Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkonämnd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om kyrkoråd skulle ledamöterna äfven i stad väljas af
sockenstämma samt valet ske för två år i sänder. Om
kyrkorådets hufvudsakliga befogenhet enligt nämnda
förordningar samt om dess nuvarande sammansättning och
kompetens se Kommun, sp. 1098, Kommunernas historia,
sp. 1117–18, och Kyrkotukt. C. O. M-n.
Kyrkorätt (jus
ecclesiasticum). Såsom en i det yttre framträdande
gemenskap, i hvilken det kristliga lifvet får en
yttre tillvaro, är kyrkan en sammanhängande organism,
som dels inom sig bestämmer ej mindre sina medlemmars
olika verksamhet, hvarigenom olika rättigheter och
skyldigheter uppkomma, än det sätt, på hvilket medlen
för hennes bestånd och verksamhet skola vårdas och
skyddas, dels såsom ett inom sig slutet helt träder
i förhållande till andra slag af menskliga samfund
(stat, kommun, olika trossamfund), hvilka förhållanden
blifva af rättsnatur. Kyrkan bildar sig sålunda en
författning (se Kyrkoförfattning), eller en bestämd
ordning för sina rättsförhållanden, hvars ändamål
är att så ordna kyrkans sociala lif, att detta
kan motsvara kyrkans väsende och ändamål. Sålunda
uppkomma rättsnormer, hvilka hafva kyrkan till
föremål. Inbegreppet af dessa rättsnormer utgör
kyrkorätten, hvilken sålunda är grundad i kyrkans
väsende och blir en af kyrkan sjelf bestämd rätt,
gifven genom kyrkans egen utveckling. Kyrkorätten är
således sammanfattningen af de normer, enligt hvilka
kyrkans rättsförhållanden bestämmas. Med afseende på
den olika beskaffenheten af dessa rättsförhållanden är
kyrkorätten antingen inre, då den bestämmer kyrkans
rättsförhållanden inom henne sjelf, eller yttre,
då den bestämmer kyrkans förhållande till andra
samfund. – Kyrkorätten var en under de första tiderna,
efter det kyrkan erhöll en rättslig tillvaro. Till
följd af den olikhet i meningar och samfundsskick,
som redan tidigt uppstod mellan den grekiska och
romerska kyrkan, och hvilken i 11:te årh. förorsakade
en formlig söndring mellan dem, bildade sig äfven en
olika rätt i hvardera kyrkan. Ett ännu mera vigtigt
och genomgripande inflytande på kyrkoförfattningen
och kyrkorätten hade reformationen i 16:de årh.,
hvarigenom en protestantisk kyrkorätt, väsentligen
skild från den katolska, uppstod. Till följd deraf
att kyrkan, ehuru en till sitt väsende, likväl
i sitt yttre framträdande delat sig i särskilda
bekännelsekyrkor, indelas den positiva kyrkorätten i
den katolska (grekisk-katolska och romersk-katolska)
och den protestantiska, inom hvilken man åter kan
skilja mellan den lutherska och den reformerta. Man
har att skilja kyrkorätt från kanonisk rätt (jus
canonicum). I medeltiden var nämligen brukligt,
att man för de kyrkliga rättsbestämmelserna begagnade
ordet canones och för den i desamma innehållna rätten
jus canonicum. Efter hand och i den mån, som dessa
bestämmelser blefvo koncentrerade i vissa samlingar,
hvilka i kyrkan erhöllo allmänt anseende, blef det
brukligt att kalla de i dessa samlingar förekommande
bestämmelser "kanonisk rätt" och att sammanfatta dem
under namn af corpus juris canonici.
Kanonisk rätt och kyrkorätt voro icke derför identiska,
ty dels sträckte den förra sig utöfver kyrkans område,
i det den upptog åtskilliga verldsliga bestämmelser,
dels omfattade den icke hela kyrkoområdet. Ännu
mera orätt är det att anse kanonisk rätt identisk
med kyrkorätt i allmänhet. Den konfessionella
kyrkorätten delas åter i gemensam, allmän, då den
omfattar de för hela den konfessionella kyrkan
gällande rättsnormer, som äro lika i de särskilda
landen, och särskild, territoriel kyrkorätt, då
den omfattar blott det i ett visst land gällande
kyrkliga rättsförhållandet. Sålunda gifves en allmän
evangelisk luthersk kyrkorätt och en särskild svensk,
dansk, norsk, finsk. Källorna för den gemensamma
kyrkorätten äro bekännelseskrifterna, för den
territoriella kyrkorätten det särskilda landets
lagar, som ordna de kyrkliga förhållandena. I Sverige
utgöras dessa källor af kyrkolagen, kyrkostadgar,
presterskapets privilegier samt äfven kyrkoväsendet
rörande lagbud, hvilka kunna innefattas i andra lagar
och förordningar. H. L. R.
Kyrkoskrifning kallas den i kyrkoböckerna (se
d. o.) af presterskapet gjorda anteckningen om
att någon blifvit inom församlingen född eller
dit inflyttat. Den, som blifvit sålunda antecknad
("kyrkoskrifven"), anses tillhöra församlingen, så
länge han der qvarstannar. Kyrkoskrifningen är af
vigt för mantalsskrifningen. I Stockholm förmedlas den
del af kyrkoskrifningen, som beror på inflyttning,
genom de s. k. "rotemännen". Den, som inflyttar till
staden eller flyttar till en församling ur en annan,
skall aflemna sitt prestbetyg till rotemannen i
den rote han tillhör, hvarefter kyrkoskrifningen
eger rum genom dennes försorg. F. n. (1885)
är förslag under öfvervägande att låta hela
Stockholms stad bilda en enda kyrkoskrifningsort.
J. P.
Kyrkoskrud (mässe- och altarskrud) kallas vanligen
med ett gemensamt namn de kyrkans inventarier,
som vid vissa tillfällen äro afsedda att i yttre
hänseende höja det högtidliga vid en gudstjenst
eller annan likartad förrättning inom kyrkan. Till
sådana inventarier kunna hänföras mässhakar,
mäss-skjortor, altardukar, altarkläden (se
Antependium), kalk-kläden, hyenden m. fl.
J. J.
Kyrkoslaviska kallas det slaviska språk, till
hvilket de första missionärerna öfversatte bibeln,
och som sedan blifvit kyrkospråk för samtliga till den
österländska kyrkan hörande slaviska stammar (ryssar,
bulgarer och serber). Somliga, bland dem ryska lärde,
anse kyrkoslaviskan för fornbulgariska, andra, bland
dem Miklosich, för fornslovenska. Kyrkoslaviskan
företer bland alla slaviska språk de äldsta formerna,
men är icke identisk med det slaviska urspråket,
utan de historiskt gifna slaviska språken få sin
förklaring först i ett ännu äldre språk, af hvilket
äfven kyrkoslaviskan är en dotter. Redan i de äldsta
minnesmärkena visar kyrkoslaviskan olika skiftningar,
beroende på inflytande från folkspråket, och man
skiljer mellan kyrkoslaviska i rysk, bulgarisk och
serbisk redaktion. I Ryssland var kyrkospråket äfven
den verldsliga literaturens och förvaltningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
