Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Likbränning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvadan förbränningen blef mycket ofullständig och
derigenom gaf upphof till en vämjelig stank af
brändt kött, som förpestade omgifningen och måhända
föranledde, att man der upprättade tempel åt gudinnan
Mephitis. Dessa förbränningsanstalter fingo också af
folkhumorn benämningen "kök", culinae. I allmänhet
kan man dock säga, att i det gamla Rom likbrännandet
och askans bevarande skedde på ett känslan ganska
tilltalande sätt, och ännu i våra dagar bära Via
Appia och andra "grafgator" med sina kolumbarier
vittnesbörd om huru väl antikens verld förstod att
beröfva döden en god del af dess bitterhet och göra
den mindre afskräckande. Då det stora verldsväldet
började gå mot sin undergång och sederna förföllo,
återgick man allt allmännare till jordbegrafning i
trots af flere deremot utfärdade förbud. Slutligen
sopade en ny civilisation der likasom annanstädes
fullständigt bort det förr så högt ansedda bruket. –
Hos kelterna, gallerna, germanerna, slaverna och
andra folk i mellersta och norra Europa brändes liken
efter höfdingar och andra förnämligare män. På bålet
lade man vapen och dyrbarheter, hvilka man trodde,
att den döde kunde hafva nytta af i ett kommande
lif. Stundom brände man äfven på samma gång den
efterlefvande enkan samt stridskamrater, tjenare
och slafvar. Seden bibehöll sig mycket envist i
vissa trakter, i synnerhet der god tillgång fanns
på bränsle, så att bl. a. Karl den store deremot
utfärdade förbud med hotelse af dödsstraff. Enligt
Grimm lär denna sed ännu så långt fram i tiden som
år 1640 herskat bland vestslaviska stammar. –
Äfven de skandinaviska landen hafva haft sin
"brännålder", hvilken ungefär sammanfaller med den
s. k. "bronsåldern" och i sina hufvuddrag liknar
förhållandena hos alla andra indo-europeiska
folk. Nanna följde enligt sagan sin Balder på bålet,
Brynhild sin Sigurd; och med kämpen följde på bålet
hans tjenare, vapen och smycken, hans stridshäst eller
hans vikingaskepp, på det att han skulle komma väl
rustad till Valhall. "Den svarta jorden" på Björkön i
Mälaren och många andra graffynd i olika trakter af
de nordiska landen visa ännu huru allmän likbränningen
var hos våra förfäder under en lång tidsföljd.
Likbränningen bibehöll sig endast hos några
halfciviliserade folk i de andra verldsdelarna,
emedan den öfverallt förföljdes af den kristna
kyrkan, som tände bålet endast för kättare och
trollpackor. Kropparnas sönderdelning medelst hetta
är dock i intet oförenlig med den kristna läran eller
stridande mot de förste kristnes åskådningssätt; men
den blef på grund af det höga anseende, hvari den stod
hos hednaverldens bildade folk, och till följd af den
bitterhet, hvarmed striden fördes emellan den nya och
den gamla läran, småningom betraktad som en hednisk
sedvänja. Fördomarna och vanan gjorde sedan sitt
till att så fast inrota jordbegrafningen i de kristna
folkens seder, att densamma allmänt bibehållit sig i
trots af de många försök, som under århundraden gjorts
att införa ett bättre grafskick. Redan kyrkofadern
Augustinus förklarade, att likens bränning eller
deras begrafning vore från religiös synpunkt
likgiltig, och samma uttalande har äfven i vår
tid blifvit gjordt af framstående teologer i olika
läger. – Om också enskilda personer önskade blifva
efter döden brända, vare sig af estetiska skäl,
såsom Michelangelo, eller af fruktan för att blifva
lefvande begrafna, såsom Mrs Pratt, som brändes på
Tyburn Turnpike kyrkogård i England 1769, så har dock
den förnämsta drifkraften till den långsamt mognande
reformen varit sanitära skäl, hvilka vuxit i styrka,
i den mån kännedomen ökats om helsolärans fordringar
och de vådor, som åtfölja jordbegrafningar. År
1765 utfärdade parlamentet i Paris förbud mot
likens begrafning i kyrkorna, och i samband dermed
föreslogs, att likbränning skulle införas. Men detta
förslag rönte ej framgång förrän under den franska
revolutionen, hvilken ville så mycket som möjligt
bryta med gammal sed. År 1799 utkom en förordning för
Seine-departementet, att valet emellan likbränning och
begrafning skulle stå en hvar fritt (s. k. "fakultativ
likbränning"), och ett pris af 1,500 fr. utfästes
af Franska institutet för den bästa vetenskapliga
utredningen af likbränningsfrågan. Utaf de 40 inkomna
täflingsskrifterna framgick det emellertid, att något
annat sätt for likens bränning än på öppet bål ej
var kändt och att detta sätt vore dels för kostsamt,
dels stötande för känslan. Förordningen blef också
genom Napoleons ingripande snart förbytt i ett
direkt förbud mot likbränning, hvilket egt bestånd
ända till våra dagar och mycket hindrat försöken att
införa likbränning i Frankrike och Belgien. Under
denna tid brändes endast ett barnlik i Paris och
ett i Mons i Belgien. Deremot blef bränning af i
striden fallna soldaters lik företagen af ryssarna
vid franska arméns återtåg 1812, af tyskarna utanför
Paris’ murar 1814 (med öfver 4,000 lik), af den
nord-amerikanska republikens trupper i Nicaragua 1855
samt af fransmännen vid Metz 1870 och efter slaget
vid Sedan s. å. Under koleraepidemien i Palermo 1837
blefvo tusentals lik brända vid hafsstranden. Den
likbränning, som Byron och Trelawney 1822 företogo i
närheten af Livorno med sin på en segeltur drunknade
vän, den engelske skalden Shelley, torde också böra
omnämnas. – I Tyskland väcktes frågan om likbrännings
införande till lif genom det föredrag, som Jacob
Grimm höll 1849 i Vetenskapsakademien i Berlin. Många
andra började nu att med tal och skrifter bana väg
för ett nytt grafskick, såsom Moleschott (1852),
Trusen i Breslau (1855), Fernando Coletti i Padua
(1853), Gobb i London, Eugen Richer i Dresden
(1856), George Sand i Paris m. fl. Äfven i Sverige
blef intresset för likbränningsfrågan vid denna tid
väckt genom doktor Soldin i Stockholm (1857). Någon
allmännare anslutning lyckades man dock ej vinna den
gången, och de ugnskonstruktioner, som af en och annan
föreslogos, tillbakavisades såsom i flere hänseenden
olämpliga. Krimkriget och de krig, som Österrike förde
1866, bidrogo i sin mån att rikta erfarenheterna om
det gamla begrafningssättets olägenheter och att öka
antalet af dem, som i den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
