Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lutherburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvkm., och fördelade i fem grupper, af hvilka de
båda nordligaste, med ett gemensamt namn kallade
Cecille-arkipelagen l. Linschotenöarna, ofta
pläga såväl af européer som japaner räknas till
det egentliga Japan. Störst bland öarna äro
Okinawa (1,348 l. 1,260 qvkm.) och Olio-sima (805
l. 786 qvkm.), af hvilka den förra (äfven kallad
Stora Lu-tsju) är hela ögruppens politiska
medelpunkt. Ögruppen bildar de högsta, öfver hafvet
uppstigande topparna af en submarin bergskedja,
som utgör en fortsättning af Kamtsjatkas och Japans
berg samt består hufvudsakligen af kristalliniska
bergarter (gneis, hornblende och granit), som
upplyfts i en ganska aflägsen tid. Den är endast
delvis betäckt med starkt vittrade sedimentära lager,
som sällan lemnats i sitt ursprungliga horisontala
läge. Korallkalk finnes i mängd, äfven på topparna
af bergen, och kusterna äro ofta kantade med
korallref. Klimatet är mycket fuktigt och mildt;
snö faller aldrig. Ehuru bergiga, äro öarna, i
synnerhet de större, mycket fruktbara. De vigtigaste
kulturväxterna äro ris, tobak, bomull, sockerrör
och indigo. Innevånarnas antal uppgick 1882 till
358,880. En del af befolkningen på de norra öarna
är tydligen japansk, men det ursprungliga och till
antalet öfvervägande elementet har en annan typ, som
i flere hänseenden liknar ainoernas. De utmärkande
dragen äro, enligt Doederlein, ett jämförelsevis
smalt ansigte med spetsig haka, stora ögon, liknande
européernas, tunna läppar, smal, lindrigt böjd näsa,
starkt utveckladt skägg och rik hårväxt. Ehuru nära
beslägtadt med japanskan är språket en sjelfständig
form, som innehåller föråldrade ord, hvilka finnas
endast i den äldre japanska literaturen. Det
användes icke i literaturen, utan ersättes der af
kinesiskan och japanskan. – Ögruppen var i äldre
tider ett sjelfständigt konungarike, som 1395 blef
skattskyldigt till Kina och i början af 1600-talet
äfven till Japan. Detta dubbla beroende fortfor
sedan ända till 1873, då japanska regeringen yrkade
på uteslutande rätt till öarna och fick sina anspråk
formligen erkända af Kina genom fördraget i Peking
1874. Sedan dess utgöra öarna ett »ken», Okinawa,
af japanska riket.
Lutter am Barenberge, köping i Braunschweig,
halfvägs emellan Nordheim och staden Braunschweig,
har gifvit namn åt det slag, i hvilket Tilly d. 17–27
Aug. 1626 besegrade konung Kristian IV af Danmark
och derigenom gjorde slut på dennes ingripande till
de tyske protestanternas förmån.
Lutterworth [lö’tteroörth], stad i engelska grefskapet
Leicester, 22 km. s. s. v. om staden Leicester,
vid Swift, ett tillflöde till Avon. Omkr. 2,000
innev. Reformatorn Wicliffe var kyrkoherde derstädes
och dog der 1384.
Luttra, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, Leaby
tingslag. Areal 1,574 haf. 411 innev. (1884). Annex
till Falköpings stad, Skara stift, Falköpings
(nybildade) kontrakt.
Lutz, Johann von, friherre, bajersk statsman,
f. 1826, blef 1863 sekreterare i konung Maximilian
II:s privatkabinett och innehade efter dennes död
(1864) samma befattning hos
sonen, nuv. konung Ludvig II, till år 1866, då
han utnämndes till kabinettschef. 1867 inträdde
han i ministèren såsom justitieminister och blef
1869 tillika kultusminister. Han afträdde 1871
från förstnämnda post, men qvarstår ännu (1886)
såsom minister för kyrko- och undervisningsärenden,
trots det ultramontana partiets ansträngningar
att störta honom, och är sedan d. 5 Mars 1880
konseljpresident. 1880 erhöll han ärftligt adelskap
och upphöjdes 1884 i ärftligt friherrligt stånd. –
L. bidrog väsentligt till införandet i Bajern af den
nya, på principerna af offentlighet och muntligt
förfarande hvilande civilprocessen, var i slutet
af 1870 mycket verksam för Bajerns anslutning till
Nordtyska förbundet och föranledde i Nov. 1871
förbundsrådets och riksdagens beslut att i tyska
rikets strafflag inskjuta en paragraf om predikstolens
missbrukande till agitationer mot statens lagar.
Lutzk, stad i ryska guvernem. Volynien, vid floden
Styr. Det var fordom en stor och rik stad, men krigen
emellan Ryssland och Polen i senare hälften af 16:de
årh. gjorde slut på dess välstånd, och L. har nu
endast omkr. 11,500 innev.
Luukkoinen [luk-], Daniel, krigare, tog från
början del i det guerrilla-krig, som sedan det
stora nordiska krigets första år i Finlands östra
gränsmarker fördes mot ryssarna, men erhöll en mera
betydande ställning, först då öfverbefälhafvaren
för finska armén, grefve Nieroth, åren 1710 och 1711
sökte gifva partigängareskarorna en bestämdare
organisation. Förut kapten, utnämndes han då (1711)
till major för de s. k. fotdragonerna, hvilka
fördelades på fyra kompanier. Hans mönsterskrifvare
var Barthold Antonius, och såsom underbefälhafvare
för skilda kompanier nämnas Tillainen, Torakka och
Longström. Sammanhållningen emellan kompanierna
var dock mycket svag. L. företog flere djerfva
tåg till Ingermanland dels sjö-, dels landvägen,
hvarvid han underrättade sig om fiendens förhållanden
och tog än flere än färre fångar. Men skuggsidan
i hans verksamhet var ett ytterst hänsynslöst
förfarande mot bönderna, hvilka af honom och hans
manskap betungades med oaflåtliga skjutsningar och
på hvarjehanda sätt förorättades. Förgäfves manade
honom Nieroth till skonsamhet. I början af Aug. 1711
stötte L. i spetsen för omkr. 130 man emellan Viborg
och Petersburg på en öfverlägsen fientlig styrka,
hvarvid han blef slagen och sjelf tillfångatagen. Det
berättades, att han försökt fly från fångenskapen,
men blifvit fasttagen och belagd med jernbojor. Om
hans slutliga öde känner man intet med säkerhet.
M. G. S.
Luumäki [lum-], socken af Lappvesi härad och
domsaga, Viborgs län, Finland. Areal 854 qvkm.;
befolkningen, finsk, 5,418 pers. (1883). Imperielt
pastorat af 3:dje kl., Borgå stift, Villmanstrands
prosteri. – År 1773 begynte man i L., på en punkt,
der flere hufvudvägar sammanstöta, anlägga en stad
eller köping med befästningar till skydd mot ryska
riksgränsen. Befästandet af platsen, hvilken kallades
Davidstad (F. Taavetti), fortsattes med större
allvar närmast efter kriget 1788–90, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
