Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linné, Karl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig, skulle jag komma, om jag finge taga min lilla
hustru med mig." Den gamle Rudbeck, trött af ålder
och ära, dog d. 23 Mars 1740, och till den efter honom
lediga professuren anmälde sig Rosén, med. adjunkten
i Lund J. G. Wallerius och L. Med sin vän prof. de
Sauvages i Montpellier meddelar sig L. härom d. 20
Sept. 1740: "Jag har sökt lärostolen i botanik, för
att kunna afsäga mig den medicinska praktiken och
ingå i statens tjenst samt helt och hållet hängifva
mig åt naturalhistorien. Akademiens prokansler
(ärkebiskop J. Steuchius) har likväl motarbetat mig,
och d:r Nils Rosén, som icke en gång känner nässlan,
har erhållit Rudbecks plats. Så går det till
hos oss!" Äfven den ålderstigne prof. Roberg hade
afgifvit sitt förord för Rosén, men i synnerligen
sväfvande ordalag ställt först i tredje rummet L.,
hvars utomordentliga förtjenster han dock måste
erkänna. "I sanning, så lyda hans ord, wore här
endast fråga om en botanica professio ät tänkia
uppå, intet en liten sänker hortus upsaliensis
i Swartbäcken, utan en jardin royal i Paris at
besättias med en i Europa örtenamnkunnig hufwudman
i all plantekiänning, som inför det kongl. huset och
härskaperenes ögon sina demonstrationes curiosas et
novas giöra borde. Jag skulle hålla hr doctor Carl
Linnaeus wärd jemwäl utanifrån at införskrifwas,
om han icke allaredan här hos oss i landet wore til
finnandes." Akademikansleren, grefve K. Gyllenborg,
hvilken genom grefve Tessins förord personligen varit
för L. och t. o. m. lär förordat honom på högsta ort
framför Rosén till den lediga platsens erhållande,
förmådde Roberg inlemna sin afskedsansökan d. 26
April 1740 och genomdref, att "L. d. 5 Maj 1741 blef i
nåder förordnad att wara medicinae practicae professor
wid wår academie uti Upsala, hwarwid han hafwer att
åtniuta det honom på Bergs-collegii stat tillagde
gratial af 600 daler silfvermynt, till dess den löhn,
som denne professionen är tillslagen, men nu af
prof. Roberg innehaftves, ledig blifwer." Till denna
utgång af den senare befordringsfrågan torde i sin mån
verksamt bidragit, att Wallerius, på ett synnerligen
lumpet och klumpigt sätt sökte i en utgifven akademisk
disputation förringa L:s förtjenster, men derför
rönte allmänt ogillande. Disputationsakten, hvarvid
äfven prof. Rosén synes hafva förgått sig, blef
stormig, och ryktet derom spriddes till kansleren,
som påskyndade utnämningen. – Den af rikets ständer
för L. beslutna resan till Öland och Gotland
utförde han nu i Maj–Aug. 1741 då han nämligen
befarade att annars såsom läkare på flottan blifva
kommenderad i ryska kriget. I Okt. s. å. flyttade
han till Upsala, höll sin inträdesföreläsning
"om nödvändigheten af resor inom fäderneslandet"
samt började d. 2 Nov. sina offentliga föreläsningar
öfver "sjukdomarnas historia". Tjenstebyte emellan
Rosén och L. gjordes dock med kanslerens bifall
d. 21 Jan. följ. år, och L. fick på sin lott, utom
den förfallna akademiträdgården, föreläsnings- och
examensskyldighet i semiotik och materia medica
(sjukdomarnas och läkemedlens kännande) samt i
dietetik och historia naturalis. "Gud hade nu
gifwit honom fördelachtig och hederlig tienst,
just den han mest i werlden önskat sig". Och han
grep verket an med hela sin ovanliga kraft. –
Om L:s storartade verksamhet såsom professor
i Upsala må följande gifva en antydan. Den
akademiska trädgården upprättades genast ur sitt
förfall; växthusen nybyggdes, och örter samt frön
anskaffades från skilda håll genom L:s vidsträckta
bekantskaper. Sällsyntare inhemska växtslag uppsöktes
och inflyttades. Naturhistoriska utflykter i
Upsalanejden samlade skaror af deltagare, som med
lust och gamman följde vägvisaren och hemvände
lastade med rikt byte. Lärjungar utsändes till de
aflägsnaste trakter inom och utom vår verldsdel
för att utbreda mästarens välde och nedlägga sina
troféer vid hans fot. Ynglingar från när och fjärran
infunno sig att lyssna till siarens tolkning af
naturens och lifvets gåtfulla under. De offentliga
föreläsningarna, enkla till planläggning och form,
lockade åhörare ej blott ur ungdomens led. Den röda
tråden i föredraget igenfinnes och sammanfattas
i företalet till de senare upplagorna af "Systema
naturae", hvars början efter L:s i Linnean society’s
arkiv i London ännu förvarade egenhändiga koncept
lydde: "Jag såg den oändelige, alwettande och
alsmächtige Guden på ryggen, då Han gick fram,
och jag hisnade! jag sporade äfter Hans fotsteg
öfwer naturens fält och jag märkte utur hwart enda,
äfwen i dem jag näppeligen kunne skönia, en oändelig
wishet och macht; en outransakelig fullkomlighet;
jag såg där, huru alla diur underhöllos af wäxterne,
wäxterne af jorden, jorden af jordklotet; huru
jordklotet hwälfdes natt och dag omkring solen, som
gaf det lif; huru solen med planeter och fixstierner
rollade liksom på sin axel, till ett obegripeligt
antal och oändelig widd, samt uppehöllos uti sitt
tomma intet af den obegripeliga första Rörelsen,
altings Warelse, alla orsakers Driffiäder och
Styresman, denna werldenes Herre och Mästare; will
man kalla Honom Öde, så felar man intet, ty all ting
hänger på Hans finger; will man kalla Honom Natur, så
felar man ock icke, ty af Honom är all ting kommit;
will man kalla Honom Försyn, säger man ock rätt,
ty äfter Hans wink och willia går alt. Han är hehl
och hållen Sinne (Sensus); hehl och hållen Syn; hehl
och hållen Hörsel; Han är Siähl (Anima); Han är Sinne
(Animus) och Han endast är sin egen! Ingen mensklig
gisning kan fatta Hans gestalt; det är nog, att Han är
ett ewigt och oändeligt, gudommeligt Wäsende, som är
hwarken skapat äller födt; ett Wäsende, utom hvilket
intet är, som giort är; ett Wäsende, som har grundat
och bygdt alt detta, som allestädes skimrar för wåra
ögon, utan att kunna synas och allenast kan ses af
tankan, ty ett så stort Majestet residerar på en så
helig tron, där ingen kan få tillträde utan endast
Siählen." – Nästan årligen trycktes, hufvudsakligen på
L. Salvius’ förlag, nya arbeten eller förut utgifna
i förbättrade upplagor. L:s förnämsta skrifter under
hans professorstid äro: Flora svecica (1745 och 1755);
Fauna svecica (1746 och 1761); dagböckerna öfver
Öländska och Gothländska resan (1745),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
