Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopold ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pirons komedi Metromanien eller versvurmen
(1808). – Som vitter polemiker och prosatör
utmärker L. sig för en lätt och blixtrande qvick
ton, som säkert och kraftigt gör sin verkan och
drabbar föremålet för hans skämt eller ovilja. –
Såsom estetiker och filosof hade L. ursprungligen
utgått från Locke och Condillac, men blef under sin
långa lefnad ej qvarstående vid utgångspunkten. Han
styrktes dock i sin väsentligen skeptiska åskådning
genom studiet af Kants kritiska filosofi samt
de former af ofulländad idealism, hvilka ur denna
utvecklades af Fichte och Schelling. Emellertid var
hans sedliga och religiösa intresse för lefvande för
att tillåta honom att stanna vid sin skepticism.
Han drefs af detta att söka en annan grund än den
vetenskapliga bevisningens för öfvertygelsen om
en lefvande Gud och själens odödlighet. Och denna
grund ansåg han vara menniskan gifven i den
moralisk-estetiska känslan. Denna L:s åsigt är i
flere afseenden betydelsefull. Den visar först, att
L., oaktadt sin förkärlek för fransk literatur, dock
innerst var den svenska nationalandan trogen, denna
anda, som äfven på den filosofiska spekulationens
område betecknas af en öfvervägande riktning på det
praktiska och de praktiska problemen. Säkerligen
var det denna L:s praktiska anda, hvilken "i
synnerhet på hans senare filosofiska skrifter trycker
en egen prägel af upphöjdhet och sedlig värdighet",
som i väsentlig mån förklarar den makt han
i vårt land utöfvade på det allmänna tänkesättet.
L:s lära om den moraliska känslan såsom en öfver
sedligheten höjd princip röjer också, att hans
fasthållande på det teoretiska området af Lockes
empirism icke utesluter, att han i praktiskt afseende
kan räknas som föregångare till en rationell
verldsåsigt. – "Svagast bland L:s undersökningar",
yttrar A. Nyblaeus (hvars framställning äfven i
ofvanstående följts), "äro utan tvifvel de estetiska,
änskönt äfven ibland dessa finnas sådana, som,
när man ställer sig på hans egen ståndpunkt, måste
erkännas såsom utmärkta, såsom t. ex. hans försvar för
den fransyska tragedien. I likhet med de flesta af
sina samtida stannar L., med afseende på det sköna,
vid en blott psykologisk förklaring deraf eller vid
angifvandet af dess verkan på oss, utan att göra
något försök att bestämma hvad det är i och för
sig sjelft". Till ersättning för den förblandning
af det sköna och det sinligt angenäma, till hvilken
hans lära leder, framställer L. den satsen att det
sinnesnöje konsten bereder oss skall vara förädlande,
främja vårt moraliska ändamål. Detta fattar L. dock
så, att konsten omedelbart har att verka härför,
och deraf bestämmes hans uppfattning af den
estetiska smakens begrepp och allmänna lagar.
– L:s filosofiska skrifter återfinnas i alla
delar af hans samlade arbeten, men i synnerhet i
de tre sista. Jfr bl. a. "Minne" (af L.M. Enberg;
"L:s Saml. skrifter", b. 4, 1831), "Inträdestal" af
S. Grubbe (Sv. akad:s handl., del. 14, 1831),
"Minne" (af B. v. Beskow; Sv. akad:s handl., del.
35, 1862), B. E. Malmström, "Grunddragen af svenska
vitterh:s hist.", A. Nyblaeus, "Den filosofiska
forskningen i Sverige", del. 1, afd. 1 (1873),
G. Ljunggren, "Svenska vitterhetens häfder", Marianne Ehrenström,
"Notice biographique" (1830). -rn.
Leopoldsorden, två civil- och militärförtjenstordnar. –
1. Belgiska Leopoldsorden, stiftad 1832
af konung Leopold I, har fyra klasser: storkors,
kommendörer, officerare och riddare. Ordenstecknet
består af ett hvit-emaljeradt kors, hvars armar äro
förenade genom en ek- och lagerlöfskrans, och som i
en svart-emaljerad, rödkantad midtsköld visar konung
Leopolds monogram. Det bäres i ett ponceau-rödt,
vattradt band. – 2. Österrikiska Leopoldsorden,
stiftad 1808 af kejsar Frans I till åminnelse af
hans fader, kejsar Leopold II, är indelad i tre
klasser: storkors, kommendörer och riddare. Tecknet,
ett krönt, 8-spetsigt, röd-emaljeradt kors med
hvit infattning och, mellan spetsarna, eklöf med
ållon, visar på midtsköldens framsida bokstäfverna
F. I. A. (Franciscus Imperator Austriae; Frans,
kejsare af Österrike) och på dess baksida, inom
en eklöfskrans, Leopolds valspråk Opes regum corda
subditorum (Undersåtarnas hjertan regenternas
rikedom). Bandet är rödt, med hvit kant.
Leopoldstadt, stadsdel i Wien (se d. o.).
Leosthenes (Lat. Leosthenes), forngrekisk
fältherre och statsman i 4:de årh. f. Kr., var
till börden athenare, men fördrefs från Athen med
anledning af sin i dagen lagda benägenhet för den
macedonska politiken. Han fann en tillflykt först
hos Filip II och sedan hos Alexander, hvilken han
åtföljde på fälttåget till Asien. Sedermera afföll
han och återförde mot konungens vilja ett stort
antal grekiska krigare till Europa. I det efter
Alexanders död uppflammande "lamiska kriget" (se
d. o.) var L. anförare för de af de förenade grekerna
uppsatta legotrupperna. Han stupade 322 f. Kr. vid
ett af Antipatros företaget utfall från Lamia,
och hans död torde ej oväsentligt hafva bidragit
till den för grekerna olyckliga utgången af kriget.
A. M. A.
Leotychides (Lat. Leotychides), forntida konung
i Sparta, tillhörande Eurypontidernas hus. Han
efterträdde (491 f. Kr.) Demaratos, hvilken
han i förening med Kleomenes I undanträngt
från regeringen. År 479 var han befälhafvare
öfver den grekiska sjömakten i slaget vid
Mykale, men blef sedermera (470) anklagad för
landsförräderi och dog landsflyktig i Tegea.
A. M. A.
Léouzon Le Duc [-så’ng lo dyck], Louis Antoine,
fransk skriftställare och tidningsman, född i Dijon
d. 10 Dec. 1815, reste efter afslutade skolstudier i
Dijon och Vernoux till Paris i afsigt att egna sig åt
literära och historiska forskningar. År 1842 företog
han en resa till Finland och Ryssland, hvarifrån
han 1844 återvände öfver Sverige och Danmark. Af
den franska regeringen erhöll han sedermera flere
gånger uppdrag att å nyo besöka de nordliga landen,
bl. a. Sverige, i ändamål att företaga omfattande
arkivforskningar och inhemta noggranna upplysningar
rörande den svenska fångvården m. m. Under dessa
upprepade besök förvärfvade han sig grundlig
kännedom om de olika landens språk och literatur,
deras historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
