Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohemman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de romerske biskoparna Gelasius och Leo den store
mässordningar, s. k. sacramentaria, på hvilka
Gregorius den store i 6:te årh. grundade sitt
"Sacramentarium". Denna liturgiska handbok innehöll
väsentligen de beståndsdelar, hvilka sedermera ingått
i den katolska gudstjenstens ritual. Fullkomlig
likformighet rådde dock icke i den katolska kulten
under medeltiden. Utom de egentliga missalen, som
innehöllo föreskrifter för gudstjensten, utkommo
i olika land och antogos till bruk många hvarandra
olika liturgiska böcker under olika namn såsom
manuale, obsequiale, benedictionale, sacerdotale,
rituale, ordinarium, agenda o. s. v. Dessa
handböcker innehöllo vanligen föreskrifter om
sådana presterliga förrättningar, som skedde
utom den egentliga gudstjensten (dop, begrafning
etc.), samt understundom äfven det vigtigaste af
kyrkolagen. Dessutom funnos särskilda handböcker
rörande biskoparnas ämbetsförrättningar, hvilka
buro namnet pontificalia. Sedan boktryckerikonsten
uppfunnits, ökades mängden af kyrkohandböcker, i
det att särskilda sådana utgåfvos för de särskilda
biskopsstiften och uppkallades efter den biskop,
som utgifvit dem. Påfven Pius V sökte åstadkomma en
behöflig likformighet derigenom att han 1570 utgaf
Rituale romanum, som påbjöds till allmänt bruk
i alla biskopsstift, hvilka ej bevisligen sedan
sin stiftelse eller åtminstone sedan tvåhundra år
tillbaka haft samma oförändrade ritual. Sedan under
Klemens VIII en ny reviderad mässbok utkommit, 1604,
fick den romerska gudstjenstordningen 1634 sin sista
gestaltning genom den af Urban VIII utgifna och ännu
gällande Ordo missae l. Missale romanum. Under samme
påfve utkom Pontificale, som innehåller ritualen för
de biskopliga tjenstförrättningarna, samt Breviarium,
handbok för presters och munkars dagliga bönstunder
(de s. k. "horae canonicae").
Ett af reformatorernas första kyrkliga åtgöranden var
att ordna kulten reformatoriskt. I det syftet skref
Luther redan 1514 Von ordenung gottis dienst ynn der
gemeyne, hvarpå följde Formula missae et communionis
pro ecclesia vuittembergensi, båda tryckta 1524, samt
Deudsche messe vnd ordnung Gottis dienst, tryckt
1526. Äfven utgaf han en liten dopbok af år 1523
och 1526 samt en vigselbok af år 1529. Snart insåg
man emellertid fördelen af att hafva föreskrifterna
för de presterliga ämbetsförrättningarna samlade på
ett ställe, hvarför de lutherska kyrkohandböcker,
som i mängd utkommo i de olika landskyrkorna, i
sig förenade alla föreskrifter för de presterliga
ämbetsförrättningarna såväl vid sjelfva gudstjensten
som vid sidan af den. I dessa handböcker, hvilkas
vanliga namn på 1500-talet var "kyrko-ordningar"
(men äfven kallades "agenda"), hvilket namn sedan
blef det vanliga, förenades således innehållet i
den katolska kyrkans pontificale, missale, manuale
och breviarium. Derjämte innehöllo 1500-talets
kyrkoordningar äfven kyrkolagsbestämmelser. De flesta
af dessa kyrkohandböcker anslöto sig till Luthers
"Formula missae", några hade en katolsk, andra en
calvinsk anstrykning. Alla
dessa 1500-talets gudstjenstordningar bibehöllo sig
oförändrade till trettioåriga krigets tid. Derefter
utkommo nya lutherska kyrkohandböcker, delvis
påverkade af pietismen. En ny, mera genomgripande,
förflackande omarbetning af dem i "upplysningens"
stil och anda skedde allmänt under senare hälften af
1700-talet och det första årtiondet af 1800-talet. I
Tyskland inträdde deruti en betydelsefull reaktion,
då konung Fredrik Vilhelm III af Preussen 1822
utgaf Kirchen-agende für die hof- und domkirche in
Berlin, hvilken gaf uppslag till författande och
införande i andra tyska land af kyrkohandböcker i
mot "upplysningen" reaktionär anda. – Hvad särskildt
Sverige angår, lät Gustaf I Olaus Petri författa en
Svensk mässordning för den allmänna gudstjensten
tillika med en Handbok för presterliga förrättningar
utom gudstjensten. Den senare var till största
delen en omarbetning af det af biskop Hans Brask i
Linköping utgifna Manuale lincopense. Båda böckerna
utgåfvos flere gånger, med några förändringar, men
alltid särskildt. Olaus Petris mässbok afskaffades
af Johan III, som i stället 1577 påbjöd införandet
af sin Liturgi, den s. k. Röda boken, hvilken i
det närmaste liknade "Missale romanum". Upsala
möte återinförde 1593 Olaus Petris mässbok och
handbok. 1614 påbjöd Gustaf II Adolf antagandet af
dessa böcker, med några förändringar, sammanslagna
till en bok under namnet "Handbok". Sedan den tiden
har den svenska kyrkohandboken innehållit föreskrifter
om alla presterliga tjenstförrättningar. Då
1693 Upsala mötes jubelfest firades, utgaf Karl
XI en ny reviderad kyrkohandbok. 1809 antogs af
riksdagen i Stockholm ett nytt handboksförslag,
som 1811 påbjöds af konungen. Med ytterligare
förändringar, gjorda 1860, 1868 och 1874, är
denna handbok den svenska kyrkans nuvarande. –
Inom den reformerta kyrkan utkommo 1523 särskilda
formulär, författade af Leo Judae och Zwingli, för
vissa kyrkliga kulthandlingar, såsom dop, vigsel
etc. 1525 utkom den första fullständiga reformerta
kyrkohandbok Ordnung der christenlichenn kilchenn zü
Zürich. Calvin bifogade till sin katekes af 1538 en
Formula precum ecclesiasticarum, som blef mönstret
för de calvinska l. franska kyrkohandböckerna, liksom
Zwinglis ofvannämnda kyrkohandbok blef mönstret för
de zwingliska l. schweiziska. Den reformerta kyrkan i
Tyskland har sina särskilda handböcker, hvilka visa
spår af lutherskt inflytande. En undantagsställning
bland de reformerta kyrkohandböckerna intager den
engelska kyrkans book of common prayer (se Common
prayer). – Jfr Liturgi. J. P.
Kyrkohemman, kamer., kyrkornas
jordbruksfastigheter. Dessa hemman äro underkastade
ordinarie rotering. En del har af ålder innehafts
af presterskap och kyrkobetjening. Någon
förändring i dessa dispositioner får ej ske. De
öfriga äro utarrenderade för kyrkornas räkning,
och arrendeinkomsterna skola användas till deras
nytta. Under den katolska tiden voro Sveriges kyrkor
rika på gods och hemman, men genom Gustaf Vasas
reduktion öfvergingo de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
