Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkans dagar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
freden erkänd. Detta system har åter i sin ordning
varit fientligt emot religionsfriheten, i det att
detsamma proklamerat såsom grundsats, att hvar och
en, som ej vill bekänna sig till landets religion,
eger att lemna detsamma, hvarifrån äfven är att
härleda landsförvisningsstraffet för affall och
irrlärigliet. Till mildrande af den förherskande
makt, som staten sålunda tog sig öfver kyrkan,
uppställdes de grundsatser, som fått sitt uttryck
i det s. k. kollegialsystemet, hvilket framträdde
i början af 18:de årh. Enligt detta betraktades
kyrkan såsom ett fritt samfund af likaberättigade
medlemmar, och henne tillerkändes rättigheten att
ordna sina egna angelägenheter, jura collegialia in
sacra, d. v. s. bestämmandet af hennes bekännelse,
hennes gudstjenst, hennes kyrkotukt m. m. Den
verldsliga öfverheten har principielt endast jura
circa sacra, d. v. s. rättigheten till uppsigt öfver
kyrkan. I öfverensstämmelse med förhandenvarande
omständigheter ansågs dock, att äfven "jura in sacra"
genom ett tyst mandat öfvergått på fursten. Dessa
olika system voro emellertid mera teorem för att
förklara kyrkans ställning än praktiskt ledande
principer för hvarandra aflösande eller liktidigt
existerande styrelsesystem. Den tyska protestantiska
kyrkoförfattningens karakter var territorialistisk. De
enskilda landens regenter handhade kyrkans
angelägenheter såsom statsangelägenheter. Man
behandlade kyrkan såsom en sedlig inrättning och
polisanstalt, konsistorierna såsom statsmyndigheter
och presterna såsom statsämbetsmän för främjande af
andlig kultur. I den reformerta kyrkan i Schweiz
sökte Calvin, som höll stat och kyrka skarpt i
sär från hvarandra, att med den äldsta kristna
församlingen till förebild erhålla en från den
borgerliga öfverheten skild, specifikt kyrklig (utan
att vara klerikal) ledning af kyrkan, särskildt
för handhafvande af kyrkotukten. Detta skedde
inom lokalförsamlingen af ett utaf prester och
församlingens äldste bildadt presbyterium, hvilket
ursprungligen kompletterade sig sjelf. Såsom högre
instans deröfver utvecklades inom den reformerta
kyrkan en provinsial-kretssynod, bildande en
representativ församling, bestående af prester jämte
en äldste från hvarje församling, och deröfver för
hela landet en generalsynod, det högsta ledande och
lagstiftande kyrkliga organet, sammansatt af prester
och äldste, valda af provinsialsynoderna eller af
presbyterierna. Denna presbyterial- och
synodalförfattning har i senare tider utöfvat ett visst
inflytande på den lutherska kyrkoförfattningen. De
skandinaviska rikenas kyrkoförfattning har anslutit
sig till de grundsatser, som i Tysklands lutherska
kyrka gjort sig gällande. Hvad särskildt svenska
kyrkoförfattningen angår, äro dess grundsatser af
beskaffenhet att påminna dels om episkopalsystemet,
genom den konungen gifna ställningen såsom summus
episcopus samt biskopsämbetenas bibehållande, dels
om territorialsystemet, genom de grundsatser, som
till senare tider herskat angående statsreligionen
och den makt konungen haft att utfärda kyrkostadgar,
hvilket system dock är mildradt genom den rätt
riksdagen såsom politisk representation haft
att deltaga i stiftande af kyrkolag, medan
presbyterialförfattningens grundsatser fått sin
tillämpning dels i församlingens rätt att välja
prest, dels i presterskapets privilegier och deri
åt församlingarna gifna rättigheter att genom valda
äldste, kyrkoråd, handhafva kyrkotukten, dels
slutligen i det i senare tider införda kyrkomötet,
såsom en af prester och ur församlingarnas midt
valda lekmän sammansatt representativ myndighet,
förlänad med rätt att deltaga i kyrkolagstiftningen,
hvarigenom kyrkan fått ett särskildt representativt
organ att bevaka hennes rättigheter. Se vidare
Kyrkolag, Kyrkorätt. H. L. R.
Kyrkoförsamling. Se Församling, Kommun och Kommunernas
historia.
Kyrkoförvaltning. Se Ecklesiastik indelning,
Församling, Kommun, Kyrkoförfattning, Kyrkoråd,
Kyrkovärd.
Kyrkogods. Se Kyrkoegendom.
Kyrkogång. Se Kyrkotagning.
Kyrkogård, inhägnadt stycke mark kring en kyrka;
begrafningsplats. – I 4:de–5:te årh. uppkom mera
allmänt bruket att vidt kyrkor utstaka och kringgärda
kyrkogårdar för att i dessas "vigda jord" bereda de
aflidne ett anständigt och tryggadt hvilorum nära
helgedomen, hvilken ofta var uppbyggd öfver en
martyrs graf. Anledningen till att kyrkogårdens
norra sida länge betraktades som ohelig var
troligen den att denna sida tyckes hafva varit
helig för hedningarna. Sägnen deremot vill veta, att
kyrkorna på domens dag skola ramla åt norr, hvarigenom
uppståndelsen blefve omöjliggjord för de på den sidan
begrafne. Benämningen kyrkogård har sedan blifvit
gängse äfven om sådana begrafningsplatser, som på
senare tiden till följd af helsovårdshänsyn anlagts
utanför städerna och på afstånd från kyrkorna. Af den
äldre lagstiftningen framgår, att kyrkogårdarna fingo
anseende som helgade rum. Gröfre öfvervåld och dråp å
sådan plats upptogos i Alsnö stadga såsom edsörebrott,
ett stadgande, som under flere årh. bibehölls. Så var
det ock förbjudet att å kyrkogård gripa någon, som
flytt dit för frids skull. Se vidare Begrafningsplats,
Edsöre, Graf, Kyrkofrid och Kyrkovallen.
Kyrkohandbok kallas en sådan bok, som innehåller
ritual för kyrkogudstjensten äfvensom för kyrkliga
förrättningar i allmänhet. Redan i den äldsta kyrkan
firades gudstjensten efter bestämd ritual, i enkel
form. Dess innehåll var dock icke skriftligt,
utan utgjorde, enligt hvad somliga antaga, en
del af den s. k. arkandisciplinen och meddelades
katekumenerna muntligt. I 2:dra årh. började man
sannolikt uppteckna liturgiska formler, förnämligast
böner för lefvande eller döda församlingsmedlemmar,
öfver hvilka församlingen småningom upprättade
skriftliga förteckningar (s. k. diptycher). I 4:de
årh. uppkommo i vesterlandet de s. k. libelli, hvilka
innehöllo vexlande liturgiska formler för de särskilda
högtidsdagarna, och sedermera utkommo "libelli" äfven,
för den vanliga gudstjenstens ("missans" l. "mässans")
fasta former. I 5:te årh. utgåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
