Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munck af Rosenschöld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bränvinet, som han ansåg borde finnas endast
på apoteken. – 1803 förordnades M. till läkare
vid Ramlösa brunn, hvilken alltid förblef hans
älsklingsställe, och dit hans stora anseende drog en
betydande mängd sjuka. 1805 nämndes han till professor
i teoretisk medicin i Lund, men var såsom lärare
ojämförligt mindre betydande än som läkare. 1817 blef
han ledamot af Vetenskapsakademien. – Som enskild
man var M. högst originel både i tal, åthäfvor och
gerningar, något sträf och frånstötande i umgänget,
men i grunden godsint och välvillig; försakelser
och uppoffringar voro honom icke främmande. – Från
Okt. 1832 åtnjöt M. tjenstledighet under återstoden af
sin lefnad och drog sig alltmera från det offentliga
lifvet. Han dog i Köpenhamn den 18 Maj 1838.
R. T-dt.
2. Munck af Rosenschöld, David, kyrkoherde i
Qvistofta och Glumslöf i Skåne, den föregåendes
broder, född d. 20 Sept. 1786 i Lund, inskrefs 1797
såsom student vid Lunds universitet och blef filos.
magister 1805, docent i grekiska 1807, prestvigd
1810, teol. kandidat s. å. samt v. bibliotekarie och
adjunkt i estetik 1812. Han utnämndes 1816 till
kyrkoherde i Qvistofta samt erhöll 1819 professors-
och 1820 prosttitel. Död d. 21 Dec. 1840. – M. egde
rika naturgåfvor och mångsidiga kunskaper samt ingaf
stora förhoppningar, hvilka icke jäfvades af hans
första disputation, De vera et perfecta eloquentia
(1807), ej häller af hans 1814 vid prestmötet i
Lund hållna föredrag om »Schellingska filosofiens
oförenlighet med kristendomen». Det visade sig dock
sedermera, att han alltmer förlorade förmågan att
till ett ordnadt helt sammanföra sitt vetande, och
han blef, såsom han sjelf kallar sig, ett »brustet
geni». Detta ådagalades icke minst genom de
beryktade »Qvistofta-artiklarne», tidningsuppsatser,
i hvilka M. behandlade dagens frågor. I dessa
inryckte han på de mest oväntade ställen haranger
om sina personliga förhållanden, såsom om sin
stämma, hvilken vore den starkaste i Sverige,
om de fältherreanlag han i rikt
mått besutte af naturen, om sin slägts
inre tvister och stridigheter o. s. v.
När dertill kom, att M. vanvårdade sina affärer
och i afseende på sin yttre menniska tidtals förföll
till cynism, vardt han slutligen oaktadt sin stora
begåfning, sin djupa uppfattning af kristendomen
samt sin varma fosterlandskärlek »hopens spektakel»
och vida beryktad såsom ett original.
3. Munck af Rosenschöld, Eberhard, naturforskare,
brorson till de föregående, f. i Lund d. 11 Juli
1811, blef 1825 student, 1835 filos. magister och 1839
medicine kandidat derstädes. Han hade derefter börjat
klinisk tjenstgöring i Stockholm, då han 1840,
följande en afgjord böjelse för naturhistoriska
forskningar, antog plats såsom läkare å
briggen »Oscar» på den expedition, som utgick under
premierlöjtnanten G. A. Oxehufvuds befäl med
ändamål att utbilda unga ämnesvenner i sjömansyrket.
Efter expeditionens snöpliga upplösning i Montevideo
qvarstannade M. i La Plata-staterna och begaf sig
1843 till Paraguay, hvars dittills af främlingar
nästan okända naturförhållanden han
under stora svårigheter ifrigt studerade, och der han
efter hand, under diktatorn Lopez d. ä:s hägn, vann
användning och anseende såsom läkare. Redan 1844
uppgåfvos M:s samlingar omfatta 70,000 insekter,
400 foglar och ett stort antal växter. De förvarades
till största delen i landets hufvudstad, Asuncion,
der M. länge var boende. Af Lopez d. y., som 1862
blef Paraguays president, var M. väl sedd. Men
i slutet af 1868 skall han på dennes befallning
hafva blifvit fängslad och aflifvad, sannolikt
på grund af sitt vänskapsförhållande till Lopez’
broder Venancio, hvilken denne låtit röja ur
vägen. Detta är emellertid endast ett obestyrkt
rykte. Tillförlitliga uppgifter om tiden för och
omständigheterna vid M:s död saknas. Af M:s rikhaltiga
samlingar gick största delen förlorad under de samtida
krigsoroligheterna i Paraguay. Åtskilligt har dock
kommit Vetenskapsakademien till handa.
4. Munck af Rosenschöld, Tomas, ämbets- och
riksdagsman, den föregåendes kusin, född d. 28 Juni
1813 i Lund, blef 1829 student och 1835 filos.
doktor derstädes, aflade 1836 hofrättsexamen i
Upsala och var från 1844 adjungerad ledamot först
af Svea hofrätt, senare af hofrätten öfver Skåne och
Bleking. 1847 blef han assessor i sistnämnda hofrätt,
men förordnades 1848 till revisionssekreterare och
befordrades 1849 till ordinarie revisionssekreterare,
å hvilket ämbete han innehade fullmakt, tills han
1858 utnämndes till president i hofrätten öfver
Skåne och Bleking. Under tiden var han åren 1850–56
expeditionschef i ecklesiastikdepartementet. I
ståndsriksdagarna deltog M. sedan 1844 såsom ledamot
af ridderskapet och adeln samt var under den första
nioårsperioden af Första kammarens tillvaro (1867–75)
medlem af densamma för Kristianstads län. Hans
verksamhet såsom riksdagsman var hufvudsakligen
förlagd till konstitutionsutskottet, i hvilket han
sedan 1859, med undantag för riksdagen 1865–66,
innehade ordförandeplatsen. M. blef vid Lunds
universitets jubelfest 1868 juris hedersdoktor. Han
tog 1883 afsked från sitt presidentsämbete.
Muncktell, J. F. Se under Munktell.
Mund, rättshist. I forngermanska rättskällor förekomma
dels orden mund, munt (Med. Lat. mundium), dels orden
mundr och munder. Den betydelse, i hvilken de förra
hufvudsakligen användas, är väl mycket skiljaktig
från den, i hvilken de senare förekomma. Det oaktadt
är det möjligt, att dessa ord stå i sammanhang med
hvarandra, ehuru detta sammanhang ännu icke är närmare
utredt. - 1. Mund (munt) betyder egentligen hand,
i hvilken betydelse ordet förekommer icke blott i de
sydgermanska, utan äfven i de nordiska språken. Men
i de sydgermanska rättskällorna betecknas dermed
hufvudsakligen ett maktförhållande, ursprungligen den
makt, som tillkom husfadern öfver allt, som hörde
till huset – fria och ofria, menniskor och djur,
lefvande och liflöst. Ordet företer således samma
öfvergång i betydelsen som det latinska ordet manus
(se d. o.). Senare användes ordet hufvudsakligen för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
