Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macrobius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fianarantsoa, hufvudstad i Betsileo, hvardera med omkr. 6,000
innev. De flesta öfriga städer äro små. Hela ön anses
hafva omkr. 3,5 mill. innev., deraf hovaerna torde
utgöra 1 mill.
Historia. Arabiska nybyggen funnos på M. långt
tillbaka i tiden, och språket har rönt inflytande
af arabiskan. År 1500 sågs ön sannolikt första
gången af en europé, portugisen Diego Diaz, och
kort derefter blef en portugisisk flotta, under
Fern. Suarez, på väg från Indien vinddrifven till
östra kusten af M. Portugiserna namngåfvo de flesta
uddar, men gjorde intet kolonisationsförsök. Sådana
gjordes deremot af holländare och engelsmän, men
misslyckades. Ett gifvande sjöröfveri idkades
omkr. år 1700 från M. och S:te Marie af en
samling fribytare af skilda nationer. Förföljda af
sjömakternas krigsskepp, erbjödo de slutligen Karl
XII genom deputerade protektoratet öfver ön under
erbjudande af ofantliga summor för att blifva tagna
under svenskt skydd. (Svenska regeringen släppte ej
tanken på en madagaskarisk kolonisation ur sigte; en
1721 för ändamålet utrustad expedition kom dock icke
fram. 1727–28 återupptogs, på enskildt initiativ,
arbetet för en sådan.) I senare hälften af 17:de
och under hela 18:de årh. försökte fransmännen
grunda militärkolonier på flere ställen af östra
kusten, ehuru med ringa framgång. Och i början
af 19:de årh. uppgåfvo de alla sina besittningar
på sjelfva M., men innehade fortfarande småöarna
S:te Marie och Nossi-Bé. Sommaren 1882 upptogo de
emellertid med allvar de redan af Ludvig XIII år
1642 proklamerade besittningsanspråken på vissa
delar af kusten. De sände krigsskepp till M.,
besatte i Juni 1883 Tamatave och tvungo i Dec. 1885
hovadrottningen att erkänna Frankrikes protektorat,
afträda viken Diego Suarez till Frankrike och betala
en krigsskadeersättning af 10 mill. fr. Deremot
förpliktade sig Frankrike i fredsslutet att ej
inblanda sig i öns administration. Bland stammarna
på M. framträdde sakalava (i sydvest) mot midten
af 1600-talet som ett eröfrande folk. De trängde
mot n., underkufvade en stor del af ön samt bildade
två riken, hvilka hade öfverväldet till slutet af
1700-talet. Då reste sig hovastammen i den centrala
prov. Imerina under sina krigiska och energiska
höfdingar Andrianimpoina och hans son Radama, gjorde
sig oberoende af sakalava, underkufvade de kringboende
stammarna och svingade sig upp till öns mäktigaste
folk, dervid understödda af engelsmännen med vapen
och ammunition. Med Radama, som 1810 grundade
hovariket, börjar M:s egentliga historia. Denne
herskare blef tillika sitt folks civilisator. Han
uppförde skolor och sände ynglingar till Mauritius
och England för att undervisas i tekniska yrken,
förbjöd slafhandeln och tillät missionärer att inkomma
(1820). Men i Juli 1828 dödades han genom gift af en
af sina gemåler, Ranavalona I, hvilken, sedan hon
jämväl bragt flere af Radamas anförvandter om lifvet,
utropades till drottning och sedermera regerade med
blodig despotism, utplånande så mycket som möjligt
alla spår af europeisk
civilisation. Kristendomen utrotade hon med de grymmaste
medel och afbröt all förbindelse med engelsmännen,
hvilka fullständigt beherskat företrädaren. Efter
drottningens död (1861) och hennes son Radama II:s
tronbestigning öppnades ön åter för européerna,
och missionärerna började å nyo sin verksamhet. Men
genom den hänsynslöshet, hvarmed konungen gynnade
utländingarna, retade han hova-ädlingarna, och
desse bildade en sammansvärjning, för hvilken
han föll offer (1863). Hans enka Rabodo, såsom
drottning kallad Rasoherina, afslöt 1865 vänskaps- och
handelsfördrag med England och Nord-Amerikas förenta
stater. Hon efterträddes 1868 af sin kusin
Ranavalona II. En af dennas första regeringsåtgärder var
att offentligen erkänna kristendomen, till hvilken
hon och hennes gemål, premierministern, öfvergingo
(1869). Kristendomen har sedan gjort raska framsteg
bland hovaerna. Närmare 1,000 folkskolor äro i
verksamhet, der 50,000 barn erhålla undervisning;
äfven normalskolor och högre läroanstalter
hafva upprättats, och flere boktryckerier äro i
gång. Negerslafvarna hafva frigifvits och månggifte
förbjudits. Ranavalona II dog d. 13 Juli 1883 och
efterträddes af sin systerdotter Ranavalona III, den
nuv. drottningen. – Jfr Alfr. Grandidier, »Histoire
physique, naturelle et politique de M.» (1876 ff.,
beräknad att blifva 28 bd), J. Sibree, »M. and its
people» (1870), L. N. Dahle (norsk missionsprest),
»M. og dets beboere» (1876–78).
Madagasser. Se Malagasi.
Madagassiska. Se Malagassiska språket.
Madame [mada’m], Fr., förkortadt Mme, plur. mesdames
[mäda’m]), förk. Mdes, i Frankrike fordom titel för
ett adligt gift fruntimmer, sedermera och ännu för
ett gift fruntimmer i allmänhet. På bourbonernas tid
kallades hvar och en af konungens döttrar redan från
födelsen madame med tillfogadt dopnamn, under det att
man med madame ensamt betecknade konungens eller
dauphins äldsta dotter eller monsieurs (konungens
äldste broders) gemål. Då Napoleon satte kejsarekronan
på sitt hufvud (1804), gaf han sin moder titeln
»Madame Mère» (»Fru moder»). – I Sverige var »madam»
förr benämning på en kroppsarbetares hustru och är,
jämte »mor», på landsbygden så ännu, men har i
städerna till stor del undanträngts af titeln fru.
Madapolam, ett slags shirting (se d. o.), som har sitt
namn efter den i britisk-ostindiska presidentskapet
Madras belägna byn Madapolam, hvarest det tillverkas
i stor skala.
Madarosis (af Grek. madaros, skallig), hårets
affallande, i synnerhet ögonhårens.
Maddaloni, stad uti italienska prov. Caserta,
6 km. s. ö. om staden Caserta, vid
jernvägarna Rom–Neapel och Foggia–Neapel. 19,301
innev. (1881). Gammalt palats, tillhörigt familjen
Carafa (fordom hertigar af M.). Omkr. 4 km. ö. om
M., vid jernvägen till Foggia, ligger den af
Vanvitelli 1753–59 byggda aquedukten, som förser
slottsträdgården i Caserta med vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
