Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lutherburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämnda riktning var Johann Salomon Semler,
professor i Halle (d. 1791), särskildt känd för sin
ackomodationsteori, enligt hvilken Kristus i sin lära
lämpat sig efter sin samtids falska föreställningar,
hvarför hvarje senare tid har till uppgift att
i hans lära utsofra den väsentliga sanningen med
bortskiljande af slagget. Till samma riktning hörde
bland många andra Paulus, professor i Heidelberg
(d. 1851), känd för sina förment naturliga, men
i sjelfva verket högst onaturliga förklaringar
af de bibliska undren. Mot vulgärrationalismen
kämpade den s. k. supranaturalismen, fasthållande
vid en öfvernaturlig uppenbarelse, men utan
rätt förstånd på den principiella motsatsen
emellan de båda mot hvarandra stridande religiösa
åskådningarna. Kants kritiska filosofi samt den
filosofiska spekulation, som efterföljt Kant,
bilda genom grundlighet och allvar en skarp motsats
till den föregående rationalismens ytlighet. Denna
ytlighet blottades genom Kants kritiska undersökning
af den menskliga kunskapsförmågan. Både genom
denna sin kritiska undersökning och genom sitt
kraftiga framhållande af viljelifvets betydelse
kan Kant sägas hafva utöfvat inflytande äfven på
den teologiska spekulationen. Sådana inflytelser
spåras äfven från filosofiska system, som följt
efter Kants. Men i samma mån som panteismen i
dessa gör sig gällande, i samma mån framträder
ock deras oförenlighet med kristendomens teistiska
lifsåskådning. Den hegelska panteismens konseqvenser
hafva med skärpa utdragits och på teologiens område
tillämpats i synnerhet af David Friedrich Strauss
(d. 1874), hvilken för öfrigt i sitt arbete »Das
leben Jesu» (1835) hyllar en mytisk uppfattning
af Jesu lif. Från panteistiska element kan icke
ens den berömde teologen Schleiermachers (d. 1834)
ståndpunkt frikännas. Denne, som egentligen tillhörde
den reformerta församlingen, har dock haft betydelse
äfyen för den lutherska dogmatiken dels genom sitt
kraftiga framhållande af det religiösa lifvet och
det kyrkliga samfundet såsom i erfarenheten gifna
verkligheter lika väl som andra dylika, dels i
afseende på den teologiska vetenskapens planmässiga
förfarande eller metod. Från Schleiermacher kan
för öfrigt den s. k. förmedlingsteologien sägas
hafva utgått, hvilken åsyftade en förmedling emellan
kyrkoläran och den filosofiska spekulationen. Denna
riktnings förnämste representanter hafra varit Karl
Hase och Richard Rothe, hvilken senare framträdt med
en teosofisk kristendomsuppfattning.
Under de senaste årtiondena har inom den
lutherska kyrkan en lifskraftig konfessionel
sträfvan gjort sig gällande. Den har egt till
bundsförvandt den grundliga exegetiska forskning,
som efterträdt F. Chr. Baurs (d. 1860) och den
s. k. Tübingenskolans tendentiösa bibelkritik. Nära
den konfessionella riktningens män stå bibelteologerna
J. T. Beck (d. 1878) och J. Chr. K. von Hofmann
(d. 1877). En säregen ståndpunkt har intagits
af dansken N. Fr. S. Grundtvig (d. 1872), enligt
hvilkens åsigt den gamla dopbekännelsen, eller det
s. k. apostoliska symbolum, är den kristna kyrkans
egentliga grundlag och lösen samt en högre norm än den
heliga skrift. I motsats till de samtidens teologiska
sträfvanden, som förbise den kyrkliga bekännelsens
vigt och betydelse, har den konfessionella
riktningen, till hvilken höra H. Martensen (d. 1884),
G. Thomasius (d. 1875) samt Sartorius, Frank m. fl.,
velat ett återupplifvande af den ursprungliga
lutherska bekännelsen, men icke ett reproducerande
af den äldre dogmatikens mekaniska och ohistoriska
uppfattningssätt. Fastmera har den uppgiften
fattats i sigte att låta ett historiskt, organiskt
och etiskt betraktelsesätt genomtränga och beherska
läroframställningen och detta i full öfverensstämmelse
med lutheranismens egen ande. – Om den lutherska
kyrkans författning se Kyrkoförfattning. Rörande
särskildt den svenska kyrkans författning, förvaltning
och gudstjenstordning se derjämte bl. a. Biskop
sp. 577–579, Ecklesiastikdepartementet, Församling,
Kommun, sammansättningar på Kyrko-, Pastorat.
E. J. K.
Lutherstiftelse, Den norske, stiftades 1868 med
ändamål att på ortodox grund främja kristlig
upplysning och kristligt lif i Norge. För detta
ändamål verkar stiftelsen genom att sprida kristliga
skrifter, utsända bibelbud och efter förmåga
understödja äfven annan kyrklig verksamhet för den
inre missionen samt genom att mottaga och förvalta
penningebidrag för fattiga, kristligt sinnade och
begåfvade ynglingars utbildning till prester eller
skollärare i kyrkans tjenst. Stiftelsen, hvilken
i början verkade som en komité, består sedan
1881 af föreningar, som slutit sig till den och
understödjer den med minst 1/10 af hvarje förenings
årliga inkomster. Dess angelägenheter skötas af en
styrelse, bestående af 12 i eller nära Kristiania
boende personer, hvilka väljas af den hvart tredje år
sammanträdande generalförsamlingen. Denna sistnämnda
består af styrelsens medlemmar samt deputerade
från de enskilda föreningarna, som slutit sig till
stiftelsen. Stiftelsens inkomster utgjorde 1883 77,400
kr. Åren 1873–82 hade stiftelsen utgifvit skrifter
i mer än 3 mill. exemplar.
Lutningsanlag. Se Anlag, väg- o. vattenb.
Lutningsvinkel, matem., kallas den vinkel, hvilken
en rät linie eller ett plan gör med någon linie
eller något plan, som vid en viss undersökning är af
hufvudsaklig betydelse, t. ex. horisontal-linie eller
horisontalplan. Stundom begagnas dock lutningsvinkel
i alldeles samma betydelse som vinkel. Så talar man
t. ex. om lutningsvinkeln emellan tvänne godtyckliga
linier eller plan. Jfr Inklination 1. G. E.
Luton [ljutön], stad i engelska grefskapet Bedford,
i en vacker dal nära Leas (en biflod till Thames)
källa. 23,959 innev. (1881). Halmflätning.
Lutra. Se Utterslägtet.
Lutrinae. Se Utterdjur.
Lutsalt, kem., detsamma som alkali (se d. o.).
Lu-tsju-öarna (korrump. Liu-kiu-; Jap. Riu-kiu-),
ögrupp i Stilla hafvet, emellan japanska ön Kiusiu
och kinesiska ön Formosa. Öarna äro till antalet 43,
med en sammanlagd areal af 4,828
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
