Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landnäbbmus-slägtet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förste bebyggare flyttat från Upland
söderut. Kolonister från Södermanland torde hafva
bebyggt Nerike, som dock troligen äfven från
Vestergötland erhållit nybyggare. Äfven öfver Värmland
utbredde sig svearna, möjligen från Nerike. Redan i
12:te och 13:de årh. framträda Södermanland, Nerike
och Värmland såsom särskilda lagsagor. – Af det
land, som ligger ofvanför Ödmården, Helsingland,
befolkades strandbygden likaledes af svear. Men
derjämte synas äfven norrmännen, hvilka utgjorde
en annan beslägtad stam, om hvars invandring på
skandinaviska halfön likväl också olika meningar
blifvit framställda, hafva bidragit till Helsinglands
befolkande. Helsingland, som i vidsträcktare mening
omfattade äfven Medelpad och Ångermanland, lydde
från början under Svea konung och har från Olof den
heliges tid varit svenskt, äfven hvad beträffar den
befolkning, som var af norsk härkomst. Det lades,
ehuru det hade sin egen lag, under Uplands lagman
i slutet af 13:de årh. – Jämtland, som skall
hafva blifvit befolkadt från Norge, var en tid
oberoende af både Sverige och Norge. I Olof den
heliges tid gåfvo sig emellertid jämtarna under Svea
konung. Åtminstone från det 13:de årh. omtalas dock
Jämtland såsom norskt och förblef det ända till år
1645, då det genom freden vid Brömsebro förenades
med Sverige. Redan innan det genom fredsslutet
formligen afträddes, lades det till den år 1611
inrättade Norrländska lagsagan, hvilken innefattade
"Gefle, Helsingland, Medelpad, Ångermanland och hela
Vesterbotten med Lappmarkerna". – Herjedalen, som
berättas ursprungligen vara bebygdt från Norge, torde
emellertid en tid hafva tillhört Sverige. Troligen kom
det dock på samma gång som Jämtland under Norge, under
hvars välde det förblef till freden vid Brömsebro,
då det återkom till Sverige och, tillika med Jämtland,
lades till Norrländska lagsagan. – Jfr Schlyter: "Om
Sveriges äldsta indelning i landskap" etc. (1835),
H. Hildebrand: "Svenska folket under hednatiden"
(2. dra uppl. 1872), E. Tengberg: "Om den äldsta
territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige"
(1875), K. Maurer: "Udsigt over de nordgermaniske
retskilders historie". – 2. Vid de svenska
universiteten är ordet "landskap" dels liktydigt med
nation (se d. o.), dels benämning på de ordinarie
sammankomster, som tvänne gånger i terminen hållas
inom hvarje nation. 1. I. L.
Landskapslagar. Inom hvarje af de i art. Landskap
nämnda områden, der en afdelning af den invandrade
stammen bosatt sig, fortlefde och utbildade sig
småningom vidare en rättsåskådning, som hade sin rot
i stammens föregående lif. Så skedde det först inom
häradet l. hundaret. Så skedde det vidare, sedan inom
ett af mer eller mindre naturliga gränser bestämdt
större område häraden sammanslutit sig till ett land
eller landskap. Denna rättsåskådning fortplantades
till en början genom tradition. Särskildt var det
lagmannen – hvars ämbete under striden mellan svear
och götar växte i betydenhet –, som hade den
uppgiften att bevara och för folket på tinget
framställa de gällande rättsgrundsatserna ("lagh
taelia"). Det var i detta hans rättsföredrag
("laghsagha"), som den gällande rätten framträdde i
bestämd form. Redan under den hedniska tiden torde en
uppteckning hafva börjats af de särskilda afdelningar
("flockar"), i hvilka, detta föredrag fördelades. Så
omtalas "Vigers flockar" i början af konung Birger
Magnussons praefatio till Uplandslagen. Att äfven i
Vestergötland dylika uppteckningar förekommit af
det rättsföredrag, som hållits af lagmannen Lumber,
hvilken lefde under den hedniska tiden, antydes af
V.G.L. IV. 14. 17 (Schlyters uppl.). Emellertid
är det från en icke obetydligt senare tid, sedan
genom de kristne lärarna bättre förutsättningar
för en skriftlig uppteckning blifvit införda,
som de uppteckningar af våra förfäders rättsseder
förskrifva sig, hvilka utgöra våra landskapslagar. –
Den äldre bearbetningen af Vestgötalagen är det
äldsta lagarbete, som vårt land har bevarat. Den
förskrifver sig från den förra hälften af det 13:de
årh. och har möjligen till upphofsman lagmannen Eskil
(se nyss anf. st. i V.G.L.). Den yngre bearbetningen
af samma lag tillhör deremot slutet af nämnda
århundrade. Till den äldre bearbetningen har för
öfrigt en viss Lydekinus omkr. år 1300 fogat utdrag
dels af den yngre texten, dels af källor, som nu
gått förlorade. Och ej mycket senare hafva ett par
andra afskrifvare kompletterat tillägget med några
anmärkningar dels af juridiskt, dels af historiskt
innehåll. Under Vestgötalagen lydde äfven Dalsland. –
Östgötalagen kan, i sin närvarande form, icke hafva
uppstått före år 1285, emedan läran om edsöre,
grundad på konung Magnus Ladulås’ stadga af s. å.,
der finnes utbildad. Men den är sannolikt icke häller
mycket senare. Att den är en uppteckning af lagmannens
muntliga föredrag för folket, visar sig af slutorden:
"Nu aer laghsagha iþur lyktaþ ok ut saghþ". – Af
Smålandslagen, sannolikt en lag för Tiohärads lagsaga,
finnes endast en Kristnubalk i behåll, jämte ett deri
af en afskrifvare inskjutet fragment af en för öfrigt
förlorad Konungabalk. Uppteckningen är sannolikt
icke äldre än sedan början af det 14:de årh. –
Gotlandslagen (Gutalagh), som både till innehållet
visar åtskilliga egendomligheter och till formen
skiljer sig från de öfriga derigenom att den icke
är indelad i balkar, utan i fortlöpande kapitel,
har väl af några ansetts hafva en mycket hög ålder,
men torde likväl icke kunna, i sin närvarande form,
hänföras till någon aflägsnare period än slutet af
13:de årh. – Af Svea lands lagar är åter Uplandslagen
den äldsta. Den bearbetning, som vi nu ega i behåll,
författades efter uppdrag af konung Birger Magnusson,
hvars stadfästelse är daterad d. 2 Jan. 1296. – Af
Södermannalagen, vid hvars redaktion Uplandslagen
tydligen varit känd och använd, finnes en äldre och en
yngre text. Den senare är försedd med en "confirmatio"
af konung Magnus Eriksson, daterad "Sancta lafrinza
dagher" (10 Aug.) 1327. – Af Vestmannalagen, som
gällde både för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
