Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melofon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefver, och biets ägg eller dess larv kommer icke
till utveckling. Linné antog, att meloë-larven,
som han träffat på jordbin, var en å dem lefvande
parasitisk lus-art, som han kallade Pediculus
apis. Kirby hade samma åsigt och kallade
larven P. melittae. Man träffar meloë-arterna,
»maj-baggarna», redan tidigt på våren å gräsbevuxna,
af solen belysta backsluttningar och jordvallar. Vid
beröring utsipprar från deras leder en gul, skarp
vätska, som är lindrigt blåsdragande. Genom utdragning
med vatten kan erhållas en beredning, meloë-vatten,
som åstadkommer rodnad i huden. Man har förr lagt
hela insekterna, sedan hufvudet afklipts, i honing
och användt denna mot vattuskräck. Den skarpa
beståndsdelen i meloë är kantharidin. I Sverige
finnas 3 arter af detta slägte. De hafva alla
blåsvart färg. O. T. S.
Melofon (af Grek. melos, sång, och fone, ljud), ett
af Leclerc i Paris uppfunnet musikaliskt instrument,
vid hvilket, såsom vid ackordion och fysharmonikan,
tonerna frambringas af svängande tungor. Instrumentet
är något större än en guitarr och har ett omfång
af 5 oktaver. Med högra handen skötes bälgen, och
den venstra spelar en- eller flerstämmigt genom
nedtryckandet af klaffar, som upptaga ett mindre
stycke af instrumentets hals. R. R.
Melograf (af Grek. melos, sång, och grafein,
skrifva), en maskin, som uppskrifver i noter
hvad som spelas å ett piano. Uppfinningen
tillskrifvas en engelsk prestman Creed (1747) och
har sedan ofta blifvit förbättrad, utan att likväl
hittills hafva vunnit någon nämnvärd användning.
A. L.
Melolontha. Se Ollonborre.
Melon (Sp. melon, Ital. mellone, af Grek. melon,
äpple). Se Cucumis.
Melon l. meloncillon, zool. Se Mangustslägtet.
Melonites, paleont., fossilt slägte, tillhörande
palaeechinidernas underklass af echinoiderna
l. sjöborrarna, utmärkt genom talrika plåtrader i
såväl ambulakral- som interambulakralfälten. De
förra äro fördjupade, rännformiga; de senares
plåtar bära ej vårtor, endast fina korn. Detta
slägte, som innefattar ganska stora former,
förekommer i Europas och Nord-Amerikas bergkalk.
B. L-n.
Melonpumpan. Se Cucurbita.
Melönträdet. Se Carica.
Melophagus. Se Fårlusen.
Melovia, en liten klippö i Liguriska hafvet, utanför
Livorno, bekant genom tvänne sjöslag: d. 3 Maj 1241,
då genuesiska flottan blef slagen af den förenade
kejserliga och pisanska, och d. 6 Aug. 1284, då
pisanska flottan blef alldeles tillintetgjord af
den genuesiska.
Melos, Grek., sång; ett för sångföredrag afsedt
lyriskt skaldestycke. Hufvudsakligen betecknar man
med termerna melos, melik och melisk poesi de
korta, för enstämmigt (monodiskt) utförande ämnade
lyriska dikter, hvilka voro utmärkande för den eoliska
lyriken. Se Grekiska literaturen, sp. 1509. A. M. A.
Melos (nu Milo), ö i sydvestra delen af Egeiska
hafvet, hörande till Sporadernas grupp (af
några geografer dock räknad till Cykladerna). Areal
162 qvkm. Ön har en hästskolik form, med en på
norra sidan djupt inskärande vik, som utgör en
af de rymligaste och bästa hamnarna i de grekiska
farvattnen. Dess stomme är en porös, af hafsvatten
genomdränkt kalkstensklippa (högsta toppen, S:t Elias,
är 774 m.), i hvars inre vulkaniska krafter ännu
äro verksamma och gifva sig tillkänna genom en mängd
heta, delvis svafvelhaltiga källor. Den till följd
deraf rådande fuktiga värmen i jorden är naturligtvis
mycket gynsam för växtligheten och bringar skördarna
ovanligt hastigt till mognad. Långt mera betydande äro
dock mineralrikets alster, bland hvilka alun, svafvel,
koksalt, gips, porslinslera, pimsten och qvarnstenar
utgöra samt delvis redan i forntiden utgjorde vigtiga
exportartiklar. Öns nuvarande hufvudort, Kastro,
ligger på ett berg vid nordöstra sidan om inloppet
till hamnen. Af den forntida hufvudstaden med samma
namn som ön finnas vid bergets fot tämligen betydliga
lemningar, bl. a. ruinerna efter en af marmor
uppförd teater. Utanför den gamla stadsmuren träffas
åtskilliga urgamla grafkamrar, hvilka under forntidens
yngsta tidsskede synas hafva nyttjats till gömställen
för konstverk, som hotades af fara att förstöras
eller bortröfvas. Der återfanns år 1820 den berömda
meliska Afrodite l. Venus Milo (se Aphrodite,
sp. 888). – M. synes i urminnes tid hafva varit
bebodt af fenicer, men redan mycket tidigt erhöll
det dock grekisk befolkning af minyer och dorer från
Lakonien. Det doriska elementet bibehöll fortfarande
öfvervigten, och af denna orsak var M. aldrig benäget
att biträda Athens vapenförbund. Under peloponnesiska
kriget gaf det sig sken af neutralitet, men stod i
sjelfva verket på spartanernas sida. Med anledning
deraf blef det af athenarna angripet och efter
hårdnackadt motstånd eröfradt (416 f. Kr.) samt grymt
bestraffadt med befolkningens nästan fullständiga
utrotande. I stället ditsändes 500 attiska nybyggare
(klerucher), hvilka dock vid peloponnesiska krigets
slut fördrefvos af Lysander. Med öns välstånd och
blomstring var det för alltid förbi. I början af
den kristna tideräkningen bodde på M. ett betydligt
antal judar, bland hvilka kristendomen vann hastig
utbredning, så att redan i 3:dje årh. der fanns
en talrik kristen församling, hvars underjordiska
grafvar (katakomber) i närheten af den forna staden
ännu finnas i behåll. Efter 1204 utgjorde M. en del
af det frankiska hertigdömet Naxos, från hvilket det
1341 för någon tid afsöndrades såsom en sjelfständig
stat under Marco Sanudo. År 1537 eröfrades det af
turkarna, men tillhör numera konungariket Grekland,
der det tillika med några kringliggande mindre
öar bildar en egen förvaltningskrets (eparki)
inom nomarkien Cykladerna. Innevånarnas antal är
omkr. 4,000. A. M. A.
Melotar, Finsk mytol. Se Ahtobarnen.
Meloten-plåster (egentl. melilot-), emplastrum
meliloti, farmak., beredes genom att i vattenbads värme
sammansmältas 2 del. olivolja, 3 del. gult harts och
3 del. gult vax. Sedan den smälta blandningen hållits
flytande någon stund, silas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
