Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latitudsystem, jur. - Latium (Latien), forntida landskap uti Italien - Latmos, berg i Karien i Mindre Asien - Latomier, ett grekiskt ord, som betyder stenbrott - Latona, Zevs gemål, Apollons och Artemis moder - Latopolis, i forntiden stad i Öfre Egypten - Latorp, egendom i Tysslinge socken, Örebro län - Latouche, Hyacinthe Joseph Alexandre Thabaud de - Latour, Bailet von - Latour. 1. Maximilian B. von L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämdt, alltid lika straff, utan domaren erhåller
ett visst utrymme (en viss latitud), inom hvilket
han eger att efter förekommande omständigheter
(s. k. försvårande och förmildrande omständigheter)
utmäta straffet. Än lemnas honom dervid frihet
att välja mellan olika straffarter, än
inskränkes åter valet till olika straffmått inom en
och samma straffart. Under det att i äldre tiders
strafflagar till art och mått noga bestämda straff
utgjorde regel, har inom den nyare lagstiftningen
latitudsystemet så godt som uteslutande vunnit
tillämpning. Detta gäller äfven med afseende
å de nordiska strafflagarna. De undantag från
latitudsystemets användning, som återfinnas
i dessa lagar, äro ej många. I den svenska
strafflagen förekomma sådana undantag blott vid
några ämbetsförbrytelser, i den norska dessutom
vid vissa grofva brott af lifstidsfånge, hvilka
beläggas med dödsstraff, samt vissa dråp, för hvilka
lifstidsstraffarbete stadgas såsom ensamt straff. Den
danska strafflagen utsätter åter för tre brott (bland
dem mord) ovilkorligt dödsstraff. J. H-r.
Latium (Latien), forntida landskap uti
Italien. Taget i sin vidsträcktaste betydelse,
gränsade landskapet i n. till Tibern och i s. till
Liris, men i äldre tider ansågs L. ej sträcka sig
längre än till Anxur, ja ursprungligen blott till
Albas berg och floden Numicus. I öster räknades
senare aequernas och hernikernas land till
L. Landskapet hvilade på vulkanisk grund, hade en
i allmänhet fruktbar jordmån och var till större
delen slättland. Bland dess berg voro särskildt
det albanska (Monte Cavo), Algidus och höjderna
vid Tusculum bekanta. Af sjöarna må nämnas den
albanska och Regillus. Pontinska träsken (mellan
Antium och Anxur), fordom en blomstrande bygd,
blefvo genom flodernas öfversvämningar förvandlade
till en ohelsosam sumptrakt. L. var rikt på städer,
hvilka i äldre tider bildade ett förbund med Alba
longa till hufvudort. Sedan Rom blifvit grundlagdt –
det utgjorde för Latium en gränspost mot Etrurien
–, uppkom täflan mellan Alba och Rom, hvilket
senare fick öfverhanden. Efter Albas förstöring
vann Rom hegemonien i L., men förlorade den,
sedan konungaväldet fallit (509 f. Kr.). L. trädde
derefter i förbund med Rom; men småningom öfvergick
bundsförvandtskapet till ett faktiskt beroende,
till en del måhända derför att latinernas krafter
brutits i de långvariga volskiska krigen. Efter
kriget 340–338 f. Kr. blef L. fullständigt beroende
af Rom, men dess innevånare innehade dock främsta
platsen bland Roms italiska bundsförvandter och kunde
under vissa förutsättningar förvärfva sig romersk
medborgarerätt. De förblefvo också Rom trogna,
särskildt under kriget mot Hannibal. Efter 338
anlades i Italien kolonier, som åtnjöto samma rätt som
latinerna ("latinsk rätt"); och när hela Italien efter
bundsförvandtkriget (91–88 f. Kr.) införlifvats i
det romerska medborgaresamfundet, gafs "latinsk rätt"
först åt innebyggarna i Gallien norr om Po, sedermera
åt samhällen i Spanien och på andra ställen. Vissa
frigifna (latini juniani) erhöllo under kejsaretiden
i st. f. fullständigt romerskt medborgareskap den
"latinska rätten".
Genom L. gingo flere vägar. Särskildt vigtig var
Via appia (se Appiska vägen). Landskapets städer
voro till en del anlagda på höjder, der, enligt
forntidens sed, borgar kunde fördelaktigt byggas. De
vigtigaste städerna voro Rom, Alba longa, Tibur
(Tivoli), Praeneste (Palestrina), Tusculum (vid
Frascati), Lavinium, Antium, Anxur (nu Terracina).
R. Tdh.
Latmos, berg i Karien i Mindre Asien, ö. om Miletos,
bekant i den grekiska mytologien såsom den plats,
der Endymion låg försänkt i evig sömn. Efter berget
uppkallades Latmiska hafsviken framför Maiandros’
mynning. Genom flodens uppslamning har den nu blifvit
en insjö med namnet Akis Tsjai.
Latomier (Grek. latomiai l. laotomiai,
Lat. laututmiae), ett grekiskt ord, som betyder
stenbrott (af las, sten, och temnein, hugga). Det
qvarstår ännu i dag såsom benämning för de betydande
och historiskt ryktbara stenbrotten invid Syracusa
på Sicilien, hvilka tidtals begagnades såsom
statsfängelser. I en af dessa latomier försmäktade
7,000 athenare, som fallit i fångenskap vid den stora
olyckliga expeditionen till Sicilien (413 f. Kr.). –
Lautumiae kallades, förmodligen efter de syrakusanska
latomierna, äfven ett i det gamla Rom i närheten af
Forum beläget statsfängelse. A. M. A.
Latona (Grek. Leto), Zevs gemål, Apollons och Artemis’
moder.
Latopolis, i forntiden stad i Öfre Egypten, på
samma plats som det nuvarande Esne, hvilket till en
del är bygdt ofvanpå dess ruiner. Förhallen till ett
tempel har blifvit utgräfd.
Latorp, egendom i Tysslinge socken, Örebro län, 6 1/24
mtl, med alunverksbyggnader, benstamp och qvarn
taxerad till omkr. 220,000 kr. Der fanns till 1640 ett
silfververk och 1773–1879 ett alunverk. Egendomen
har ända till midten af 1830-talet haft samma egare
som Garphyttan, köptes 1839 af handelsfirman Dugge &
Setterwall och har sedan 1842 egts af bruksegaren
H. Dugge.
Latouche [-tousj], Hyacinthe Joseph Alexandre
Thabaud de, vanligen kallad Henri Delatouche,
fransk romanförfattare och lyriker, f. 1785, d. 1851,
utgaf bl. a. Mémoires de M:me Manson (1818), romanen
Fragoletta (1829; 2:dra uppl. 1844), diktsamlingen
Les adieux (1842) och flere komedier. Stor förtjenst
inlade han genom utgifvandet (1819) af André Chéniers
dittills icke samlade skaldeverk. Han redigerade
1830–32 "Le Figaro" och införde då George Sand i
literaturen. L. stod först på nyromantikernas och
de liberales sida, men angrep 1829–30 båda dessa
partier. Afundsam och skandallysten, städse böjd för
mystifikation och i sina skildringar ofta lättfärdig,
förstörde L. sitt literära anseende.
Latour [tour], Bailiet von, adlig slägt i Österrike
och Nederländerna, härstammande från Burgund. –
1. Maximilian B. von L., grefve, österrikisk militär,
f. 1737, d. 1806 såsom general af kavalleriet samt
president i hofkrigsrådet, öfvertog 1796 Wurmsers
befäl vid Rhen och förde öfverbefälet derstädes från
början af 1797 till fredsslutet i Campo Formio (d. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
