Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kepler, Johannes - Keplerska lagarna, astron. - Keplers kikare. Se Kikare - Keplers problem, astron. - Keppi, krigsv., en styf, rund hufvudbonad af läder - Keppler. Se Kepler - Kerak l. Krak, stad i Syrien - Keramik är den numera allmänt antagna benämningen på lergodstillverkningen i hela dess omfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och stjernpolyedrar, hvarvid han till de af
Archimedes upptäckta halfreguliera kropparna lade tvänne
nya sådana. För öfrigt finnas i hans skrifter spår
till differentialräkningen samt till flere teorier,
som först långt efter hans tid blifvit föremål för
undersökning. Dock torde man hafva gått alltför långt,
då man i Keplerska problemet velat finna det första
exemplet på en transcendent eqvation, så mycket
mer som K. ej synes hafva haft en tillräckligt klar
insigt om den matematiska analysens stora betydelse
vid sidan af den geometriska metoden.
K:s hela lefnad var en nästan oafbruten kedja af
motigheter. Att han detta oaktadt kunnat uträtta så
mycket för vetenskapen, dertill bör grunden sökas
i hans jernhårda flit och sega uthållighet, hvilka
egenskaper i förening med en starkt utpräglad tendens
till det mystiska utgjorde de kanske mest i ögonen
fallande dragen i hans karakter. – Af hans många
skrifter äro de flesta redan nämnda; hans Opera
omnia, delvis innehållande förut otryckta arbeten,
utgåfvos i 8 volymer (1858–1871) af Frisch. Bland
de många, som skildrat K:s lif och vetenskapliga
betydelse må särskildt nämnas Frisch (1858), Apelt
(1849), Förster (1862, 1872) och Reuschle (1871).
G. E.
Keplerska lagarna, astron., kallas de tre af Kepler
(se d. o.) funna lagarna för planeternas rörelse kring
solen. De uttryckas vanligen under följande form:
1. Hvarje planetbana är en ellips, hvars ena
brännpunkt sammanfaller med solens medelpunkt.
2. Den af ellipsens radius vector beskrifna ytan
är proportionel mot den dervid använda tiden.
3. Qvadraterna på de olika planeternas omloppstider
förhålla sig till hvarandra såsom kuberna på deras
banors storaxlar.
Dessa tre lagar upptäcktes af Kepler på empirisk
väg genom observationer; deras matematiska giltighet
bevisades först af Newton i "Philosophiae naturalis
principia mathematica" (1687). Emellertid är att
observera, dels att den tredje lagen är blott
approximativt riktig, nämligen under förutsättning
att planeternas massor kunna försummas i förhållande
till solens, dels att äfven de båda första lagarna
gälla blott under antagande att endast två kroppar
finnas, nämligen solen och planeten. I verkligheten
inverka deremot planeterna på hvarandra, så att deras
banor mer eller mindre afvika från den elliptiska
formen. Jfr Gravitation. G. E.
Keplers kikare. Se Kikare.
Keplers problem, astron., kallas ett af Kepler
(1609) framstäldt problem, hvars lösning möjliggör
bestämmandet af en planets läge i ett gifvet
tidsmoment. Planetens läge är nämligen, enligt Keplers
andra lag, bestämdt, om man från brännpunkten af
en ellips kan draga en radius vector, som afskär
en uppgifven del af ellipsens yta, räknadt från
storaxeln. Detta problem kan emellertid genom en enkel
geometrisk betraktelse reduceras till följande: "Att
från en gifven punkt på diametern i en halfcirkel
dela halfcirkelns yta i ett gifvet
förhållande", och det var under denna form Kepler
framställde problemet. Han misströstade dock sjelf
om en direkt lösning och förklarade, att den,
som kunde visa honom vägen dit, skulle af honom
jämföras med den store Apollonius. Keplers åsigt
har sedermera visat sig vara den riktiga; problemet
leder nämligen till en eqvation, i hvilken jämte den
obekanta storheten äfven en trigonometrisk funktion
af densamma ingår, och som derför icke kan på direkt
väg fullt exakt lösas. Emellertid finnas metoder att
på approximativ väg med nöjaktig noggranhet erhålla
en lösning. Bland den mängd författare, som behandlat
det keplerska problemet, må nämnas Wallis (1659),
Newton (1687), Cassini (1719), Simpson (1740),
Bessel (1816–17), Hansen (1852), Gasparis (1857,
1862) och Howe (1880). Bland svenska författare
hafva Lindqvist (Vet. Akad. Handl. 1778), Nordmark
(Vet. Akad. Handl. 1789, Acta Soc. Upsal. 1799)
och Gyldén (Vet. Akad. Öfvers. 1875 m. fl. ställen)
sysselsatt sig med problemet. G. E.
Keppi (uttal. med hårdt k; Fr. képi l. képy,
af T. käppi, af kappe, mössa), krigsv., en styf,
rund hufvudbonad af läder, vanligen öfverdragen med
kläde, något smalare upptill än nedtill och med
baksidan lutande. Den kom i bruk i flere arméer
vid midten af 1800-talet och erhöll flerestädes
den förut brukliga, fast på ett annat slag af
läderhufvudbonader använda benämningen tsjakå. I
Frankrike gifver man benämningen képi åt den med
guldsnören och framstående skärm försedda mössa, som
utgjorde förebild för svenska arméns nuvarande mössa.
C. O. N.
Keppler. Se Kepler.
Kerak [hårdt k] l. Krak, stad i Syrien, omkr. 20
km. ö. om Döda hafvets södra del, omkr. 900 m. öfver
hafvet. Omkr. 8,000 innev., deraf 1/4 grekiska
kristna. K. var en af moabiternas hufvudstäder
och omnämnes i den bibliska historien under namnen
Kir-Moab, Kir-Heres, Kir-Hareset och (efter exilen)
K. Staden var fordom befäst och spelade en betydande
rol under korstågen.
Keramik (hårdt k; af Grek. keramos, krukmakarelera)
är den numera allmänt antagna benämningen på
lergodstillverkningen i hela dess omfattning
från tegelbränningen upp till den finaste
porslinsfabrikationen. Ordet nyttjas äfven för att
beteckna såväl framställningen af denna tillverknings
historia som de genom tillverkningen frambragta
alstren. De keramiska tillverkningarna kunna efter
godsets hårdhet, dess genomskinlighet och glasyrens
beskaffenhet delas i vissa hufvudgrupper. Bland de
många olika indelningarna torde den allmännast följda
vara den af Alexandre Brongniart i hans "Traité des
arts céramiques" uppställda, nämligen 1) lergods med
porös ogenomskinlig massa, 2) lergods med hårdbränd
(sintrad) ogenomskinlig massa och 3) lergods med
hårdbränd halfgenomskinlig massa. Till den första
gruppen höra de tegelliknande grofva tillverkningarna
oglaseradt lergods (terra-cotta), de antika vaserna,
det simpla glaserade krukmakaregodset och den
emaljerade fajansen; till andra gruppen hänföras
den s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
