Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Multiplikand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver Lunds stift. Han var medlem af presteståndet
vid riksdagarna 1792 och 1800 samt förvärfvade
sig under den förstnämnda Gustaf III:s synnerliga
gunst. 1799 blefvo hans barn adlade med namnet
Munck af Rosenschöld. M. egde ej
ringa anseende som vetenskapsman (han författade
en ansenlig mängd dissertationer), disputator,
universitetslärare och predikant samt var strängt
renlärig. Han afled i Ramlösa d. 18 Juli 1803.
K. H.
Munck, Adolf Fredrik, grefve, Gustaf III:s beryktade
gunstling, föddes d. 28 April 1749 i Savolaks i
Finland, på Randekylä gård, S:t Michels socken. Han
tillhörde den adliga ätten Munck af Fulkila, hvilken
anses ega rent finskt ursprung. Från fädernehuset –
en anspråkslös officersfamilj – kom M. vid 16 års
ålder till Stockholm, der han antogs till page vid
kungliga hofvet. 1772 blef han Gustaf III:s förste
kammarpage, s. å. hofstallmästare och 1777 förste
hofstallmästare, avancerade på den militära banan
till öfverstelöjtnant vid adelsfanan (1782–87)
och innehade på 1780-talet ståthållareskapet på
Drottningholms slott samt öfver dess och Svartsjö
län äfvensom uppsigten öfver de kungliga slotten
Haga, Ulriksdal och Karlberg. 1788 förordnades han
till landshöfding i Upsala län, utnämndes s. å.,
innan han hann tillträda denna post, till president
i Kammarrevisionen och var under en del af år 1789
t. f. öfverståthållare i Stockholm. Han blef ock
ledamot af 1788 års s. k. utredningskommission
för kriget mot Ryssland och af den regering, som
sedan Juni 1789 fungerade under konungens frånvaro
i kriget. I Nov. sistn. år utsågs han till främste
ledamot i komitén för örlogsflottans utrustning i
Karlskrona, hvilket uppdrag verkställdes med berömvärd
kraft och skyndsamhet. Redan 1778 hade M., jämte två
sina bröder, blifvit friherre; 1789 erhöll han greflig
värdighet och 1790 serafimerbandet. Den lysande
karrier, som sålunda gjordes af en vanlig hoftjenare,
hvars enda framstående talang synes hafva bestått i
en viss konsiderationslös driftighet, har fått sig
tillagd en alldeles särskild förklaringsgrund. M. var
nämligen den, som 1775 ombesörjde det närmande
mellan Gustaf III och hans gemål, hvilket
återställde det afbrutna äktenskapliga samlifvet dem
emellan. Sqvallret bemäktigade sig med begärlighet
denna omständighet och lät M. t. o. m. gälla såsom
fader till den son (Gustaf Adolf), som drottningen
födde 1778. Den af samtida memoarförfattare föga
välvilligt skildrade hofgunstlingen störtade sig
slutligen sjelf i olycka. Vid utbrottet af 1789
års krig hade Gustaf III låtit på Drottningholm
tillverka falskt ryskt guldmynt, afsedt att spridas
i Ryssland. M. hade varit invigd i hemligheten. För
egen vinning öfvertalade han 1791 samma personer,
som gått konungen till handa, att tillverka falska
s. k. fahnehjelmare (se d. o.) till ett ansenligt
belopp (93,350 Rdr bankok, under uppgift att det
skedde i konungens intresse. Utprånglaren af de
falska sedlarna blef i början af 1792 upptäckt i
Finland och angaf M. Gustaf III, inför hvilken M. till
en början fräckt sökte slingra sig undan
anklagelsen, hann ej bringa saken till slut. Vid ett förhör
inför hertigen-regenten d. 10 April s. å. nödgades
M. dock vidgå saken samt förbinda sig att af egna
medel gälda beloppet af de utprånglade sedlarna,
lemna riket, byta om namn samt ombesörja att
underrättelse ankom till Sverige att han var död. Han
fick emellertid behålla sin presidentslön (1,666 Rdr
32 sk. banko) i pension och åtnjöt sedan 1800 ett
årsunderhåll af 1,000 holl. dukater. Vid Gustaf IV
Adolfs fall upphörde detta, men M. ansåg tillständigt
att under såväl Karl XIII:s som Karl XIV Johans
regering göra ansökning om understöd. M. vistades
under landsflykten uti Italien samt blef d. 17
Aug. 1816 (ej 1817) naturaliserad och förklarad
för grefve i hertigdömet Massa-Carrara. Han afled i
Carrara d. 18 Juli 1831. – Adliga ätten M. af Fulkila
fortlefver i både Sverige och Finland, den friherrliga
endast i det senare landet.
Munck af Rosenschöld, svensk adlig ätt, härstammar
från biskopen i Lunds stift Petrus Munck (se denne),
hvars barn 1799 adlades med namnet M. af Rosenschöld,
en påminnelse om både deras faders namn och deras
aflidne morfaders (den berömde läkaren Eberhard Rosén,
adlad Rosenblad).
1. Munck af Rosenschöld, Eberhard Zakarias,
läkare, riksdagsman, äldste son af biskop P. Munck,
föddes i Lund d, 3 Aug. 1775. Han ådagalade redan
såsom barn ett utomordentligt minne, inskrefs 1786
som student vid Lunds universitet och utgaf vid
15 års ålder en afhandling, De rheumatismo acuto
(1790), som offentligen försvarades under professor
Engelharts presidium. 1793 blef han filos. magister
samt följande år medicine doktor primus samt medicine
adjunkt. 1796 började hans medicinska praktik på
allvar, och med hvarje år tillväxte hans anseende
såsom praktiserande läkare. Men äfven i en annan
riktning gjorde han sig snart bemärkt. Han hade med
stor entusiasm omfattat de nya idéer, som den franska
revolutionen spridde öfver Europa, och gifvit dem luft
i en anonymt utkommen skrift, Biografiska anekdoter om
franska revolutionens män. Efter det han 1799 jämte
sin faders öfriga barn blifvit adlad, bevistade han
följande året riksdagen i Norrköping, der han öppet
tillhörde oppositionen. Han deltog äfven i följande
riksdagar med lifligt intresse, oftast såsom medlem af
konstitutionsutskottet, och förblef städse sin ungdoms
liberala idéer trogen, »ådagaläggande förenbarheten
af en ärlig jakobinism i åsigter med den strängaste
laglydnad i uppförande». – 1801 fick M. under en resa
till Köpenhamn kännedom om vaccinationen och skyndade
att införa densamma i Skåne. Med den största energi
verkade han under loppet af flere år genom resor i
alla rikets landsändar och genom utgifna skrifter
för dess utbredande, tills han slutligen lyckades
öfvervinna de hinder, som ställde sig i vägen. För
sina dervid ådagalagda förtjenster erhöll han 1813
vaccinationsmedaljen i guld. Med all den kraft,
som en djup öfvertygelse förlänar, kämpade han äfven
till sin lefnads slut mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
