Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Montmirail [mångmira’j], stad i franska dep. Marne, vid
Marnes biflod Petit Morin. Omkr. 2,000 innev. M. är
bekant genom den största af de fyra segrar, genom
hvilka Napoleon I så mästerligt viste att i Febr. 1814
uppehålla den af Blücher anförda schlesiska arméns
framryckning mot Paris. Med 35,000 man vände Napoleon
sig oväntadt mot nämnda armé, som alltför spridd
ryckte fram i Marne-dalen. Vid Champ-Aubert föll han
d. 10 Febr. öfver Olsufievs svaga kår och krossade
densamma. Sedan han lemnat Marmont med 10,000 man
vid Etoge att iakttaga Blüchers hufvudstyrka,
gick han med återstoden mot kårerna Sacken och York
(tillsammans 37,000 man) och slog dem d. 11 vid M. och
d. 12 vid Château-Thierry. Derefter lemnade han 10,000
man att förfölja dem och skyndade med återstoden
till Marmont, och med dennes hjelp besegrade han
Blüchers hufvudstyrka d. 13 vid Etoge. Denna manöver
anses som en af de vackraste i krigshistorien och
kostade Blücher nära hälften af hans stridskrafter.
C. O. N.
Montmorency [mångmårangsi’], stad i franska
depart. Seine-et-Oise, 18 km. n. om Paris. Omkr. 4,000
innev. I den vackra Montinorencydalen låg
Rousseaus bekanta »Eremitage», och i närheten
ligger den af parisarna mycket besökta
Montmorencyskogen. Slottet M., från hvilket slägten M. (se
följ. art.) härstammar, förstördes under den första
franska revolutionen.
Montmorency [mångmårangsi’], en förnäm fransk slägt,
uppkallad efter stamslottet M (se föreg. art.). Redan
vid år 950 nämnes bland stora länsherrar i Frankrike
Bouchard, sire de M. Sedan baroniet Bourbon 1327
upphöjts till hertigdöme, lär slägten M. hafva fått
kungligt tillstånd att kalla sig »första baroner af
Frankrike». Den var då sedan 1230, oafsedt äldre
bigrenar, delad i två hufvudgrenar, baronernas af
M. och grenen M.-Laval. Den senare, som fick flere
bigrenar, utslocknade 1851. Den förra delade sig
sedan 1477 i en mängd grenar, bosatta i Frankrike och
Nederländerna, till en början i tre: M.-Nivelle, hvars
sista medlemmar voro den i nederländska frihetskrigets
historia ryktbare grefve van Hoorn (se denne) och hans
broder Floris, baron de Montigny (afrättad 1570),
M.-Fosseux, med många bigrenar, och en tredje, som
fick sjelfva stamgodsen, med bibehållande af det
enkla slägtnamnet M., samt 1551 blef hertiglig genom
Anne de M. (se M. 2) och 1632 utdog med dennes sonson
Henri (se M. 5). Ur den mellersta grenen utgick jämte
andra familjer ett nytt hertigligt hus M. (1767–1862)
samt de hertigliga husen M.-Luxembourg (1662–1861; se
Luxembourg) och M.-Beaumont-Luxembourg (utslocknadt
1878), hvilka tre grenar slutligen, enligt ett
familjefördrag af 1820, voro de enda af denna linie,
som räknades till slägten M. – Bland medlemmar af
denna slägt, till hvilken hörde 6 konnetabler och 12
marskalkar af Frankrike, må särskildt nämnas följande.
1. Matthieu II de M., kallad Le grand connétable
(»den store konnetabeln»), utmärkte sig under Filip
II Augusts regering vid besittningstagandet af Normandie (1203–04), hade
en väsentlig andel i segern vid Bouvines (1214) och
i Ludvig VIII:s krigsoperationer mot albigenserna 1226
samt var under de närmast följande åren enkedrottning
Blanches kraftigaste stöd i rikets styrelse. Han blef
kon-netabel 1218. Död 1230.
2. Anne, hertig af M. (1551), konnetabel
af Frankrike (1538), f. 1492, hade uppfostrats
tillsammans med konung Frans I och var under större
delen af dennes regering hans inflytelserikaste
rådgifvare. Efter slaget vid Pavia (1525) delade
han en tid Frans’ fångenskap i Spanien samt
erhöll efter konungens frigifning ståthållareskapet
öfver Languedoc och värdigheten »grand
maître de France» (riksmarskalk). Han sökte
under den följande tiden genom diplomatiska
konster vinna åt Frankrike den öfvervigt öfver
kejsar Karl V, som icke kunnat ernås på slagfältet.
Senare, 1536, framtvang han kejsarens återtåg ur
Provence genom att skoningslöst ödelägga landet.
Hofintriger, framkallade af hans eget högmod och
vinningsbegär, höllo honom 1541–47 aflägsnad från
styrelsen, men under Henrik II återfick han hela
sitt inflytande. 1557 förlorade han slaget vid
S:t Quentin och föll sjelf i spaniorernas händer,
men frigafs snart af Filip II och påskyndade
derefter afslutandet af den för Frankrike oväntadt
litet fördelaktiga freden i Cateau-Cambresis (1559).
Under Karl IX sökte Katarina af Medici bruka
honom såsom en motvigt mot guisernas parti, men
han förenade sig snart med detta samt ingick 1561 med
François de Guise och marskalk S:t André ett
»triumvirat» till upprätthållande af katolikernas
maktställning. I slaget vid Dreux (1562) blef han
tillfångatagen af hugenotterna, men utvexlades
mot Condé. Jämte denne åvägabragte han snart
freden i Amboise (1563), hvarefter han jagade
engelsmännen från Havre. Vid inbördeskrigets
förnyade utbrott 1567 inneslöts han i Paris
af hugenotterna, men slog under ett utfall Condé
vid S:t Denis. Två dagar senare dog han i
Paris till följd af de sår han erhållit i drabbningen.
3. François, hertig af M., den föregåendes son,
f. 1530, blef 1556 guvernör i Paris. Han insattes
1574 på Bastiljen, sedan han slutit sig till »de
missnöjde», men utsläpptes efter ett år af Katarina
af Medici, hvilken nödgades i honom söka ett stöd
mot hertigen af Alençon. Han hade utsetts att
efterträda sin fader såsom »grand maître de France»,
men hade 1559 satt inseglet på de rivaliserande
guisernas försteg genom att afstå sina anspråk åt
hertigen af Guise och nöjas med marskalksstafven.
Död 1579. Han var sedan 1557 förmäld med
konung Henrik II:s och Dianas af Poitiers dotter Diana,
enka efter hertig Horatio Farnese af Castro.
4. Henri I, hertig af M., f. 1534, den föregåendes
broder, före broderns död känd under namnet grefve
Damville, utmärkte sig vid Dreux (1562)
och S:t Denis (1567), men var, ehuru till en
början god katolik, hatad af enkedrottning Katarina
och guiserna. Han var sedan 1563 ståthållare
i Languedoc, stod der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
