Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kylberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordförande i det förstnämnda år nybildade Skaraborgs
läns hushållningssällskap, hvars stadgar han
utarbetat. Under senare delen af sin lefnad
egnade sig K. med sin vanliga energi åt
undervisningsfrågorna. Ungdomsvän med Torsten
Rudenschöld och liksom han nitälskande för
folkundervisningen, omfattade han dennes skolsystem
och tillämpade det både i socknens (Tuns) skola och i
den, hvilken han sjelf öppnat för sina underhafvandes
barn. Till svar på de angrepp, som, i synnerhet
efter Rudenschölds död, riktades mot dennes metod
och personlighet, utgaf K. 1861 en liten skrift, Om
svenska folkskolan och grefve Thorsten Rudenschöld,
hvilken väckte mycken uppmärksamhet och efter ett
halft år utkom i ny upplaga samt på allmän bekostnad
utdelades till socknarna. – K. var i sina yngre dagar
en lycklig och flitig utöfvare af skön konst. En
kort tid (1819) åtnjöt han undervisning af Werner och
Westin, men i synnerhet var det hans tidiga bekantskap
med den utmärkte landskapstecknaren kanslirådet
Linnerhielm, som kom att på honom utöfva ett
betydande inflytande. Till en början egnade han sig
åt att med teckningar illustrera fru Lenngrens dikter
eller eljest satirisera samtiden. Många af dessa
lifliga och fyndiga illustrationer sågo dagen i Boijes
"Magazin" 1820–33. Sedan blef han landskapsmålare,
både i aqvarell och i olja. Begåfvad med ett ovanligt
öppet öga för naturens skönheter, lyckades han,
enligt en samtidas vittnesbörd, i sina kompositioner
ingjuta värme och lif. Hans ritning var lätt, hans
lavering mjuk och förenad med en viss djerfhet. –
K. blef 1843 ledamot af Landtbruksakademien, 1862 af
Vetenskaps- och vitterhets-samhället i Göteborg och
1863 af Vetenskapsakademien. På hösten 1864 inflyttade
han till Venersborg, der han afled d. 1 Nov. 1865.
-rn.
2. Kylberg, Regina, målarinna, den föregåendes
dotter, född å Sätenas (Vestergötland) 1843, ärfde
af fadern konstnärliga anlag, hvilka också till
en början utvecklades under hans ledning. Hon har
sedan med allvar egnat sig åt landskapsaqvarellen,
der hon först hade P. D. Holm till lärare. I Paris
har hon studerat hos Bonnat och Gérome samt under
de senaste åren varit bosatt i Rom, hvarifrån hon
hemsändt en del intressanta studier. Många af hennes
aqvareller hafva under 1870-och 1880-talet inköpts af
Stockholms och andra konstföreningar. Fröken K. blef
1884 agré af Akademien för de fria konsterna. Äfven
hennes äldre syster, Marina K., visade framstående
anlag för landskapsmålning, och hon stod just i
begrepp att, med offentligt anslag, företaga en
utländsk studieresa, då hon afled d 22 Febr. 1864.
-rn.
Kylingared, socken, delad å Elfsborgs län, Redvägs
härad, med 6,015 har, 814 innev., och å Skaraborgs
län, Vartofta härad och Slättängs tingslag, med
1,374 har, 154 innev., tillsammans 7,389 har,
968 innev. (1883). Annex till Böne, Skara stift,
Redvägs kontrakt.
Kylknölar. Se Frostskada.
Kyllej, allmän landthamn på Gotlands nordöstra kust,
Hellvi socken. Hamnen har ett djup af 2,2 till 2,5
m. och besöktes 1881 af 47 ankommande och afgående
fartyg om tillsammans 3,036 tons drägtighet. Omkr. 110
innev. (Malms närbelägna gård inberäknad). A. G.
Kyller (T. koller, af Fr. collier, egentl.
beklädnad för halsen, af Lat. collum, hals), den
vadderade rock, som riddarna buro under harnesket;
en af särskildt beredt skinn förfärdigad rock,
som från midten af 1600-talet började uttränga
kyrassen hos det tunga kavalleriet. Numera
nyttjas i allmänhet kyllerskinn (vanligen af
buffel eller elg) endast till remtygspersedlar.
H. W. W.
Kylli l. Kyllikki [hårdt k], Finsk mytol., den
för sin skönhet och stolthet berömda jungfrun
i underlandet Saari. Såväl solen som månen och
stjernan friade till henne för sina söner, och
äfven från Estland och Ingermanland infunno sig
friare, men alla gjorde sig fåfängt besvär. Då beslöt
Lemminkäinen begifva sig till Saari för att förvärfva
sig den berömda jungfrun, som han slutligen med våld
bortförde. På färden till hans hem försonas de genom,
öfverenskommelsen att han ej mera skulle begifva sig
i krig och hon ej springa i byn. Men när K. en afton
under Lemminkäinens frånvaro på fiske löper i byn,
reder han sig efter hemkomsten till färd till Pohjola
för att fria till dess ryktbara jungfru. K. förblir
dock i hans hem; och när han under de mandomsprof,
som i Pohjola förelagts honom, sönderstyckas och
kastas i Tuonis elf, märker hon genast, att blod
börjar flyta från den borste, som han vid afresan
till märke slungat i väggen. Detta föranleder hans
moder att begifva sig ut för att rädda sin son. Vidare
är ej K. omnämnd i sägnerna. – Namnet Kyllikki är
att härleda från kyllä, ymnighet, och det motsvarar
sålunda lokalnamnet Kyllölä, ymnighetens land, hvilket
är ett binamn till Päivilä-Saari. Eljest uppvisa
myterna om saarijungfrun K. så många likheter med dem
om pohjola-jungfrun, att de måste betraktas såsom
varianter af ursprungligen samma myt (se Pohjola).
O. G.
Kylling [hårdt k], Peter, dansk botaniker, född
1640, utnämndes 1682 till botanicus regius
och dog 1686. Hans arbeten Catalogus plantarum
CCCCIV in Luco aureo s. Gyldenlund provenientium
(1684) och Viridarium danicum (1688) äro ännu
vigtiga källskrifter för den danska floran.
C. R.
Kylon [hårdt k], en athenare af högättad (evpatridisk)
härkomst, redan i ungdomen frejdad såsom segrare i
de olympiska spelen. Understödd af sin svärfader,
envåldsherskaren Theagenes i Megara, anstiftade
han 612 f. Kr. en sammansvärjning i syfte att
förskaffa sig envåldsmakten och besatte för
sådant ändamål Akropolis (borgen i Athen). Då han
der belägrades af de öfrige epatriderna, uppstod
snart hungersnöd. K. sjelf lyckades undfly, men
hans anhängare måste dagtinga. De sökte skydd vid
gudinnan Athenes altare och lemnade detta, först
sedan man högtidligen lofvat att skona deras lif;
men de blefvo icke dess mindre nedhuggna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
