Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linné, Karl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wästgöta Resan (1747) och Skånska resan (1751),
Hortus upsaliensis (1748), Materia medica (1749),
Philosophia botanica (1751), Species plantarum (1753,
1762–63); Museum regis (1754), Museum reginae (1764),
Mantissa prima (1767) och Mantissa altera (1771) samt
Genera plantarum (2:dra uppl. 1742; den s. k. 5:te
uppl. 1754; 6:te uppl. 1764) och Systema naturae
(6:te uppl. 1748; den s. k. 10:de uppl. 1758–59;
12:te uppl. 1766–68). Dessutom försvarades icke
mindre än 186 akad. disputationer under L:s
presidium, af hvilka det stora flertalet härflöt
ur hans penna eller efter hans diktamen. Härtill
kom en med samtidens lärde synnerligen vidlyftig
och tidsödande brefvexling, som kunde fylla digra
volymer. Ännu bevarade originalbref från L. uppgå
till mer än 1,000 till de svenske korrespondenterna;
till de öfrige finnes äfven ett högst betydligt antal.
Det blef på modet att studera naturvetenskap;
konungar och furstinnor gåfvo tonen. L. kallades
till hofvet att ordna Lovisa Ulrikas naturalier
på Drottningholm och Adolf Fredriks på Ulriksdal.
Ludvig XV skickade L. frön, som han sjelf samlat i
Trianon, och Gustaf III skänkte honom fyra parlass
spritlagda naturalier från Surinam. Ferdinand VI
i Spanien frestade L. med lysande anbud, om
han ville flytta till Madrid, äfvensom kejsarinnan
Katarina II uppgifves hafva umgåtts med planen att
vinna honom för Ryssland. Sedan L:s tryckta arbeten
i femton år varit förbjudna i Kyrkostaten, genomdref
kardinal de Zelada (1773), att prof. J. F. Maratti
entledigades från botaniska professuren i Rom och
efterträddes af Ant. Minasi, som ålades föreläsa
öfver och efter L:s "Systema sexuale". – Såsom
L:s förnämsta förtjenst framhålles oftast just detta
sexualsystem, eller den vetenskapliga uppställningen
af växtverldens vexlande former efter blommornas
könsdelar: ståndare och pistiller. Ehuru denna
metod i praktiskt hänseende är af synnerlig betydelse,
då densamma med lätthet kan inläras och användas,
är och blir den i rent vetenskapligt af mindre vigt
än mången annan. För att komma växterna så att
säga in på lifvet, måste man helt naturligt följa
deras utveckling från frö till frö. Detta är
ju icke möjligt, om man uteslutande tager hänsyn
till några vissa delar af växten under en viss
utvecklingsperiod. L. sjelf insåg och erkände
detta förr än någon annan; men han uppvisar ock,
att, ehuru idealet för den systematiserande delen
af vetenskapen är att söka närma sig detta mål,
detsamma aldrig kan nås af någon dödlig. För den
stora mängden af hans lärjungar var sexualsystemet
tillräckligt. Endast ett fåtal invigde han i sina
"ordines naturales", hvilkas värde först en långt
senare tid förstått att inse och rätt uppskatta. Lika
stora förtjenster inlade L. derigenom att han främst
uppmanade till och uppmuntrade biologiska studier,
att han rensade språket, fastställde terminologien,
grundade slägtkarakterer, införde artnamn i st. f. de
förut brukade långa beskrifningarna. Nödvändigheten
af det sistnämnda liknade han sjelf vid den att
sätta kläpp i en klocka. Först derigenom kom den
beskrifvande naturalhistorien
ur målbrottet, har L:s främste loftalare sagt. Med
L. börjas ock i naturvetenskapernas historia en
alldeles ny period. Af så genomgripande art var och
blef hans reformation.
På skilda håll och på många
sätt firades L. lifvet och har han ärats efter döden.
Hans främste biografer i Sverige äro: hans mångårige
vän arkiatern Abr. Bäck i ett åminnelsetal inför
Vet. akad. 1778 (tr. 1779), hans lärjungar J.
G. Acrel i ett presidiital inför samma akad. 1796
(tr. s. å.), Sv. Hedin i "Minne af v.
Linné, fader och son" (1808, behäftadt med
många vilseledande uppgifter) och Ad. Afzelius i
"Egenhändiga anteckningar af Carl Linnaeus om
sig sjelf, med anmärkningar och tillägg" (1823),
samt slutligen C. A. Agardh i det snilleblixtrande
äreminnet i Svenska akademien, belönt med hennes
dubbla stora pris 1821 och tryckt i hennes handlingar
(del. X, 1826). Af specielt intresse är arkiatern
O. E. A. Hjelts arbete "Carl von Linné och hans
betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige"
(Helsingfors 1877). Bland de utländske biograferna
intages främsta rummet af D. H. Stöver genom "Leben
des Ritters Carl von Linné" (I, II, Hamburg 1792)
och A. L. A. Fée: "Vie de Linné" (Paris 1832; i
"Mém. de la Soc. Roy. des sciences, de l’agriculture
et des arts de Lille, année 1832, première partie".
Äfven detta arbete måste dock rådfrågas med synnerlig
urskilning). – Minnespenningar och medaljer äro
i mängd slagna öfver L. (omkr. 30 st.). Upsala
universitets nuvarande botaniska trädgårds från början
tillämnade hörsal prydes af L:s minnesstod i marmor
(sittande; modellerad af Byström och aftäckt d. 12
Okt. 1822), och d. 13 Maj 1885 aftäcktes i Stockholm
i Humlegården L:s staty i brons, omgifven af fyra
sittande allegoriska qvinnofigurer (Botaniken,
Zoologien, Mineralogien och Medicinen), ett hans
minne värdigt konstverk, utfördt af Fr. Kjellberg.
Derjämte finnes sedan 1798 i Banérska grafkoret
i närheten af L:s graf i Upsala domkyrka en
grafvård af porfyr med en porträttmedaljong af
L., skulpterad af Sergel. En bröstbild i biscuit,
modellerad af Jon. Forsslund och först uppsatt 1807
på Vexiö gymnasium, är, liksom Sergels medaljong,
spridd i flere afgjutningar. – Antalet porträtt af
L. är betydligt. De bästa anses vara: i olja ett
från L:s yngre år (i lappdrägt), måladt 1737
i Holland af Mart. Hoffman, ett af J. H. Scheffel
(1762) och ett från senare ålder af P. Krafft
d. ä. (omkr. 1770), vidare ett af Alex. Roslin,
måladt på uppdrag af Vet. akad. 1774, samt
ett i pastell af G. Lundberg (före 1753).
Bland kopparsticken intaga några ett framstående
rum, nämligen ett af Augustin Ehrensvärd (1740),
ett af J. M. Bernigeroth i Leipzig (1749), ett af
C. Bergqvist (1761) samt ett af Clément Bervic i
Paris (1779). (Se för öfrigt C. Eichhorns uppsatser
i "Ny Illustrerad tidning", 1875, n:o 49, och i
"Stockholms Dagblad" för d. 18 Maj 1885.) – Äfven
den torfva, der L. föddes, har man aktningsfullt
velat utmärka. Ett stycke från Råshult i nordöstlig
riktning stod enligt sägen upprest ett slags monument,
bestående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
