Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kirmansjahan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grad lös och jordartad kiselsyremassa, slägt
med mineralet opal och bildad (på kemisk väg)
såsom afsats ur varma källors kiselsyrehaltiga
vatten. Kring Geysirkällorna på Island och Nya
Zeeland finnas stora aflagringar af kiselsinter,
på den senare lokalen bildande terrassformade,
marmorhvita afsatser. Kiselsintern träffas stundom
i form af stalaktiter l. droppsten. Är den porös och
uppfylld af förkislade växter, kallas den stundom
kiseltuff, i öfverensstämmelse med benämningen för
den i detta afseende lika beskaffade kalktuffen.
E. E.
Kiselskiffer, miner., petrogr., en tät,
mikrokristallinisk, med lera, jernföreningar och kol
blandad samt derigenom merendels mörkgrå eller svart
färgad qvarts- eller qvartsitvarietet, som stundom
visar en viss skiffrighet. Den är mycket hård och
fullkomligt osmältlig. Kiselskiffern förekommer
såsom mindre lager tillsammans med siluriska
och devoniska ler- och alunskiffrar vid Harz, i
Fichtelgebirge och Böhmen samt inom Belgiens och
Westfalens kolkalk. Den begagnas till brynstenar. De
svarta, fullkomligt jämna och täta varieteterna
brukas, under namn af lydit, lydisk sten eller
probersten, vid pröfning af guld- och silfverhaltiga
legeringar på deras halt af ädel metall. Kiselskiffer
finnes, såvidt hittills är kändt, icke i Sverige.
E. E.
Kiselsten, en i dagligt tal stundom använd benämning
för flinta (se d. o.). – I annan bemärkelse brukas
namnet någongång om de små, rundnötta och slätslipade
stenar af flinta, som anträffas vid hafsstränderna
i land, der flintförande bergarter (krita) utgöra
delar af kusterna. Sällan utsträckes begreppet numera
så långt, att det omfattar äfven rundnötta småstenar
af andra bergarter än flinta. E. E.
Kiselsyra, kiseljord, kem., kiselns oxid, Si O2,
förekommer i naturen ytterst allmänt såsom mineralet
qvarts, utgörande en hufvudbeståndsdel i granit,
gneis, porfyr o. s. v. eller utbildad i vackra
kristaller, hvilka, då de äro rena, äro fullkomligt
ofärgade, genomskinliga och glasklara (bergkristall),
men ofta äro af föroreningar färgade violetta
(ametist) eller bruna (röktopas). På kemisk väg
framställd, är kiselsyran ett hvitt, fint pulver,
som är alldeles olösligt i vatten och alla syror
utom fluorvätesyra, hvaraf det löses under bildande
af fluorkiselgas. Kiselsyran smälter först för
knallgasblåsrörets hetta till ett segt glas. Den
ger flere hydrat, som äro mycket obeständiga samt
vid lindrig upphettning sönderdelas i vatten och
kiselsyra. Sådana hydrat uppstå i form af geléartade
fällningar, då fluorkiselgas inledes i vatten och då
lösliga kiselsyrade salter sönderdelas med syror. Om
i senare fallet stora mängder vatten äro närvarande,
erhålles ingen fällning, emedan det bildade hydratet
då stannar i lösningen. Ur denna lösning har man
erhållit ett hydrat Si O(OH)2, som liknar glas. Äfven
i mineralriket förekomma kiselsyrehydrat som opal,
kalcedon, flinta o. s. v. Med oxider ger kiselsyra
salter, kallade silikat, hvilka utmärkas genom stor
vexling i sammansättningen. Alla dessa silikat äro
olösliga i vatten
med undantag af några silikat af kalium och natrium,
hvilka med vatten bilda sirupstjocka lösningar
(vattenglas). En del silikat sönderdelas lätt
af syror, hvarvid geléartadt kiselsyrehydrat
afskiljer sig; andra deremot angripas icke eller
ofullkomligt af syror. Många silikat förekomma i
mineralriket; vanligast bland dem äro fältspat och
dess förvittringsprodukt lera, glimmer, hornblende,
augit, granat o. s. v. Några silikat, såsom
smaragd, topas, hyacint, äro ädelstenar. Kiselsyra
finnes ej endast i mineralriket, utan äfven i
växter och djur. Skafgräsen, gräs-slagen, rotting
m. fl. innehålla rikliga mängder kiselsyrehydrat,
och skalen af diatomacéer, hvilka bilda bergmjöl,
bestå nästan helt och hållet deraf, likaså nålarna
i hafssvampar eller spongier. Den som bergkristall
i naturen förekommande kiselsyran kristalliserar
i sexsidiga prismer med pyramidändar, tillhör
det hexagonala systemet och har egentliga vigten
2,75. Smält kiselsyra, som är amorf, har deremot blott
2,3 egentlig vigt. En kristalliserad kiselsyrevarietet
af den senare tätheten har anträffats i vulkaniska
bergarter och benämnes tridymit. Ännu en tredje
kristalliserad kiselsyrevarietet, sannolikt rombisk,
har anträffats endast i meteoriter och kallas
asmanit (af Sanskr. asman, åskvigg). Dess egentliga
vigt är 2,25. Kiselsyran är således ett trimorft
ämne. P. T. C.
Kiseltuff. Se Kiselsinter.
Kisfaludy [ki’sjfaludi]. 1. Sándor K., ungersk
skald, född 1772, visade i sina ynglingaår stor
fallenhet för studier, musik och teater. Emellertid
ingick han 1792 i krigstjenst, blef löjtnant vid
ungerska lifgardet i Wien och råkade 1796, vid Milanos
eröfring af Napoleon, i fransk fångenskap, ur hvilken
han frigafs efter ett och ett halft år. Han stred
1799 i Schweiz och vid Rhen, hvarefter han 1800 tog
afsked. Under ungerska resningen 1809 var han major
för en division. Efter krigets slut drog han sig å
nyo tillbaka till sitt gods Sümeg för att sköta
sitt landtbruk och sina literära värf. Han afled
derstädes d. 28 Okt. 1844. – K. var den, som främst
gaf lyftning och ny tillförsigt åt den ungerska
vitterheten, sedan den under århundraden i tynande
tillstånd lefvat på utländska efterhärmningar. Han
utgaf 1801 Kesergó szerelem (Olycklig kärlek), lyriska
dikter, som i stämningen likna Göthes "Werther";
1807 följde en andra samling Boldog szerelem (Lycklig
kärlek). Dessa två dikthäften förenades derefter
under den mer kända titeln Himfy’ szerelmei (Himfys
kärlekssånger). Språket i K:s formfulländade lyrik,
som både i form och stämning företer en viss likhet
med Petrarcas, är synnerligt melodiskt, yppigt och
blomstrande, uppfyldt af eldiga bilder. Han var
också länge ungrarnas älsklingsskald. Stort bifall
tillvann honom ock Regék a magyar elóidöböl (1807;
2:dra uppl. 1818; Sagor från Ungerns forntid),
hvaremot Gyula’ szerelme (1825; Julius’ kärlek),
ett epos, slog mindre an. K. skref äfven dramer i
Schillers form och anda; de samlades till Eredeti
magyar játékszin (1825–26; Ungersk originalteater). Då
ungerska akademien, till hvars stiftande K. bidragit,
1830 invigdes, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
