Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lösings, Bråbo och Memmings kontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friskt tillstånd tillföras magsäcken och tarmkanalen.
Ugn.
Lösväska benämnes inom postverket en med säkert lås
och tydlig adress försedd väska, som med eller utan
anlitande af allmänna posten regelbundet utvexlas
emellan väskans egare och närbelägen postanstalt för
inlemnande och afhemtande af postförsändelser.
G. N. S.
Lösöreköp, en beteckning, som i äldre tider någon
gång nyttjades i st. f. köp af lösören, men som
efter hand kommit att utmärka ett särskildt slag
deraf, nämligen en sådan handel, vid hvilken
köparen låter säljaren få blifva i besittning af
lösörena. – Då enligt 1734 års lag ingen i regeln
kunde ega panträtt i lös egendom utan att hafva
den i sin besittning, tjenade nyssnämnda aftal
till kringgående af lagens bestämmelser i detta
hänseende. Borgenären uppträdde dervid såsom köpare
och gäldenären såsom säljare. Köpeskillingen utgjorde
försträckningssumman. Den försålda egendomen,
hvilken tillsvidare förblef i säljarens hand, skulle
vara borgenären till pantsäkerhet samt således af
honom icke tagas i anspråk förr, än det visat sig,
att gäldenären icke kunde återbetala det försträckta
beloppet. Var han åter i stånd dertill, egde en
återförsäljning eller en återgång af köpet rum. Ränta
kunde borgenären då bekomma genom köpeskillingens
höjande. Vanligare var dock, att gäldenären vid
den första skenbara försäljningen tillfredsställde
borgenärens anspråk på ränta i form af en hyresafgift
för rätten till det fortsatta begagnandet af
det försålda godset. – Då dessa aftal icke helt
enkelt voro beräknade på att göra en gäldenärs
egendom oåtkomlig för samtliga hans borgenärer,
satte de gäldenären i allt fall i tillfälle att
utan egen olägenhet gynna en af dem på de öfriges
bekostnad. Och enär lagskipningen icke visade sig i
stånd att stäfja det missbruk, som sålunda bedrefs,
grep omsider lagstiftningen in. – I ämnet hafva två
förordningar utfärdats, den första d. 9 Maj 1835
och den andra, som ersatte den föregående och ännu
(1886) gäller, d. 20 Nov. 1845. Redan enligt 1835
års förordn. skulle köparen för bevarande af sin
vid lösöreköpet förvärfvade rätt sörja för att
aftalet under iakttagande af vissa föreskrifna
former skriftligen upprättades och derefter inom
viss tid offentliggjordes. I 1845 års förordn.,
som ytterligare skärpt föreskrifterna i nämnda
afseenden, hafva derjämte intagits bestämmelser
om hvad borgenär, som sökt utmätning hos en sin
gäldenär, eger att företaga för det fall att
utmätningens verkställande bestrides på grund af
lösöreköp, hvarigenom gäldenären till annan man
försålt i boet befintlig egendom. Med afseende å
den rättegång, till hvars anhängiggörande borgenären
för detta fall bl. a. hänvisas, har det förordnats,
dels att domstolen, trots iakttagandet af stadgandena
om lösöreköpets upprättande och offentliggörande,
eger att efter omständigheterna pröfva afhandlingens
giltighet, dels att utmätningssökanden har rätt att
affordra den, som enligt afhandlingen är köpare,
ed om dess öfverensstämmelse med de verkliga
sakförhållandena. – Ifrågavarande lagstiftning har
emellertid alldeles icke löst alla de tvistefrågor, som med
afseende å lösöreköpet förekommit. Ja delvis har den
tvärtom gifvit anledning till helt och hållet nya
spörsmål. Beträffande de stycken, i hvilka sålunda
olika meningar försports, har den juridiska praxis
på grund af verkliga rättsfall dock tvungits att
bestämdt uttala sig. Och småningom synas åsigterna
härvid hafva stadgat sig på följande sätt. Lösöreköp
gälla mot säljarens borgenärer allenast för det
fall att de äro verkliga köp, och således icke då de
afslöjas såsom förtäckta pantförskrifningar. Och för
att lösöreköp må kunna bestå mot en utmätning, skola
i allt fall samtliga de formaliteter, som stadgats
i fråga om dess upprättande och offentliggörande,
i sin helhet vara fullbordade före utmätningens
verkställande. Deremot saknar lösöreköpsförordningen
tillämplighet för den händelse att borgenärer icke
göra sina fordringsanspråk gällande genom utmätning,
utan i konkurs. För detta senare fall är köparens rätt
således icke beroende på iakttagelse af nyssnämnda
bestämmelser i förordningen, och borgenärerna, så
framt de anse sig lida i sin rätt genom lösöreköpet,
hafva att söka dess häfvande i den ordning, som är
föreskrifven i konkurslagens stadganden om återgång
af konkursgäldenärs aftal. I en punkt synes dock full
enighet hittills icke hafva ernåtts. Ofta händer
nämligen, att lösöreköpsafhandlingar innefatta
ej allenast upplåtelse af eganderätt till hos
säljaren befintliga, individualiserade lösa saker,
utan äfven försäljning af sådana värdeföremål,
som lösöreköpsförordningen egentligen icke afser,
t. ex. hus, gröda, hyresrätt eller arrende. Och
härvid har yppat sig tvekan, dels huruvida
förordningens bestämmelser skola utsträckas till
att gälla i fråga om dylika rättigheter, dels
om i motsatt fall den häraf gjorda upplåtelsen,
hvarpå lösöreköpsafhandlingen – vare sig nu dermed
förfarits såsom i förordningen stadgats eller icke –
i allt fall utgör bevis, må utan besittningstagande
från köparens sida skydda honom i hans rätt mot en
senare verkställd utmätning. Jfr Hypotek, Lösören.
A. W.
Lösören (Gammalsv. lösörar, af lös, lös, rörlig,
och öre, pl. örar, penning, värde) är en redan i
våra äldsta landskapslagar brukad beteckning för
sådana värdeting, som icke bestå i fast egendom. Och
i denna bemärkelse förekommer ordet, omvexlande med
lös egendom, ännu i det moderna lagspråket. Grunden
för ifrågavarande indelning, hvilken för öfrigt har
sin motsvarighet i den romerska rättens åtskilnad
mellan res mobiles och r. immobiles, framgår af
sjelfva beteckningarna. Såsom fast egendom betraktas
allt det, som icke utan skada kan förflyttas från en
ort till annan, således sjelfva marken och hvad som af
naturen eller menniskohand på ett beståndande sätt
dermed förenats. Det öfriga är lösegendom. – Såsom
häraf synes, har indelningen skett med afseende å
s. k. kroppsliga saker, eller ting, som med de fysiska
sinnena kunna uppfattas. Uttrycket »lösören» afser
dock egentligen icke sådana ting, som allenast till
sin myckenhet äro bestämda, utan endast individuella
saker och närmast husgeråd, möbler och dylikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
