Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montgomery. 1. Gabriel de M. - Montgomery. 2. Alexander M. - Montgomery. 3. Richard M. - Montgomery, James - Montgomery, Robert - Montgomery-Cederhielm. Se Montgomery, sp. 303 - Montholon, Charles Tristan de, markis de Sémonville - Monthyon. Se Montyon - Monti, Vincenzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Katarina af Medici, som förföljt M. med oblidkeligt
hat, bevistade afrättningen. – 2. Alexander M.,
skotsk krigare, skald, d. omkr. 1610, var den siste,
som före Burns skref värdefullare poesi på skotskt
mål. Han utmärkte sig genom liflig lyrisk fantasi,
omsorgsfull versifikation och kännedom om de
konstrika italienska versslagen. Hans allegoriska
poem The cherry and the slae (1597) förblef längre
tid populärt än något annat stycke från Jakob VI:s
dagar. Hans poetiska verk utgåfvos samlade 1822. –
3. Richard M., nord-amerikansk general, f. på
Irland 1736, tog 1775, i spetsen för en afdelning
af de upproriske engelske kolonisterna, S:t John’s
och Montreal samt förenade sig derefter med general
Arnold utanför Quebecs vallar, men stupade der natten
till d. 31 Dec. 1775 under ett stormningsförsök
mot fästningen.
Montgomery [möngö’meri], James, skotsk skald, född
1771, uppfostrades af herrn hutare och öfvertog 1794
redaktionen af den liberala tidningen »Sheffield
Iris», hvilken han utgaf under 32 år. Han fick
1795 och 1796 bota med fängelsestraff för öppet
uttalade demokratiska tänkesätt, men vann småningom
alla partiers aktning. Sedan 1835 uppbar han en
pension af staten. Död i Sheffield 1854. M:s
skaldskap röjer ett religiöst sinnelag, stark
humanitetskänsla och en dristig, varm fantasi,
som eger sin styrka i naturmålningar. Hans stil är
påverkad af Campbells och skattar något för mycket
åt det retoriska. M:s mest framstående dikter äro
The wanderer of Switzerland (1806), The West Indies
(1809), hvarest han besjunger slafveriets afskaffande,
The world before the flood (1812), som upprullar en
bild af de första menniskornas okonstlade tillvaro,
Greenland (1819) och The pelican island (1827),
i hvilka två arbeten hans förmåga af naturskildring
når högst, samt Original hymns (1853). Hans poetiska
arbeten utgåfvos samlade i 4 bd 1841 och i 1 bd 1851,
hans Prose works 1854 och »Memoirs of the life and
writings of James M.» i 7 bd 1856–58.
Montgomery [möngö’meri], Robert, engelsk författare af
uppbyggelsepoem, f. 1807, d. 1855, var en eftersökt
predikant i London. Hans dikt Omnipresence of the
deity (1828; 28:de uppl. 1858) samt epopéerna Satan
(1830), The Messiah (1832), Luther (1842) m. fl. äro,
trots enskilda drag af förtjenst, uppstyltade och
smaklösa alster, hvilka också blefvo föremål för
en förkrossande kritik af Macaulay i en af dennes
»Essays». Icke dess mindre höllo M:s arbeten sig
länge uppe i allmänhetens gunst.
Montgomery-Cederhielm. Se Montgomery, sp. 303.
Montholon [mångtålå’ng], Charles Tristan de, markis
de Sémonville, f. 1782, d. 1853, en af Napoleon I:s
krigare och sedan 1809 hans kammarherre, tjenstgjorde
under »hundra dagarna» såsom kejsarens generaladjutant
och följde honom till S:t Helena (1815). Han utgaf
tillsammans med Gourgaud exkejsarens memoarer:
Mémoires pour servir à l’histoire de France sous
Napoléon, écrits à Sainte Hélène sous sa dictée
(8 bd, 1823–25; 2:dra uppl. 1830). 1840 var han Louis Napoléons
(Napoleon III:s) förnämste medhjelpare vid
resningsförsöket i Boulogne, insattes med denne å
Ham, men frigafs efter prinsens flykt (1846) och
öfverflyttade till England, der han utgaf Récits de
la captivité de l’empereur Napoléon à Sainte Hélène
(1847). Efter Februarirevolutionen (1848) återkom
M. till Frankrike, men spelade icke vidare någon
märklig rol.
Monthyon. Se Montyon.
Monti, Vincenzo, italiensk skald, född d. 19
Febr. 1754 nära Ravenna, antogs 1778 till sekreterare
hos furst L. Braschi i Rom. Alfieris föredöme
lockade honom att skrifva några tragedier, af hvilka
den första och bästa, Aristodemo (1785), endast är
ett välgjordt läsdrama. Underkastad intryck från de
högre samhällskretsarnas medeltidskatolska tänkesätt,
var M. i sina tidigare dikter påfviskt sinnad. När
franska republikens utskickade, Hugo de Bassville,
mördats af folket i Rom, diktade M. öfver hans död en
»cantica», mest känd under titeln Bassvilliana (i
4 sånger på terziner, 1793). Han låter den mördade
i dödsstunden ångra sin demagogiska verksamhet
och undfå förlåtelse, men dömas att i stället för
skärseld genomvandra Frankrike och skåda revolutionens
gräsligheter, öfver hvilka en majestätisk straffdom
derefter afkunnas. Detta poem kommer i höghet och
glans sin förebild, Dantes »Commedia divina»,
nära. Vid denna tid såg M. i republiken ett hot
mot Italiens välgång. Men med den förunderliga
karakterslöshet, som allt framgent utmärkte hans
politiska hållning, besjöng han efter fransmännens
inmarsch republiken. Till lön vardt han sekreterare
i Cisalpinska republiken, men måste vid det andra
koalitionskrigets utbrott (1799) fly och begaf sig
då till Paris. Inom denna period falla sorgspelet
Caio Graccho (1800) och Mascheroniana (3 sånger,
s. å.), en öfver matematikern-poeten Mascheronis
död skrifven dikt i visionär infattning, men denna
gång i frisinnad anda. Efter slaget vid Marengo
(1800) återvände M. till Italien, blef professor i
vitterhet i Milano, förflyttades 1803 till Pavia
såsom professor i vältalighet samt utnämndes,
sedan Napoleon krönts till konung af Italien,
till dennes historiograf och hofskald. I denna
egenskap skref han festdikter för regentfamiljens
räkning och förhärligade Napoleons segrar i Bardo
della selva nera (1806, sju sånger i ossiansk ram)
m. fl. diktverk. Efter napoleonska dynastiens fall
hyllade M. i sina sånger landets nye, österrikiske
herskare och fick behålla sin statspension. Till M:s
mera betydande arbeten måste räknas en synnerligen
vacker öfversättning af »Iliaden» (1810; 2:dra
uppl. 1812) samt det filologiska verket Proposta di
alcune correzioni ed aggiunte al dtzionario della
Crusca (6 bd, 1817–24), i hvilket han gisslade
Accademia della Cruscas pedanteri. M. dog i Milano
d. 13 Okt. 1828. Hans samlade arbeten utgåfvos
bl. a. 1839 (»Opere», 6 bd) och 1847 (»Prose e
poesie», 5 bd), hans »Opere inedite e rare» i 5
bd. 1832–34. I sistnämnda samling förekommer den mot
G. M. Armfelt riktade skrift Lettera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
