Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kopitar, Bartolomej - Kopiös, öfverflödande, ymnig - Kopp, Ulrich Friedrich - Kopp, Joseph Eutychius - Kopp, Hermann - Kopp, Karl - Koppar är den metall, som näst guld och silfver var tidigast känd och använd - Koppar. 1. Kem. I naturen förekommer kopparn ej sällan gedigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryska öfversättningar från 12:te och 13:de årh., och
som alltså för den ryska språkhistorien är af stort
intresse. K. skref också Prolegomena historica till
den upplaga af det berömda Reims-evangeliet ("Text du
sacré"), som på kejsar Nikolaus’ befallning utgafs i
Paris 1843. Han redogör deri för slavernas omvändelse
och den ifrågavarande handskriftens öden samt
upprepar sin mening om kyrkslaviskans fornslovenska
härkomst. En mängd recensioner och smärre uppsatser
äro samlade och utgifna af K:s lärjunge Miklosich
under titeln Barth. Kopitars kleinere schriften
sprachwissenschaftlichen, geschichtlichen,
ethnographischen und rechtshistorischen
inhalts (1857). K. dog 1844 såsom kustos för
hofbiblioteket. Personligen var K. föga älskvärd,
hade en hög tanke om sig sjelf, en ringa om sina
motståndare och tålde inga motsägelser. Ryska
författare förkättra honom som fiende till den
slaviska idén, kalla honom för en österrikisk agent
o. s. v. Han var nämligen hvarken panslavist eller
russofil, och genom Karadjitjs, af honom inspirerade,
åtgärder för serbiska språket och literaturen drogs
Serbien åt vester och skildes sålunda mera från
Ryssland.
Lll.
Kopiös (Lat. copiosus, af copia, förråd),
öfverflödande, ymnig, ansenlig, mycket stor.
Kopp, Ulrich Friedrich, tysk paleograf, f. 1762,
var först ämbetsman i Hessen-Kassel och 1802–04
direktör för dess hofarkiv, men egnade sig derefter
uteslutande åt paleografiska studier samt blef 1808
"ehrenprofessor" i Heidelberg. Senare flyttade
han till Mannheim. Död 1834. Han är känd genom
sitt epokgörande arbete Palaeographia critica
(4 bd, 1817–29), i hvilket han bl. a. ådagalägger
de tironianska förkortningstecknens uppkomst ur
bokstafstecknen. Andra arbeten af K. äro Bilder und
schriften der vorzeit (2 bd, 1819–21) och en edition
af Martianus Capella (utg. af K. F. Hermann, 1836).
Kopp, Joseph Eutychius, schweizisk historieforskare,
f. 1793, var 1819–65 professor i klassisk filologi
vid lyceet i Luzern samt deltog 1828–31 och 1841–45
i det politiska lifvet, hvarvid hans sista åtgörande
var att kraftigt, ehuru förgäfves, motsätta sig
jesuiters anställande vid kantonen Luzerns högre
undervisningsverk. Död 1866. – Från 1830 idkade
K. historisk arkivforskning, inom kort med tydligt
ändamål att beriktiga Tschudis och J. von Müllers
framställningar af schweiziska edsförbundets
äldsta historia. Genom Urkunden zur geschichte der
eidgenössischen bünde (bd 1 1835; bd 2 1851, i "Archiv
für kunde österreichischer geschichtsquellen") och
sitt vidlyftiga arbete Geschichte der eidgenössischen
bünde. Mit urkunden (äfven med titel: Der geschichten
von der wiederherstellung und dem verfalle des
heiligen römischen reiches erstes buch o. s. v., i
tillsammans 12 böcker, sträckande sig till år 1336,
utg. 1845–82, i fortsättningen bearbetadt af Busson
och A. Lütolf; ännu oafslutadt till följd af den
sistnämndes död) väckte han till lif en mera kritisk
undersökning af det habsburgska förtrycket i Schweiz
och dermed
sammanhängande berättelser, hvarjämte han i sin
1854–56 utgifna tidskrift "Geschichtsblätter aus
der Schweiz" (artiklarna Zur Tell-sage och deras
bilagor, Die Gessler) sysselsatte sig med samma
ämne. Men i det han sålunda bröt med det naiva
patriotiska betraktelsesättet, undgick han icke
alldeles öfverdrifter i motsatt riktning, och
hans digra historiska verk lider dessutom af en
väsentlig brist på komposition. – K. skref äfven
flere historiska dramer (Dramatische gedichte, 4
bd, 1855–66), svaga såsom konstalster och röjande
ett öfvervägande intresse att låta den historiska
sanningen komma till heders.
Kopp, Hermann, tysk kemist, f. 1817, blef 1843
e. o. och 1853 ordinarie professor i Giessen samt
är sedan 1864 ordin. professor vid Heidelbergs
universitet. K. har utfört samt i Poggendorffs och
i Liebigs annaler meddelat vigtiga undersökningar
rörande sammanhanget mellan kropparnas fysikaliska
egenskaper och deras sammansättning. Men
framförallt har han inlagt stora förtjenster om
kemiens historia. Hans Geschichte der chemie (4 bd,
1843–47) är ett klassiskt arbete, fullständigadt
med afseende på de äldsta perioderna genom Beiträge
zur geschichte der chemie (1869–75). Han har ock
i samlingsverket "Geschichte der wissenschaften in
Deutschland" skrifvit Die entwickelung der chemie
in der neuern zeit (1871–73). Af Graham-Ottos
"Ausführliches lehrbuch der chemie" författade
K. jämte H. Buff och F. Zamminer 1:sta bandet,
Lehrbuch der physikalischen und teoretischen chemie
(1857; 2:dra uppl. 1863). Tillsammans med Liebig utgaf
han åren 1847–56 och i förening med H. Will åren
1857–62 den ännu fortgående publikation, som efter
upprepade förändringar af titeln slutligen kallades
"Jahresbericht über die fortschritte der chemie
und verwandter theile anderer wissenschaften". Aren
1851–71 deltog han äfven i redaktionen af Liebigs
annaler. – K. är sedan 1875 ledamot af svenska
Vetenskapsakademien.
Kopp, Karl, tysk bildhuggare, f. 1825 i Würtemberg,
studerade 1842–50 i Stuttgart och visade tidigt
böjelse för en ideal riktning. Sedan fortsatte han,
till 1854, i Paris sina studier. Återkommen till
Würtemberg sträfvade han ifrigt för konstflitens
höjande, blef 1868 professor vid Polyteknikum i
Stuttgart och började vid samma tid ifrigt arbeta som
utöfvande konstnär i byster och dekorerande bildverk,
såsom fontän-grupper, karyatider och allegoriska
figurer för offentliga byggnader.
Koppar är den metall, som näst guld och silfver var
tidigast känd och använd. Bronsålderns folk nyttjade
en legering af denna metall och tenn (brons) för
tillverkning af vapen och eggverktyg. Först under en
långt senare tid kom jernet allmänt i bruk. Grekerna
och romarna hemtade kopparmalmen företrädesvis från ön
Cypern (Grek. Kypros, Lat. Cyprus). Romarna kallade
derför kopparn aes cyprium eller endast cyprium,
senare cuprum (hvaraf Sv. koppar). Medeltidens
alkemister kallade den Venus och betecknade den med
[Venus]. – 1. Kem. I naturen förekommer kopparn ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
