Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markmus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan varaktig frukt af sin samlaremöda efterlemnade
M. i sina båda fortsättningar af Lidéns
förteckningar: Catalogus disputationum .....
lidenianus continuatus (1820) och C. d. l. ..... iterum
continuatus (1856), hvilka omfatta åren 1778–1855
samt Sveriges och Finlands universitet. År 1857 blef
M. filosofie hedersdoktor. Han afled i Upsala d. 16
Sept. s. å. -rn.
Markmus, zool., stundom använd benämning på arter
af sorkslägtet (Arvicola), särskildt på åkersorken
(A. agrestis).
Marknad (Gammalsv. market, T. markt, E. market,
Fr. marché, af Lat. mercatus, handelsplats). 1. Ett
på förhand till orten och tiden tillkännagifvet
tillfälle eller ställe, der personer, som hafva
varor att sälja, och de, som önska att köpa sådana,
kunna sammanträffa. Marknaderna hade mycket större
betydelse förr än nu, då de högeligen utvecklade
kommunikationsanstalterna i hög grad underlätta
afsättningstillfällena och sprida varorna öfver
hela landet. De stora marknaderna kallades i
Tyskland messen (mässor), emedan de sammanföllo
med de stora kyrkliga högtiderna. De befordrades af
regenterna, som utgåfvo särskilda »marknadsrätter»,
innehållande friheter för de marknadsbesökande,
anordnade särskildt skydd åt dem o. s. v. Ehuru i de
egentliga kulturlanden marknadernas antal minskats,
bestå de ändock der ännu, i synnerhet för vissa varor,
bibehållna till en del af vana, till en del genom
de tillfällen de lemna köpare och säljare att ingå
personlig bekantskap med hvarandra. – I Sverige,
der till följd af befolkningens gleshet behofvet
af marknader var så stort som någonstädes, funnos
af ålder två slag af marknader, enskilda marknader,
der endast borgarena i en viss stad hade rätt att
försälja varor, och frimarknader, der handelsrätten
tillkom borgare i hvilken stad som hälst. De enskilda
marknaderna afskaffades af Gustaf III (k. br. d. 11
Juni 1788). I allmänhet skola marknaderna hållas i
städer; likväl kunna »landtmarknader» ännu ega rum
å orter, som ligga sex mil och derutöfver från någon
stad och äfven på närmare afstånd, om omständigheterna
sådant påkalla. Det tillhör Kommersekollegium att
helt och hållet ordna denna angelägenhet, besluta
om nya marknaders inrättande och indragning af
förutvarande o. s. v. I hvarje års almanack skall
införas en förteckning å de marknader, som det året
skola hållas. – 2. Handelst., varuomsättning, handelns
beskaffenhet. Om varorna afsättas med svårighet och
visa benägenhet att falla i pris, säges marknaden
vara flau; är köplusten stor och prisen normala,
säges marknaden vara fast. – En redogörelse för
tillgång och pris på de förnämsta varorna å
en handelsplats benämnes marknadsberättelse.
1. Th. R.
Markobrunn, en mellan Mainz och
Bingen i regeringsområdet Wiesbaden
(preuss. prov. Hessen-Nassau), på högra Rhenstranden
befintlig brunn, efter hvilken det på ett närbeläget
vinberg producerade vinet, ett af de mest värderade
rhenska viner, kallas markobrunner.
Markomanner, Lat. marcomani (»gränsmän», »skogsmän»,
af Got. marka, gräns, skog. Jfr
Fornnord. markamen), namn på flere germanska
gränsfolk, af hvilka det namnkunnigaste var det,
som på Caesars tid synes hafva bott i de vidsträckta
skogstrakterna vid öfre och mellersta Main. Till detta
folk hörde de markomanner, hvilka omtalas såsom en
beståndsdel af Ariovistus’ här. I första årtiondet
f. Kr., på kejsar Augustus’ tid, drogo markomannerna
under sin höfding eller konung Marbod till det då af
galliska bojer bebodda Böhmen (Boiohemum, Bojhem),
hvilket de eröfrade och sedermera innehade i flere
århundraden. Marbods rike, som utvidgades genom
angränsande folks besegrande och kom i spetsen för
ett mäktigt förbund af sveviska och andra folk,
blef en farlig granne för det romerska riket,
hvars gränser efter Raetiens och Vindeliciens
underkufvande (13 f. Kr.) nådde Donau. Men Marbod
och det markomanniska förbundet fingo snart farliga
medtäflare i Arminius och det under hans ledning
stående cheruskiska förbundet samt besegrades i öppet
krig år 17. Två år senare (19 e. Kr.) blef Marbod
förjagad ur sitt rike af goten Katvalda och flydde
till romarna, som gåfvo honom en fristad i Ravenna,
der han afled år 37. – Hans efterträdare, Katvalda,
förjagades inom kort af hermundurer under Vibilius,
flydde till romarna och sändes af dem till Forum Julii
(Fréjus) i Gallia Narbonensis. De med Marbod och
Katvalda flyktade markomannerna och andra germaner
fingo sig af romerska regeringen anvisade bostäder
emellan floderna Marus (March i Mähren?) och Cusus,
antagligen i norra delen af nuvarande ärkehertigdömet
Österrike och södra delen af Mähren, der de under
sin höfding Vannius grundade ett eget rike, som
stod i vasallförhållande till den romerska staten. –
Under den följande tiden ända till Marcus Aurelius
(161–180) omtalas markomannerna icke i de romerska
häfder, som kommit till oss. Men på nämnde kejsares
tid utbröto de s. k. markomannerkrigen (166–180),
ett förspel till den stora folkvandringen. Påträngda
af de längre bort (i n. och ö.) boende folken (vender,
letter m. fl.), sökte de germanska folken vid Roms
gränser (Donau och Karpaterna) tillkämpa sig nya
bostader på romerskt område och drogo markomannerna
med sig i denna strid. Underrättelserna äro mycket
ofullständiga om denna folkrörelse, som synes
hafva stått i samband med goternas utvandring
från Östersjöns till Svarta hafvets kuster. Marcus
Aurelius kämpade med framgång mot markomannerna och
de öfriga mot Donau framträngande folken. Hans son
Commodus (180–192) slöt fred med markomannerna och
de med dem förenade qvaderna, i hvilken de förbundo
sig bl. a. att årligen erlägga ett visst qvantum
spanmål (detta vilkor efterskänktes sedermera)
och vid anfordran lemna hjelptrupper (hvilka
sedermera bestämdes till en viss årlig truppstyrka,
som införlifvades med den romerska hären) samt att
hålla folkförsamling (fylkesting) blott en gång i
månaden på en bestämd ort och i en romersk ämbetsmans
närvaro. Deremot förband sig kejsaren att återkalla
de romerska besättningarna från kastellen på venstra
Donaustranden. Efter denna fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
