Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkonämnd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språk intill Peter den store, i Serbien intill början
af 1800-talet. Jfr Slaviska språk.
Kyrkosocken. Se Kommunernas historia.
Kyrkostadgar, de reglementariska och speciella
föreskrifter angående kyrkans angelägenheter, som
konungen eger att inom de gränser, hvilka innehållas
i kyrkolagen och andra lagar, vid hvilkas stiftande
riksdagen medverkar, allena bestämma på grund af sin
administrativa lagstiftningsmakt. Denna konungens
rätt härflyter ur den honom tillkommande rätt till
uppsigt, vård och försvar af kyrkan och församlingen,
som omförmäles i kyrkolagens 10 kap. 1 §.
H. L. R.
Kyrkostaten (Ital. Stato detta chiesa, Stato
pontificio) kallades en i 8:de årh. framträdande
och, med ett kortare afbrott (1809–14), till år
1870 bestående statsbildning, hvilken utgjorde
sammanfattningen af påfvestolens hufvudsakligen
i mellersta Italien belägna landområden och vid
1500-talets början afgjordt inträdde i de fullt
suveräna staternas krets såsom ett valrike,
i hvilket påfven var monark. Redan på Gregorius
I:s tid (590–604) voro den romerska biskopsstolens
domäner ganska ansenliga, men kringspridda i skilda,
till den bysantinske kejsarens välde hörande, delar
af Italien. Långt större och dertill geografiskt
sammanhängande besittningar tillkomrno, då frankiske
konungen Pipin den lille på påfvens bön om hjelp
angrep och besegrade langobarderna (755) samt till S:t
Peters stol skänkte hvad desse kort förut eröfrat från
bysantinerna och bysantinske kejsaren återfordrade
såsom sitt, nämligen det egentliga s. k.
Exarkatet (landet vid Pos nedersta lopp och närmast
i söder, med det vigtiga Ravenna) samt Pentapolis
(de fem städerna Rimini, Pesaro, Fano, Sinigaglia och
Ancona). (Om de förvecklingar mellan påfvestolen och
langobarderna, som ledde till kyrkostatens uppkomst,
se Langobarder.) Men med denna gåfva af Pipin,
hvilken Karl den store 774 stadfäste och ökade,
följde ännu icke suveräniteten: påfven endast
bytte öfverherre och var efter Karls kröning till
kejsare (800) att betrakta såsom en undersåte i det
vesterländska kejsaredömet. Detta förhållande – ehuru
tidtals nästan betydelselöst till följd af de tyske
kejsarnas oförmåga att göra sig gällande uti Italien –
fortfor, äfven sedan påfvarna fr. o. m. Hildebrands
(Gregorius VII:s) ingripande i den påfliga politiken
(i midten af 11:te årh.) börjat uppbygga ett öfver
all verldslig makt sig resande kyrkovälde, hvilket
t. o. m. tog sig ett uttryck i länsöfverhöghet (till
namnet) öfver flere europeiska riken (t. ex. riket
Neapel i södra Italien). I allt fall blef det för lång
tid illa bestäldt med påfvens faktiska innehafvande af
de påfliga områdena. Under påfvestolens förnedringstid
i förra hälften af 10:de årh. ("pornokratiens"
tidsskede) förfogade påfvarnas fränder öfver
besittningarna i närheten af Rom, och mera aflägsna
territorier inkräktades af orternas småfurstar,
hvilka ställde sig under den med påfvemyndigheten
täflande ärkebiskopens af Ravenna öfverhöghet. Med
kejsar Otto I:s hjelp återfick påfvestolen vid år 962 sina forna
landområden, men betydliga delar afträddes efter
några årtionden till ärkestiftet Ravenna. 1053 erhöll
påfven Leo IX staden Benevento af kejsar Henrik
III, och 1115 tillträdde påfvestolen vidsträckta,
af markgrefvinnan Matilda af Toscana testamenterade
besittningar, om hvilka likväl långvariga strider
måste föras med kejsarna och enskilda städer. Genom
den slutliga öfverenskommelsen i denna sak,
den s. k. kapitulationen i Neuss d. 8 Juni 1201,
tycktes ändtligen K:s suveränitet vara stadgad, i
det kejsar Otto IV erkände påfven Innocentius III:s
fullständiga och högsta rätt till alla påfvestolens
besittningar. (Bland dessa var äfven hertigdömet
Rom, i hvilket Innocentius 1198 tillegnat sig
öfverväldet.) Visserligen triumferade påfvemakten
under förra hälften af 1200-talet, såsom det
nationella partiets ledare uti Italien, öfver de
siste hohenstauferna, visserligen uppgaf Rudolf af
Habsburg 1279 till påfvens förmån all den öfverhöghet
öfver italienska städer, hvarpå kejsarna gjort
anspråk, och visserligen hade några år förut, 1273,
äfven Venaissin, i Frankrike, erhållits såsom skänk
af franske konungen Filip III, likväl dröjde det ännu
länge, innan de påfliga områdena kunde förenas till
en, om också blott efter medeltidens förhållanden,
verklig statskropp. De fortgående striderna mellan
de italienska städernas politiska partier (guelfer
och ghibelliner), den rent personliga kampen mellan
enskilda adelsslägten såsom slägterna Colonna och
Orsini i Rom, Henrik VII:s (1308–13) äflan att
återställa den kejserliga myndigheten uti Italien,
påfvedömets djupa förödmjukelse i Bonifacius VIII:s
person (1303), påfvarnas långvariga residerande i
Avignon (1309–77), under franskt tryck, samt den
derpå följande s. k. "stora schismen" (1378–1417)
med dess två, en tid t. o. m. tre, påfvar, allt
detta bidrog att motverka utbildningen af en
ordnad "kyrkostat". Ehuru antalet af påfvestolens
besittningar ökades, såsom då Parma, Piacenza och
Reggio, sedan 1322, någon tid erkände dess öfvervälde
eller då Klemens VI 1348 förvärfvade Avignon
(i Frankrike) af drottning Johanna I af Neapel,
var dess myndighet öfver hufvud illusorisk. (Så
t. ex. utgjorde Ravenna 1318–1440 ett sjelfständigt
hertigdöme och var derefter till 1508 i venezianernas
våld.) De för de särskilda landsdelarna förordnade
kardinal-legalerna framkallade genom sitt hårda
tillvägagående en allmän ovilja, och i Rom gick
det derhän att ett folkparti, till en början ledt
af den svärmiske Cola di Rienzi, gjorde försök att
upprätta en demokratisk republik (1347). Endast för
en kort tid inträdde ett annat sakernas tillstånd,
då den spanske kardinalen Gil d’Albornoz från 1353
återställde påfvens öfvervälde i mellersta Italien
och införde en ordnad förvaltning. Men redan efter
ett årtionde störtade denna hans politiska byggnad
samman, och snart var det endast en mycket godtyckligt
iakttagen tributskyldighet, som påminde om de i
orterna herskande småtyrannernas länspligtighet
under påfven. 1408 eröfrades allt påfvens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
