll hjulet, på hvilket
hon skulle fästas, af sig sjelf i stycken,
och hon vardt i stället halshuggen (307). Änglar
togo, enl. legenden, vård om hennes lik och buro
det till Sinai, der det i 8:de årh. återfanns af
egyptiske kristna. Hennes åminnelsedag är d. 25
Nov. Ett svärd och ett hjul äro hennes attribut. Hon
är skyddshelgon för flickskolor och var det länge
äfven för filosofiens ämnesvenner, särskildt
den filosofiska fakulteten i Paris. – 2. K. från
Siena, f. 1347, fattade redan som barn beslutet
att förblifva ogift samt hängaf sig tidigt åt ett
lif af de strängaste försakelser. Sedan hon vid 20
års ålder inträdt bland dominikanordens tertiarier,
underkastade hon sig dagliga gisslingar och iakttog
i tre år en oafbruten tystnad, utom då hon biktade
sig. Med Frälsaren hade hon formligen trolofvat sig:
Herren hade sjelf uttagit hennes hjerta och behållit
det. Hon hade ofta syner; under en sådan hade hon fått
märken efter Jesu fem sår (s. k. "stigmata") intryckta
i sin kropp, en utmärkelse, som dittills endast
kunnat omtalas om franciskanordens stiftare, den
hel. Franciscus. Åt fattiga och sjuka egnade hon en
outtröttlig hjelp samt utmärkte sig i synnerhet under
pesten 1374 genom sin sjelfförsakande verksamhet för
de nödställda. Också vann hon ett oerhördt anseende
och nästan tillbads af hela Italien samt fick ett
vigtigt inflytande på kyrkans angelägenheter. Jämte
den hel. Birgitta inverkade hon på påfven Gregorius
XI, så att denne 1376 öfverflyttade från Avignon
till Rom. År 1378, efter den stora påfveschismens
utbrott, kom hon, på kallelse, sjelf dit samt
lemnade sitt understöd åt Urban VI. Hon dog i Rom
1380 och kanoniserades 1461. Den 30 April är hennes
dag. Dominikanorden och Siena ära henne såsom sitt
skyddshelgon. Någon literär qvarlåtenskap af K. har
icke påträffats i original. Denna omständighet jämte
flere inre kriterier synas tillåta den misstanken att
hennes biktfader, dominikangeneralen Raimondo från
Capua, i väsentlig mån sjelf är författare till de
samlade skrifter, som 1707–13 fullständigast och på
italienska utgåfvos under titel "Opere della serafica
santa Catarina" samt utgöras af en berättelse om ett
samtal mellan henne och Gud, 26 böner och 373 bref,
dessa senare delvis riktade till historiskt kända
personer och korporationer samt mycket berömda för
sin språkrenhet. – Om det svenska helgonet K. se
Katarina Ulfsdotter.
Katarina, svenska drottningar:
1. K., dotter af Sune Folkesson och Helena,
konung Sverker den yngres dotter, förmäldes
1244 med konung Erik Eriksson och blef enka 1250.
Till Gudhems kloster, i hvilket hon haft för afsigt
att taga doket, skänkte hon en stor del af sin
egendom. Död 1252. K. H. K.
2. K., dotter till riddaren Karl Ormsson
(Gumsehufvud), blef 1440 gift med marsken,
sedermera, 1448, konungen Karl Knutsson (Bonde)
i dennes andra gifte. Hon kröntes 1448 till
drottning af den nyvalde ärkebiskopen Jöns Bengtsson.
K. dog 1450 och begrofs i Vadstena kloster.
K. H. K.
3. K., Gustaf I:s första gemål, dotter
af hertig Magnus I af Sachsen-Lauenburg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
