Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1215-1216 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsideration ... - Konsk (P. Konskie), stad i ryska guvernem. Radom - Konskribera, utskrifva till krigstjenst - Konskription, krigsv. - Konsol, ett från en vertikal yta i allmänhet rätvinkligt framspringande stöd af triangulär profil med den horisontala sidan uppåt - Konsolatör, liten kafle- eller halfmånformig dyna att anbringa upptill på karmen af en gungstol o. s. v. - Konsolidera, stadga, bringa till helhet, befästa, stärka; förena, sammanslå - Konsonans, musikt., sammansmältningen af två eller flere toner till en klangenhet - Konsonant, medljud, språkv., sådant språkljud, som icke i allmänhet bildar stafvelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förekommer alltid sparsamt och är derför äfven mycket dyr.
O. T. S.

Konsk (P. Konskie), stad i ryska
guvernem. Radom. Omkr. 14,500 innev. Jernindustri.

Konskribera (af Lat. con, tillsammans, och scribere,
skrifva, uppteckna), utskrifva (manskap) till
krigstjenst. Jfr Konskription.

Konskription (se Konskribera), krigsv., kallas
stundom den åtgärd, genom hvilken manskap på
grund af allmän krigstjenstskyldighet uttages till
krigstjenst. Uttrycket härledes af den i Frankrike
år 1798 antagna konskriptionslagen, genom hvilken
alla fransmän mellan 20 och 25 års ålder förklarades
skyldiga till krigstjenst (jfr Härordning). Ganska
snart infördes konskriptionen äfven i öfriga arméer,
ehuru benämningen småningom blifvit bortlagd. C. O. N.

Konsol (Fr. console, antagligen af Lat. consolidare,
göra fast, säker), ett från en vertikal yta i
allmänhet rätvinkligt framspringande stöd af
triangulär profil med den horisontala sidan
uppåt. Konsoler användas i arkitekturen parvis,
[i] en sammanhängande följd eller ensamma för att uppbära
dörr- och fönsterkrön, takgesimser,



balkonger, kolonner, hvalf-fötter o. d. eller för mera
dekorativa ändamål, såsom uppbärande af statyer och
statyetter, vaser och andra prydnadsföremål. Konsoler

af förra slaget äro fastsittande och kallas, då de
äro utförda af sten, äfven kragstenar; konsoler af
senare slaget äro ofta lösa, flyttbara, utförda i
trä, gips, fajans, porslin o. s. v. – I den grekiska
konsten nyttjades konsoler som bärare af dörr-
(och fönster-)krön, t. ex. å Erechtheions norra
port å Akropolis i Athen. Den romerska kejsaretiden
använde dem med förkärlek och i stor utsträckning för
uppbärande af de i korintisk stil utförda byggnadernas
vidt framspringande taklist. Medeltidens kyrkliga
konst använde dem gerna som stöd för hvalfbågar, som
utspringa från en vägg till en pelarrad, men äfven
på mångfaldiga andra sätt, hvilket sedermera jämväl
under nyare tider varit händelsen. Antikens konsoler
hade formen af ett långsträckt S med inrullade ändar,
något påminnande om det joniska kapitälets voluter,
på den nedåt eller utåt vettande sidan, vanligen
belagda med ett akantusblad. Medeltiden gaf åt sina
konsoler gerna formen af ett halft, ofta tämligen
fantastiskt utstyrdt kapitäl eller använde som motiv

sektioner af rikare sammansatta listverk. Den nyare
tiden har upptagit samtliga dessa former samt på det
rikaste sätt ombildat och utvecklat dem. I synnerhet
spelade de under barock- och rococo-tiden en mycket
bemärkt rol. Upk.

Konsolatör (egentl. tröstare, af Lat. consolari,
intala tröst), liten kafle- eller halfmånformig dyna
att anbringa upptill på karmen af en gungstol o. s. v.

Konsolidera (Lat. consolidare, af con, tillsammans,
och solidus, tät, fast), stadga, bringa till helhet,
befästa, stärka; förena, sammanslå; anvisa (en fond)
såsom säkerhet för ränte- eller afbetalningen å en
statsskuld (jfr Consols och Statslån).

Konsonans (af Lat. consonare, ljuda tillsammans),
musikt., sammansmältningen af två eller flere
toner till en klangenhet. Konsonansen är relativ
och har på skilda tider bestämts olika (jfr
Dissonans och Klang). I den moderna musiken äro
dur- och molltreklangen med alla sina intervall
konsonanser. Emellertid kan äfven der en egentligen
konsonant klang (t. ex. qvartsextackordet) i
vissa ställningar blifva dissonant: allt beror på
huruvida densamma af den estetiska uppfattningen för
tillfället betraktas såsom en enhet eller en mångfald
af klanger. Det rent fysiska välljudet kan visserligen
vara bidragande, men icke ensamt bestämmande för
begränsningen af begreppet konsonans. A. L.

Konsonant (af Lat. consonare, samljuda), medljud,
språkv., sådant språkljud, som icke i allmänhet
bildar stafvelse. Redan i den grekiska grammatiken
förekommer termen symfona (medljudande), som
på latin öfversattes med consonae. Den vanliga
definitionen på konsonanter: "sådana språkljud
(eller "bokstäfver"), som icke kunna uttalas för sig
sjelfva, utan endast med tillhjelp af en vokal",
är fullkomligt oriktig. Man har, möjligen under
inflytande af konsonanternas namn ("be", "änn"
o. s. v.), i hvilka alltid en vokal förekommer,
låtit förleda sig att tro, att en konsonant ej skulle
kunna uttalas ensam. Man behöfver dock ej mycken
iakttagelse och eftertanke för att öfvertyga sig om
att detta ganska väl går för sig. Den numera vid den
första undervisningen alltmer använda ljudmetoden
är just byggd på grundsatsen att hvarje språkljud
uppfattas som fullkomligt sjelfständigt. "Be", "änn"
o. s. v. äro blott namn på ljudet eller bokstafven
och hafva ingenting med läsningen att göra; ljuden
äro b, n o. s. v. Noga taget, har uttrycket konsonant
två betydelser, alltefter som man fäster sig vid
språkljudens bildning eller vid deras användning
(funktion) i stafvelsen.

I. Som motsats till vokalerna utgöra konsonanterna
en bestämd, fast grupp af språkljud, de vanliga
s. k. konsonanterna. Språkljuden i ett visst gifvet
språk indelas då i vokaler och konsonanter, hvarvid
t. ex. i Sv. a e i o u y å ä ö räknas till de förre,
b d f g h j k l m n p r s t v till de senare. Denna indelning
är dock så till vida betänklig, som den saknar
egentlig indelningsgrund; och följden deraf är att
ingen duglig definition kan gifvas på konsonant. Den
vanliga definitionen, som gifves

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>