Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monte Sant' Angelo, stad uti italienska prov. Foggia - Monte Santo (»heliga berget»), italienskt namn på Athos - Montesa-orden, spanska orden, som ursprungligen var en andlig riddareorden - Monte Silvio. Se Cervin - Montespan, Françoise Anthénaïs de Rochechouart, markisinna de M. - Montesquieu, Charles de Secondat, baron de Labrède et de M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Manfredonia. Omkr. 15,000 innev. Berömd
vallfartskyrka.
Monte Santo (»heliga berget»), italienskt namn
på Athos.
Montesa-orden, spansk orden, som ursprungligen var
en andlig riddareorden, stiftades 1316 af Jakob II
af Aragonien och riktades med de af honom (1311)
undertryckta tempelherrarnas gods. Den rättade sig
efter Cisterciens-ordens regler, ställdes under
Calatrava-orden och förenades 1587 med Spaniens
krona. Numera eger den bestånd endast såsom en militär
förtjenstorden. Ordenstecknet utgöres af en gyllene
romb med ett rödt kors och öfverst en trofé.
Monte Silvio. Se Cervin.
Montespan [mångtespa’ng], Françoise Athénaïs
de Rochechouart, markisinna de M., en af Ludvig
XIV:s älskarinnor, föddes på slottet Tonnay-Charente
i Saintonge 1641 och var dotter af guvernören i
Paris, sedermera hertigen af Mortemart, Gabriel de
Rochechouart. »Mademoiselle de Tonnay-Charente»,
såsom hon till en början kallades, kom 1660 till
Paris, blef hofdam hos drottning Maria Teresia
och lefde sedan 1663 i ett lyckligt äktenskap med
Louis Henri de Pardaillan de Gondrin, markis de M.,
med hvilken hon fick en son (sedermera hertig af
Antin) och en dotter. Men hennes behag och esprit
väckte Ludvig XIV:s passion. Markisen måste flykta
till sina gods; och ehuru äktenskapet först flere år
senare formligen förklarades upplöst, betraktades hon
sedan 1667 såsom konungens älskarinna, fjäsad af den
förnäma verlden och lidelsefullt tillfredsställande
sin oerhörda praktlystnad. Från 1674 bar hon efter
markisinnan de La Vallière mätresstiteln, men fick
efter några år dela Ludvigs gunst med hertiginnan
af Fontange och såg från 1680 sitt herravälde
öfver honom alltmer undergräfvas af madame de
Maintenon, uppfostrarinnan af de barn hon hade med
konungen. 1684 skildes hon från hofvet och 1691 från
Paris. Död 1707. På statsangelägenheterna hade hon
icke utöfvat något inflytande. Med Ludvig XIV hade hon
åtta barn, födda 1669–78, som alla legitimerades. Fyra
af dem öfverlefde henne: hertigen af Maine, grefven
af Toulouse, hertiginnan af Bourbon och hertiginnan
af Orléans.
Montesquieu [mångteskiö’], Charles de Secondat, baron
de Labrède et de M., fransk filosof, historiker och
rättslärare, föddes d. 18 Jan. 1689 å slottet Labrède,
nära Bordeaux, var 1714–16 ledamot af parlamentet
i Bordeaux och derefter till 1726 denna domstols
president (president à mortier). 1728 blef han medlem
af Franska akademien, anträdde icke långt derefter
en resa genom Europa och kom i slutet af 1729 till
England, der han stannade i 2 år och invaldes i »Royal
society». Under senare delen af sitt lif lefde han
blott för studier och skriftställeri. Död i Paris d. 10
Febr. 1755. – Såsom filosof slöt M. sig väsentligen
till Cartesius’ läror. I religiöst afseende var han
en anhängare af deismen: Gud, om hvilkens tillvaro
hela skapelsen vittnar,
ingriper ej omedelbart i verldshändelsernas gång,
utan verkar enligt eviga lagar. Viljans frihet
antager äfven M., och då svårigheter uppstodo att
på cartesiansk ståndpunkt förena denna med Guds
allvetenhet (förutseende), drog M. ej i betänkande
att offra den senare och nekade, att Gud känner våra
fria handlingar på förhand. Sin största betydelse
har M. som rättslärare. Hans hufvudarbete på
detta område, De l’esprit des lois (1748), är ett
af verldsliteraturens mest berömda verk, utgifvet
i snart sagdt oräkneliga upplagor och öfversatt på
flere språk. I detta arbete söker M. göra gällande,
att ett folks politiska och rättsliga institutioner
bero af dess egendomliga nationallynne, hvilket i sin
ordning är en produkt af klimatiska och andra dylika
inverkningar. Vidare har han, byggande på Lockes
grund och påverkad af Englands statsförfattning,
med större konseqvens än någon annan genomfört
inom naturrätten den s. k. »bolagsteorien»,
enligt hvilken staten fattas efter analogi med ett
bolag. Hvad statsförfattningen angår, förordar
M. den konstitutionella monarkien. Regeringen
intager i staten en ställning, analog med
direktionen inom ett bolag; folkrepresentationen
åter liknar bolagsstämman. Emellertid visar det
sig, att dessa analogier ej kunna fullständigt
genomföras. M. finner sig nämligen böra tillägga
regeringen absolut veto mot folkrepresentationens
beslut, ett prerogativ, hvarpå ingen bolagsdirektion
kan göra anspråk. Vidare visar sig olikheten äfven
deruti att folkets medlemmar ej kunna omedelbart
deltaga i folkrepresentationens beslut, utan
måste göra detta genom utsedda representanter, af
M. kallade ombud, hvarvid bl. a. den svårigheten
uppkommer att minoriteten blir nödsakad att erkänna de
ombud, som [blifvit] utsett, utan att någon rättsgiltig
[grund kan] anföras för denna dess skyldighet. Äntligen
visar sig jämväl en olikhet emellan M:s stat och
bolaget deruti att M. påpekar, att en tredje,
mot såväl regeringen som folkrepresentationen
sjelfständig makt, domarekåren, skall finnas i
staten. M:s statsteori har fått namnet »teorien om
statsmaktens delning» och utgör i sjelfva verket
ett närmare utförande och bestämdare preciserande af
Lockes statslära. Statsmakten, menar han, skall till
förekommande af despotism och förtryck delas emellan
en lagstiftande, en dömande och en verkställande makt,
hvilka alla skola vara sjelfständiga i förhållande
till hvarandra. Hans innersta syftning är tydligen
att komma fram till lagbunden frihet genom regeringens
och folkrepresentationens sjelfständiga ställning gent
emot hvarandra inom lagligen bestämda rättssferer. I
detta syfte ligga ock hans läras stora förtjenster,
huru mycket den än i fråga om det sätt, hvarpå han
söker vinna detta syfte, lemnar öfrigt att önska
ur vetenskaplig synpunkt. Också står M. i ledet af
de tänkare under 18:de årh., hvilka uppträdde såsom
banérförare för frihet och tolerans på det politiska
likaväl som på det religiösa området. Särskildt hade
den religiösa friheten och fördragsamheten i honom
en nitisk försvarare. I ett af sina tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
