Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landskapsmålning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vestmanland och Dalarna, hvilka tillsammans utgjorde ett
lagmansdöme, finnas två redaktioner, en äldre och
en yngre. Väl har den förra tidigare varit ansedd
såsom en särskild lag för Dalarna (se Dala-lagen),
men denna åsigt kan anses vara, hufvudsakligen af
Schlyter, vederlagd. Båda dessa redaktioner synas
härröra från det 14:de årh. – Helsingelagen synes i
den gestalt, hvari den nu föreligger, hafva uppstått
under tiden mellan 1320 och 1347, hvilket emellertid
icke hindrar, att den redan tidigare kan hafva
varit till i en derifrån något afvikande form. Denna
lag synes äfven varit gällande i Finland så långt,
som den svenska befolkningen sträckte sig. De nu
anförda äro de landskapslagar, som blifvit bevarade
till vår tid. De äro alla utgifna i det stora, af
C. J. Schlyter och H. S. Collin påbörjade, sedermera
af Schlyter ensam fortsatta och afslutade verket
"Samling af Sweriges Gamla Lagar" (1827–77; 13 bd,
det sista innehållande ordbok). – Det är emellertid
visst, att flere landskapslagar än de förut nämnda
funnits. Så har för Nerike funnits en lagbok,
troligen stadfäst mellan 1285 och 1290. Det är
troligt, att äfven för Värmland en lagbok varit
utarbetad. Öfver hufvud är det sannolikt, att
hvarje lagsaga hade sin lag, utom Öland, som använde
Östgötalagen, hvarjämte, så som förut är anfördt,
Uplands lagsaga hade två lagar för olika områden,
nämligen Uplandslagen för det södra och Helsingelagen
for det norra. Slutligen är det att anmärka, att
Skånelagen, som visserligen, då Skåne vid den tid,
från hvilken lagen förskrifver sig, var en dansk
provins, icke får räknas till Sveriges landskapslagar,
är bevarad till vår tid i två redaktioner, en
dansk och en latinsk, båda sannolikt från början af
det 13:de årh. För båda synes en äldre redaktion,
som gått förlorad, hafva legat till grund. Äfven
Skånelagens i behåll varande båda redaktioner
äro utgifna i Schlyters förutnämnda stora verk.
I. L.
Landskapsmålning har, såsom sjelfständig konstart,
under de stora konstepokerna framträdt tämligen
sent. Uppmärksamheten har alltid främst varit
riktad på återgifvandet af menniskan och hennes
lif, först senare på den omgifning, i hvilken
hon lefver. I stort sedt kan man också säga, att
landskapsmålningen har sin historiska utgångspunkt
i de bakgrunder, med hvilka de äldre målarna försågo
sina figurframställningar. Ett minne deraf är de äldre
landskapsmålarnas benägenhet att förse sina taflor med
bibliskt eller mytologiskt staffage för att sålunda
gifva dem liksom ett visst berättigande. Äfven
skäl af teknisk art hafva bidragit till att
landskapet så sent framträdde. Linieperspektivet
måste först upptäckas och utbildas; dermed följde
luftperspektivet. Slutligen måste ett mera obestridt
herravälde vinnas öfver färgstofferna. En ofullkomlig
färg för en figurmålning har mindre att betyda,
då tankeinnehåll och tolkning der kunna fylla ut
bristerna. Landskapet deremot måste söka att följa den
yttre naturens rika och fina färgnyanser så noggrant
som möjligt, om någon
illusion skall finnas, något intryck åstadkommas.
I de fornegyptiska och assyriska bildframställningarna
förekomma stundom ganska utförliga landskapliga
bakgrunder. Detsamma torde hafva varit fallet inom den
grekiska konsten, hvars verk gått förlorade. Under
den klassiska konstens senare skede förekomma dock
landskapsmålningar i egentlig mening. Så de ståtliga
s. k. odyssélandskapen i Vatikanens bibliotek:
heroiska landskap af en vild och storartad karakter
med staffage ur Odyssevssagan. Likaledes förekomma
i Pompeji dekorativa landskapsmålningar i stor
myckenhet, vanligen af en idyllisk hållning,
med framställningar af tempel och byar, villor
och hafsutsigter, än genreartadt, än mytologiskt
staffage. – Med den sjunkande antika konsten
försvinner äfven landskapsmålningen. Under den
tidigare medeltiden representeras den af spridda
hågkomster från antiken (bysantinskt psalterium
från 900-talet), men hufvudsakligen endast
af de torftigaste bakgrundsantydningar. Under
medeltidens senare del, ungefärligen motsvarande den
gotiska stilperioden, blifva dessa bakgrunder allt
utförligare och omsorgsfullare. Träden, klipporna
och husen afteckna sig visserligen i början mot
guldgrund, men senare kommer i dennas ställe en
klarblå himmel. Formerna äro ännu tämligen stela och
schematiska, sannolikt aldrig eller åtminstone sällan
studerade direkt efter naturen. Mot medeltidens slut
blifva framstegen allt större: den gamla nederländska
skolans mästare (v. Eyck, Memling) lägga stor
vigt vid den landskapliga delen af sina kompositioner,
och äfven ung-renaissancens italienske mästare
(Pollajuolo, Piero di Cosimo, Piero degli Franceschi)
sträfva i samma riktning.
Vid 1500-talets begynnelse hade man vunnit herravälde
öfver de tekniska hjelpmedlen, och de yttre
förutsättningarna för ett verkligt landskapsmåleri
voro dermed gifna. Äfven natursinne i ordets moderna
bemärkelse börjar skönjas, ehuru man i allmänhet
mera fäster sig vid landskapets enskilda drag
än vid helheten. I Nederländerna företrädes detta
landskapsmåleri af Joachim de Patinir och H. met den
Bles samt deras efterföljare, samtliga i uppfattning
och utforingssätt ännu tämligen ålderdomliga,
sträfvande att inom en ram sammanföra så många
detaljer, så stor rikedom som möjligt. I Tyskland
utmärkte sig Albr. Dürer genom den ärliga,
natursanna, rättframma uppfattningen, och hans
föredöme följdes af flere, hvilka dock liksom han
sjelf på detta område arbetade mera som tecknare åt
gravörer än som målare. I Italien var det Giorgione,
som i sina fulländade idylliska stämningsbilder gaf
ett nytt uppslag inom landskapsmåleriet, och arten
odlades ytterligare af hans skola, den venezianska.
Det egendomliga tyska landskapsmåleriet, liksom den
tyska konstutvecklingen öfver hufvud, dog ut mot
1500-talets slut; och de båda andra landen, Italien
och Belgien-Holland, utgjorde derefter hufvudorter
för tvänne olika riktningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
