Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ministèr ... - Minlogement. Se Minkrig - Minne, filos., den egenskap hos det menskliga medvetandet, att förnimmelser, som en gång varit aktuella, till medvetandet intaga det förhållande att de under vissa förutsättningar åter kunna öfvergå till aktualitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afskär alla mellanliggande gallerier, och framtränger
sålunda steg för steg, tills man eröfrat eller
förstört fästningens alla mingallerier framför den
anfallna fronten.
Försvaret af fästningens minsystem ordnas sålunda. Då
belägringsarbetena närma sig têten af ett minsystem,
besättas dess lystringsgallerier med dubbla
lystringsposter, hvilka göra anmälan, så snart
de märka något underjordiskt arbete. Framtränger
fienden öfver jord så långt, att hans sapptêter
nå förbi lystringsgalleriernas spetsar, förstöras
hans arbeten genom sprängning af några trattminor,
hvilket upprepas, tills fienden tvingas att
börja den underjordiska striden. Förnimmes i ett
lystringsgalleri något underjordiskt arbete från
den fientliga sidan, låter man fienden närma sig så
mycket, att man kan bedöma den riktning, i hvilken
han framtränger, och om möjligt äfven afståndet. Man
utgår då från egen hotad sida mot det fientliga
galleriet med en s. k. stridsgren, i hvars ände en
kontramina (se d. o.) skyndsamt anlägges, fördämmes
och affyras-. Så vidt möjligt undviker man att lägga
minor i de murade gallerierna för att ej förstöra
dessa. Sedan egen mina spelat, ventileras galleriet
med luftvexlingsmaskiner, och arbetet återtages. Hafva
fientliga minor spelat, ventileras, undersökas
och repareras inom deras verkningskrets liggande
gallerier, hvarefter man från flere håll framgår
med stridsgrenar mot mingroparna för att hindra den
anfallande att derifrån utgå med nya gallerier. Äfven
genom kasteld och ständiga små utfall, riktade mot
minlogementen, bekämpas minanfallet. Vid utfallen
söker man fördrifva logementens besättning och
igenkasta galleriernas ingångar. Genom kastelden
tvingas fienden att öfvertäcka sina miningångar med
vidlyftiga blinderingar. O. A. B.
Minlogement [-låsjeme’nt]. Se Minkrig.
Minne, filos., den egenskap hos det menskliga
medvetandet, att förnimmelser, som en gång varit
aktuella, till medvetandet intaga det förhållande att
de under vissa förutsättningar åter kunna öfvergå till
aktualitet, äfven utan att de anledningar, hvilka
från början åstadkommo denna, å nyo inträda. Denna
beskaffenhet får sin förklaring i det menskliga
medvetandets kontinuitet i de olika tidsmomenten
och vore, denna förutan, rent obegriplig, hvadan
dess förhanden varo utgör ett af bevisen för denna
kontinuitet. Förutsättningarna för en förnimmelses
bevarande i minnet äro först och främst att den från
början uppfattats med en viss grad af medvetenhet
samt med en viss liflighet och styrka. Ofta bero
oförmåga eller svårighet att minnas eller igenkänna
en sak på brist i sistnämnda afseende. Genom nyare
iakttagelser har man sökt visa, att äfven andra
förutsättningar måste vara för handen. Så t. ex. är
det ganska vanligt, att, äfven om förnimmelsen
sjelf varit medvetet fattad, en omedelbart derpå
inträdande medvetslöshet (t. ex. sömn) förtager eller
fördunklar minnet. Det, som å nyo väcker förnimmelsen
till aktualitet, är naturligen en ny förnimmelse,
som står i ett visst sammanhang med (associerar)
den förra. Många fall äro härvid tänkbara. Om man å nyo varseblifver
ett föremål, som man förut varseblifvit,
så väcker detta åter till aktualitet den förra
varseblifningen af samma föremål: man säger sig
igenkänna detta. Dervid äro dock oändliga grader
af klarhet och tydlighet möjliga. Minne i egentlig
bemärkelse säges dock endast då vara för handen,
när förnimmelsen bringas till aktualitet genom en
föreställning i egentlig bemärkelse, med hvilken
den står i något visst samband (se Föreställning
och Idéassociation). För öfrigt kan en förnimmelses
förnyade framkallande för medvetandet vara såväl
afsigtligt som oafsigtligt, det ena såväl som det
andra i mångfaldiga grader. Genom sitt afsigtliga
lif inverkar menniskan på flerfaldigt sätt på sitt
minne. Medvetandet och viljan hafva öfver detsamma
en viss makt, men blott en relativ. Man kan besluta
sig för att minnas en sak (»lägga den på minnet»),
och man kan genom sitt blotta beslut framkalla
till medvetenhet hvad man i minnet bevarar. Såväl
det ena som det andra går för sig inom en viss, hos
olika personer och i olika fall olika gräns, men ej
längre. Endast de förnimmelser, hvilka så tillvida
stå till viljans disposition, att de när som hälst
kunna af henne framkallas genom vissa ditåt ledande
associationer, endast dessa säger man sig minnas i
egentligaste bemärkelse. Minnet utgör ett material för
det högre lifvet hos menniskan och kan, likasom hvarje
material, delvis, men ej helt och hållet, bestämmas
af det, hvars material det är. Detta bestämmande
måste dock här som i andra fall ske i enlighet med
materialets egen natur, och ett medel i detta afseende
erbjuda idéassociationerna (se Mnemonik). För öfrigt
har minnet, likasom hvarje annat psykiskt fenomen,
naturligen ock sina fysiska förutsättningar. Så kan
det antingen delvis eller helt och hållet försvinna
eller ock abnormt stegras genom abnormiteter och
rubbningar i det fysiska lifvet. Likaså är det i
många afseenden beroende på individuella olikheter hos
menniskor i afseende på såväl styrka som beskaffenhet
i öfrigt. Olika menniskor hafva olika lätthet att
minnas olika saker och minnas samma sak på olika sätt
och från olika sidor. Detta beror såväl på deras
olika intressen och den olika riktningen hos deras
iakttagelser som jämväl på den olika beskaffenheten
hos deras idéassociationer samt den större eller
mindre betydelse dessa i det hela ega. I stort taget
kan man tala om tvänne hufvudformer: det minne,
som företrädesvis stödjer sig vid idéassociationer
(lätthet att minnas händelser och dylikt, så vidt
de stå i sammanhang sins emellan eller med annat,
detta sammanhang må vara kronologiskt eller ej),
och det minne, som företrädesvis beror på liflighet
och styrka vid den första uppfattningen (lätthet att
minnas enstaka händelser och personer, »taflor»,
som i minnet bevaras, vanligen starkt individuelt
färglagda). Minnets betydelse för det menskliga
lifvet ligger deri att det möjliggör en verklig
utveckling inom menniskans psykiska lif genom att
för detsamma bevara redan en gång vunna resultat.
L. H. Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
