Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska språket är en munart af det italiska - Latinskt kors. Se Kors - Latitud. Se Bredd - Latitudinarier, en benämning, som öfver hufvud taget användes på personer med fria åsigter, fria seder och rymligt samvete - Latitudsystem, jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förherskande, och de öfriga trädde i bakgrunden. För
nutiden är det också vigtigast, emedan det allena
eger en literatur. Från den äldre (arkaistiska)
tiden ega vi endast enskilda återstoder af
språkskatter; först med de puniska krigens tid (3:dje
årh. f. Kr.) började en literatur uppkomma. Starkt
påverkad af den grekiska bildningen, blef literaturen
aldrig folkets tillhörighet. Vid sidan af skrift-
och vältalarespråket, hvilket endast i de finast
bildade kretsarna torde hafva egt någon användning i
umgänget, blomstrade folk- och samtalsspråket. Detta
bör dock skiljas från vulgärlatinet, eller det,
som brukades endast i samhällets lägsta lager. Det
latinska skriftspråket, höglatinet, utvecklades
under den klassiska tiden, d. v. s. ungefär i 1:sta
årh. f. Kr. och någon tid efteråt. Särskildt utöfvade,
för att ej nämna Caesar, som sjelf var språkforskare,
Cicero och Virgilius stort inflytande på literaturen
och uttryckssättet. Längre än till Qvintilianus’
(d. omkr. 95 e. Kr.) tid torde man icke kunna sätta
språkets blomstring. Senare blef det uppblandadt
med främmande element, och literaturen sjönk. Men
latinet spelade då en betydande rol derigenom att
folkspråket trängde in i provinserna, nämligen de
vestliga – i öster var grekiskan rådande – och der
lade grunden till de senare bildade romanska språken.
Det latinska språket har ett alfabet af 23 bokstäfver:
A B C D E F G H I K L M N O P Q R S T V X Y Z, af hvilka
dock några äro jämförelsevis unga, särskildt G,
Y och Z. Skilnad i skrifning af I och J samt U och
V fanns ej i antiken. K bortföll med tiden nästan
alldeles och ersattes af C. Romarnas uttal är icke
med säkerhet kändt: helt visst har dock C uttalats
på annat sätt, än nu är vanligt. För närvarande
pläga de särskilda nationerna uttala latinet hvar på
sitt sätt eller efter sitt språks ljudlagar. Mest
skilja sig utan tvifvel engelsmän och fransmän i
uttalet från de gamle. – Latinet är icke så rikt på
böjningsformer som grekiskan och saknar dess smidighet
i och för uttrycket, men eger en viss bestämdhet
och stadga, som gör det lämpligt att i koncentrerad
form uttrycka tanken. Det har också haft mångsidig
och långvarig användning äfven efter det romerska
väldets fall. Under medeltiden brukades det, ehuru
mycket urartadt. Det var i synnerhet i klostren
och klosterskolorna, som latiniteten bibehöll
sig och den klassiska literaturen åtminstone genom
afskrifvandet bevarades. Först med universitetens
stiftelse och skolastikernas uppträdande kom
språket till heders och fick sin betydelse såsom
vetenskapens språk. Renaissanceperioden gaf de
klassiska studierna ny fart, och latinet blef
då skrift- och t. o. m. talspråk för lärda män. I
diplomatiska församlingar utträngdes det först under
Ludvig XIV genom franskan. Inom den romersk-katolska
kyrkan spelar det ännu i dag en rol, emedan det är
denna kyrkas ritualspråk.
I skolbildningen har det bibehållit en högst
inflytelserik ställning. Sedan länge har dock en
sträfvan i motsatt riktning pågått, och med
allt större ifver yrkas, att latinet må lemna
rum för den nyare tidens vetenskaper, särskildt
naturvetenskaperna och de främmande lefvande
språken. Striden härom har förts såväl i Tyskland, der
den dock mera gällt de klassiska språken i förening,
som ock i norden, ej minst i Sverige. Latinstudiets
försvarare (så t. ex. Thiersch i Tyskland,
Madvig i Danmark, Monrad i Norge m. fl., dock ej
öfverensstämmande i motiverigen) åberopa sig dels på
den antika kulturens vigt och betydelse för vår tid
och nödvändigheten för en nation att inom sig ega män
med omedelbar kännedom om denna, dels på latinstudiets
formelt bildande förmåga för vinnande af begreppsreda
och klarhet, dels på det latinska språkets genom
århundraden fullföljda bruk, dels ock på latinets vigt
för terminologien m. m. Motståndarna förneka dock
latinets oumbärlighet såsom formelt bildningsmedel och
mena, att kännedomen om den antika kulturen, när det
är fråga om allmänbildningen, ej fordrar så vidsträckt
latinläsning. De vilja framförallt hafva latinet
afskaffadt såsom obligatoriskt läroämne. Om de
ömsesidiga skälen se t. ex. de svenska skolkomitéernas
af 1825–28, 1870–72 och 1882–84 betänkanden.
R. Tdh.
Latinskt kors. Se Kors.
Latitud (Lat. latitudo, bredd). Se Bredd.
Latitudinarier, en benämning, som öfver hufvud
taget användes på personer med fria åsigter, fria
seder och rymligt samvete (med stor "latitud"). I
en mera inskränkt mening brukar namnet användas om
personer, som till den kyrkliga bekännelsen intaga
en friare ställning och önska, att skiljaktigheterna
i lära mellan de olika kyrkosamfunden bortfalla
(motsatsen är rigorist). – Namnet uppkom i England
i midten af 1600-talet, under de politiska och
religiösa stridigheterna, såsom beteckning för
ett parti, som ville intaga en medlande ställning
mellan kyrkligheten och den då uppträdande nya
vetenskapen. De engelska latitudinarierna (the
latitudinarians) fasthöllo i allmänhet vid den
biskopliga kyrkans författning, kult och lära samt
hyllade sålunda i afseende på bekännelsen "de 39
artiklarnas" mildare calvinism. Mellan förnuft
och religion, vetenskap och kristlig lära måste,
enl. deras mening, en skön harmoni råda. Den sanna
religionens grundläror äro: viljans frihet samt Kristi
försonings och Guds nåds allmänt gällande kraft. Såväl
den gamla kyrkans som förnuftets bibeltolkning gifva
stöd åt denna uppfattning. På lifvets och sedernas
renhet lade latitudinarierna stor vigt, men de voro
afgjorda motståndare till puritanernas rigorism. Från
såväl puritanernas som de strängt högkyrkliges sida
betraktades latitudinarierna naturligtvis med ovilja,
och namnet latitudinarie blef i dessa båda partiers
mun snart liktydigt med fritänkare, otrosmenniska,
ateist. Latitudinariernas parti gick småningom
under, ehuru det reproducerats i nya former.
J. P.
Latitudsystem, jur., kallas det system för straffens
utsättande i en strafflag, enligt hvilket ej för
hvarje särskild brottsart stadgas ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
