Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kératry, Emile de - Kerbela, stad i asiatiska Turkiet, vilajetet Bagdad - Kerboga, turkisk emir - Kercha, flod i vestra Persien - Kerckringska vecken, anat. Se Kerkringska vecken - Kerdrel, Vincent Paul Marie Casimir Audren de - Kereddin, pascha, turkisk statsman - Kerer, Grek. mytol., kallades hos forntidens greker dödens eller egentligen de våldsamma dössättens gudinnor - Kerguelens land l. Desolation land, obebodd ö i södra Indiska oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett par val till nationalförsamlingen. Utom La
vie de club (1862) och ett par andra dramatiska
arbeten har K. äfven utgifvit flere historiska
och politiska skrifter, af hvilka de förnämsta
äro La contre-guérilla (1867), La créance Jecker
(s. å.), L’elevation et la chute de Maximilien
(s. å.), Armée de Bretagne 1870–71 (1874) och
Mourad V, prince, sultan, prisonnier d’état (1878).
E. W.
Kerbela (ke’r-; Mesjlied-Husein), stad i asiatiska
Turkiet, vilajetet Bagdad, s. s. v. om Bagdad och
omkr. 30 km. v. om Eufrat. Omkr. 20,000 innev. Den
största bland stadens fem moskéer är Huseins moské,
med Huseins, Alis sons och Muhammeds dottersons,
graf, som gör K. näst Mekka till sjiiternas förnämsta
vallfartsort.
Kerboga [hårdt k], turkisk emir, år 1096 erkänd
af den seldsjukiske sultanen såsom styresman öfver
Mossul, fick 1098 öfverbefälet öfver den här på 600,000
man, som af sultanen sändes att undsätta det af
korsfararna belägrade Antiochia. Men K. fördröjde
sig på vägen med ett fruktlöst angrepp mot Edessa
och framkom till Antiochia först tre dagar efter
sedan staden fallit i de belägrandes händer. Det
blef sålunda hans tur att med sin väldiga här
innesluta Antiochia. Genom öfveransträngning och
hungersnöd bragtes korshären snart till det yttersta;
K. invaggade sig i säkerhet, men blef vid korsfararnas
utfall d. 28 Juli fullständigt slagen samt flydde
till Mossul, lemnande vägen öppen till Jerusalem. Han
dog 1102 i Choi i Aserbejdjan.
Kercha [hårdt k], flod i vestra Persien, upprinner på
Sagros-bergen, flyter genom prov. Ardilan, Luristan
och Chusistan samt mynnar ut på turkiskt område i
Sjatt-el-arab. Det är forntidens Choaspes, som flöt
förbi Susa, och af hvars klara vatten de persiske
konungarna berättas alltid hafva fört med sig i
ett silfverkärl.
Kerckringska vecken, anat. Se Kerkringska vecken.
Kerdrel [hårdt k], Vincent Paul Marie Casimir Audren
de, fransk politiker, född 1815, utgaf i Rennes en
legitimistisk tidning vid republikens utropande
1848 samt var ombud för Ille-et-Vilaine först i
den konstituerande församlingen, derefter i den
lagstiftande och slutligen i Corps législatif
1852, der han röstade med högern. Missnöjd
med kejsaredömets återupprättande, afsade han sig
uppdraget d. 22 Nov. s. å. och drog sig ifrån
politiken. Den 8 Febr. 1871 vald till representant
i nationalförsamlingen för både Ilie-et-Vilaine och
Morbihan, antog han det senare valet och blef d. 1
Dec. 1874 vice president. K. är en afsvuren fiende
till republiken och räknas bland monarkisternas
främste talare. Han valdes till senator d. 30
Jan. 1876 och till senatens vice president
d. 13 Mars s. å. samt bekämpade de republikanska
kabinetten och bidrog väsentligt till J. Simons
störtande. K. återvaldes till senaten d. 5 Jan. 1879,
men efterträddes såsom vice president af general
Ladmirault.
Kereddin [hårdt k], pascha, turkisk statsman, född
omkr. 1825 i Tsjerkessien, såldes som slaf
till Tunis, der han vann bejens gunst och slutligen
blef premierminister. I denna egenskap förde han
1867–71 i Konstantinopel underhandlingarna rörande
Tunis’ ställning till Turkiet. Sedan han 1877 råkat i
onåd, begaf han sig till Konstantinopel och utnämndes
d. 3 Dec. 1878 till storvesir. Redan d. 28 Juli 1879
afskedades han på grund af sitt svaga motstånd mot de
främmande makternas inblandning i Turkiets religiösa
och politiska angelägenheter.
Kerer (hårdt k; Grek. keres, af stammen ker-, skära,
härja), Grek. mytol., kallades hos forntidens greker
dödens eller egentligen de våldsamma dödssättens
gudinnor. Hos Hesiodos namnes på ett ställe blott
en ker, dotter af natten samt syster till döden
(Thanatos) och ofärden (Moros); på andra ställen
omtalas flere sådana. Hos Homeros och andra skalder
uppträda kererna vanligen i flertal, stundom i otalig
mängd; och hvarje menniska, för hvilken en våldsam
död är af ödet bestämd, har ända från födelsestunden
sin ker sig tilldelad. Likt Nordens valkyrjor vistas
kererna företrädesvis i slagtningens vilda tummel,
der de, i blodig klädnad och gräsliga att åse,
framstorma vid sidan af Eris och Kydoimos, splitets
och stridsvimlets gudamakter, för att rycka till sig
de fallne och med hvarandra kämpa om liken. Stundom
identifieras de äfven med moirerna, ödets, eller med
erinyerna, blodshämdens gudinnor. A. M. A.
Kerguelens land [kergle’ns] l. Desolation land,
obebodd ö i södra Indiska oceanen under 49°
s. br. och 70° ö. lgd fr. Greenw., har en areal
af omkr. 3,414 qvkm. Ön har en oregelbunden form,
med en mängd djupt inträngande fjärdar, och är, så
vidt man känner, mycket bergig, med toppar af mer än
1,800 m. höjd (t. ex. Mount Ross, 1,865 m.). Flere
glacierer sträcka sig utefter bergssidorna ned
i dalarna och betäcka en stor del af ön, hvilken
otvifvelaktigt är af vulkaniskt ursprung, emedan
basalt och trapp äro öns hufvudbeståndsdelar. En
verksam vulkan och flere varma källor sägas finnas
i öns sydvestra del. Att döma af den stora mängd
fossilt trä, som finnes, måste ön en gång hafva
varit tätt klädd med skog och annan vegetation,
som utan tvifvel gått under genom den vulkaniska
verksamheten eller möjligtvis genom förändring af
klimatet. Öns nuv. flora är beslägtad med Amerikas,
ej med Afrikas, och är af brist på värme ganska
fattig. Hittills äro kända 21 arter fanerogamer
(af dem 8 inhemska, ej annanstädes funna) samt 346
kryptogamer. Träd saknas. Den mest karakteristiska
växten är den ätliga kerguelen-kålen (Pringlea
antiscarbutica). Landtdäggdjur saknas, men sjöfogel
finnes i mängd, äfvensom flere arter själar och
hvalar, hvilka varit föremål för ett skoningslöst
utrotningskrig. – Ön upptäcktes d. 13 Febr. 1772
af den franske sjöfararen Kerguelen-Trémarec och
besöktes af Cook 1776. En närmare undersökning af
ön gjordes 1840 af J. Ross och dennes följeslagare
botanisten J. D. Hooker. I Jan. 1874 besöktes
K. af "Challengers" expedition, och kort derefter
(Okt. 1874–Febr. 1875) uppehöllo sig på ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
