Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsonant, medljud, språkv., sådant språkljud, som icke i allmänhet bildar stafvelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af några fonetiska författare, bestämmer konsonanter
som sådana språkljud, till hvilkas bildning hör,
såsom ensam eller väsentlig faktor, ett i munnen,
eller i allmänhet ofvan struphufvudet, åstadkommet
buller (i motsats till ton). Men denna definition
är för trång; den omfattar nämligen ej nasalerna
m, n, ng o. s. v., hvilka bildas genom resonans,
lika väl som vokalerna. En gemensam bestämning
för de flesta konsonanter är den att de hänföra
sig till endast ett bildningsläge ("läppljud",
"tandljud" o. s. v.), under det man vid vokalerna
alltid måste samtidigt taga hänsyn till både
tungans och läpparnas ställning. Emellertid gifves
det äfven konsonanter med mer än ett bildningsläge,
t. ex. Eng. w ("sammansatta" konsonanter). Rätteligen
brukas uttrycket konsonanter, liksom liqvida,
sibilant o. s. v., blott för korthetens skull som
en osystematisk, praktisk sammanfattning af vissa
naturliga grupper inom systemet, hvilka hafva det
gemensamt att för de till dem hörande språkljudens
bildning blott ett ställe i munnen, bildningsläget
eller kontaktspunkten, är af väsentligt bestämmande
betydelse, och som derför underindelas just med hänsyn
till dessa bildningslägen. Till konsonanterna höra
följande grupper:
1) explosiva (l. klusila) ljud, som bildas vid
fullständig afspärrning af talströmmen (gomseglet
stänger näsvägen, tungan eller läpparna munkanalen),
t. ex. p, b. d, k;
2) frikativa ljud (l. spiranter), som
bildas vid förträngning i munkanalen med tillhjelp
af tungan eller läpparna, under det vägen åt näsan
vanligen är stängd, t. ex. f, s, j, l, h;
3) tremulanter ("dallerljud"), som bildas derigenom
att tungspetsen, tungspenen eller någon annan kropp
vibrerar i talströmmens väg och sålunda periodiskt
vidgar eller förtränger denna, t. ex. uppsvenskt r;
4) nasaler (l. resonanter), som bildas genom samtidig
resonans i näshålorna (med nedfäldt gomsegel) och
en del af munnen, hvilken baktill står i förbindelse
med svalget och framtill är afstängd genom tunga
eller läppar.
Om stängningen är ofullständig eller ej verkställes
med tillräcklig kraft, får man en föga utpräglad
explosiva eller en forcerad frikativa. Så är
det stundom svårt att afgöra om Sv. "tje"-ljud
i ett gifvet fall är bildadt med eller utan
stängning, alltså om det är affrikata eller ren
frikativa. Historiskt gå också explosivor och
frikativor öfver i hvarandra; så har t. ex. inom
germanska och slaviska språk frikativt Grek. [gamma]
(Fornsv. gh) öfvergått till explosivt (vanligt) g,
och i de skandinaviska språken ð utbytts mot vanligt d
(jfr Eng. thou, that och Sv. du, det). Öfvergången
från explosiva till frikativa förmedlas ofta genom
en affrikata, eller, med andra ord, derigenom att
explosivan först efter sig alstrar en homorgan
frikativa, d, v. s. en frikativa i samma läge, och
sedan med tiden sjelf bortfaller; så har t. ex. Fr. s
i cité uppkommit ur Lat. k i civitas och Fr. ch
i charbon af Lat. k i carbo genom
"tje"-ljud (jfr Ital. c), och på samma sätt Sv. j i gifva,
göra uppkommit ur g genom "dje"-ljud, som ännu finnes
i några af våra folkmål. I Sv., D. och T. äro p,
t, k före vokal vanligen ej rena explosiva såsom
t. ex. i Fr. och R., utan de efterföljas af en
qvalitetslös utandning ("tonlös vokal"), eller ett
slags h-artadt ljud, d. v. s. det dröjer en märkbar
tid, efter det afspärrningen är häfd och således p, t,
k äro färdiga, innan röstbanden komma i vibrationer
och således den följande vokalen börjar. Våra p, t,
k äro alltså i dessa fall egentligen aspirator och
likna Forngrek. [phi], [theta], [chi] (ph, th, ch) efter dessa
teckens ursprungliga uttal, ehuru förmodligen de
grekiska aspiratorna voro något mera utpräglade än
våra. Det finnes äfven tonande aspirator (i sanskrit),
d. v. s. b, d, g efterföljda af ett obestämdt
vokaliskt ljud. Om vid uttalet af en frikativa
öppningen (passet) göres så vid, att talströmmen
tämligen eller alldeles obehindradt passerar med
ringa eller ingen friktion mot kanterna, får man
öfvergångsformen mellan frikativor och vokaler
eller rent af vokaler (i vidsträckt mening). Så kan
Eng. think blifva hink; så är skilnaden mellan
i och j stundom svår att bestämma, och så har v
försvunnit före u i Skand. ulf, ull (jfr T. wolf,
wolle). Man kan säga, att aspiratorna skilja sig från
affrikatorna derigenom att det senare elementet hos
affrikatorna är en fullständig frikativa, men hos
aspiratorna blott vokal. Tremulanter kunna öfvergå
till frikativor derigenom att vibrationerna till
antalet blifva allt färre och slutligen upphöra. Så
är Eng. r före vokal numera en med tungans främre ände
bildad frikativa (alltså utan "rullning"), och vanligt
Sv. skorrande r i de södra landskapen en palatal
frikativa. Öfvergångarna från explosiva och tremulant
till frikativa och från frikativa till vokal äro att
betrakta som reduktionsfenomen. Som öfvergångsformer
mellan nasaler och öfriga grupper kunna anses de
nasalerade konsonanterna, t. ex. t i vattna, p i
köpman. Äfven nasalerade l, j o. s. v. förekomma,
men i det hela äro nasalerade konsonanter
sällsynta. Tremulanter och nasaler tillsammans gå
under benämningen liqvidor; frikativor, tremulanter
och nasaler tillsammans kallas kontinuor ("utdragna",
"tänjbara"), i motsats till explosivorna såsom
momentana språkljud. De nu nämnda förmala grupperna
(explosivor, frikativor o. s. v.) sönderfalla i lokala
underafdelningar, alltefter som den för konsonanterna
karakteristiska afspärrningen eller förträngningen
i munkanalen bildas af läpparna eller af tungan mot
tänder, tandlådor eller olika delar af gommen eller
slutligen undantagsvis i struphufvudet. Sådana
lokala grupper uppställas i större eller mindre
antal, alltefter den noggranhet, med hvilken man vill
bestämma bildningsläget eller kontakten, minst tre,
nämligen a) labialer ("läppljud"), t. ex. p, b, f, v,
m; b) dentaler ("tandljud"), t. ex. t, d, s, l, r, n;
c) palataler (äfven gutturaler, "gomljud"), t. ex. j,
k, g, ng. Vanligen hafva konsonanterna blott ett
bildningsläge och äro då enkla. Några hafva likväl
två; de kallas sammansatta. Innan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
