Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malajiska arkipelagen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärleksqväden m. fl., samt 2) malajisk folkpoesi, pantun
och gurindam (se nedan). Mest ansedda äro sjair,
och som de förnämsta af dessa räknas Sjair Bidasari
(Sången om Bidasari), en skön prinsessa (utg. af
Hoewell, 1843), Sjair Keni Tambuham, likaledes
en underskön konungadotter (införd i Marsdens
grammatik), och den af furst Ali Hadja år 1846
diktade Sjair sultan Abdu-l-muluk (utg. af Roorda
van Eysinga). Dessutom finnas de flesta javanska,
från indiska källor hemtade dikter i malajisk
öfversättning eller efterbildning, såsom Sri Rama
(Furst Rama; utg. 1843). »Pantun» och »gurindam»
äro rena folkprodukter, hvilka allmänt reciteras
eller sjungas, men sällan upptecknas af malajerna
sjelfva. Den förra är en vers på fyra rader, der
hvarannan rad rimmar och det egentliga innehållet
(en kärlekssuck, ett epigramm el. dyl.) ligger i
de två sista raderna, medan de första innehålla en
oftast mycket aflägsen antydning eller liknelse om
det kommande. Gurindam äro tänkespråk, moraliska
regler o. d., i två med hvarandra rimmande rader (en
sloka). Denna form hafva också ofta de utomordentligt
talrika och städse citerade malajiska ordspråken. Af
prosa-literaturen är den historiska både rik och
värdefull, ehuru formen är rent krönikeartad. Det
förnämsta historiska verket är Sulalat-es-salatin
(Qvintessencen af sultanerna; från början af 17:de
årh.). Öfver alla de malajiska småstaterna finnas
krönikor. Många äro också de skrifter, som behandla
malajisk sed och rätt (undang-undang, lagar), såsom
Hukm pelajaran (Sjöfartsrätt), Bustanu-s-salatin
(Sultanernas trädgård; etik) o. a. – Jfr W. Marsden:
»Grammar of the malayan language» (1812) och
»Dictionary of the malayan language» (2 vol. 1812);
Favre: »Grammaire de la langue malaise» (Wien 1876)
och »Dictionnaire malais-français et franç-mal.»
(4 vol., 1875–80); Hollander: »Handleiding bij
de beoefening der maleische taal en letterkunde»
(5:te uppl. 1882); Meursinge: »Maleisch leesboek»
(3 vol., Leid. 1880); Maxwell: »Manual of the malay
language» (Lond. 1882), samt framför alla de fyra
stora, ännu pågående tidskrifterna »Tijdschrift
voor Nederlandsch Indië» (Batavia-Groningen,
fr. 1838), »Tijdschr. voor indische taal-, land-
en volkenkunde» (Batavia, fr. 1852), »Bijdragen tot
de taal-, land- en volkenkunde van Nederl. Indië»
(’sGrav., fr. 1853) och »Journal of the Straits Branch
of Roy. asiat, soc.» (fr. 1878), i hvilka med få
undantag all malajisk literatur publiceras. Den bästa
ordboken är den stora, på nederländska regeringens
bekostnad af von Dewall och van der Tuuk utgifna
»Maleisch-nederlandisch woordenboek (3 bd, Batavia
1877–84). H. A.
Malajisk-polynesiska rasen. Se Malajiska rasen.
Malajisk-polynesiska språkstammen omfattar hela
Indiska och Stilla hafvens överld från och
med Madagaskar i v., Malakka-halfön, Formosa och
Havajiöarna i n., Påskön i ö. samt Nya Zeeland i s.,
men med uteslutande såväl af alla det australiska
fastlandets tungomål som ock af papua-språken på Nya
Guinea och några angränsande öar. Denna språkstam, hvars
sammanhörighet bevisats af W. von Humboldt (»Die
kawi-sprache», 1839) och H. von der Gabelentz (»Die
melanesischen sprachen», 1873), delar sig i tre stora
grenar: den polynesiska, melanesiska och malajiska. Af
dessa anses den polynesiska stå närmast det gemensamma
urspråket och den malajiska vara genom formel
utveckling längst aflägsen derifrån. Morfologiskt
karakteriseras språkstammen deraf att roten, som i
sin för oss analytiskt gifna form är ursprungligen
tvåstafvig, derjämte är ett verkligt ord i språket,
som kan uppträda vare sig som nomen eller verb
eller partikel. Dock går språkutvecklingen tydligen
derhän att alltmer skilja ordslagen från hvarandra
äfven i den yttre formen. Grammatiskt kön saknas,
men rikt utvecklade äro deremot de formella medel,
genom hvilka ordbildning och flexion åstadkommas,
nämligen icke blott prefigering och suffigering,
såsom i våra språk, utan äfven infigering och delvis
eller oftare fullständig reduplikation. Sedan
Bopps försök att ansluta ifrågavarande språkstam
till den indo-europeiska (»Ueber die verwandtschaft
der malay.-polynes. sprachen mit den indo-german.»,
1841) fullständigt misslyckats och äfven M. Müllers
sammanfattande af dessa språk med de ural-altaiska,
dravidiska och andra till en stor turansk
språkfamilj visats sakna giltiga grunder, utgör
malajisk-polynesiska språkstammen tills vidare en både
till ordrötter och formbildning fullt fristående
språkgrupp. – Jfr Fr. Müller: »Grundriss der
sprachwissenschaft» (1880); Lesson: »Les polynésiens»
(1882) och Fornander: »An account of the polynesian.»
H. A.
Malajo-javanska språkgruppen. Se under Malajiska
språk.
Malajo-kineser är ett af den framstående
etnologen Peschel, hufvudsakligen för att
utrota det äldre, enligt hans åsigt olämpliga
uttrycket »indo-kineser», infördt gemensamt namn
på de särskilda, till mongoliska rasen hörande
folkgrupper, som af andra benämnas »kineser»,
»indo-kineser» och »tibetaner». Jfr Mongoliska rasen.
H. A.
Malakaner. Se Molokaner.
Malakias (Hebr. Maleachi, förkort, af maleachija,
Herrens sändebud) var den siste af Gamla testamentets
s. k. mindre profeter och samtida med Nehemia,
hvilkens verksamhet han understödde. Om M:s personliga
lefnadsförhållanden är intet med visshet kändt. Vid
jämförelse af hvad i hans profetia och i Nehemias
bok berättas framgår, att hans profetiska verksamhet
måste hafva egt rum emellan Nehemias första och andra
vistelse i Jerusalem, således omkr. 430 f. Kr. I
sin bok framhåller han Guds trohet mot Israel,
bestraffar presterna för deras urartning från deras
höga bestämmelse och folket för åtskilliga missbruk,
såsom äktenskapsskilnader och ingåendet af äktenskap
med hedniska qvinnor, samt rättfärdigar Gud mot
klagomål öfver att han läte de gudlöse väl gå,
men ej bekymrade sig om dem, som tjenade honom,
o. s. v. Talet fortlöper dialogiskt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
