Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munck af Rosenschöld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mundt. 1. Theodor M., tysk
skriftställare, f. 1808, d. 1861 i Berlin
såsom universitetsbibliotekarie och professor i
literaturhistoria, vardt genom sina ungdomsarbeten en
framstående medlem af den radikala författaregruppen
»Unga Tyskland». I en bländande stil, som utgjorde
en blandning af hegelska filosofem, poetiserande
bilder, tvungen humor och mer eller mindre anderika
reflexioner öfver politik, samhällsfrågor och
literatur, skref han flere romaner, af hvilka de
mest betydande äro Moderne lebenswirren (1834) och
Madonna (1835), en apoteosering af sinligheten. Af
större värde voro hans literaturkritiska arbeten,
Kritische wälder (1833), Die kunst der deutschen
prosa (1837; 2:dra uppl. 1843), Geschichte der
litteratur der gegenwart (1842; 2:dra uppl. 1853;
»Historia öfver samtidens litteratur», 1844),
Allgemeine litteraturgeschichte (3 bd, 1846),
Aesthetik (1845; ny uppl. 1868), ehuru äfven de
bära en viss journalistisk prägel. M. utmärkte
sig mest i resebeskrifningar (Spaziergänge und
weltfahrten, 1838–40; Völkerschau auf reisen, 1840,
m. m.) och i karakteristiker (bl. a. Machiavelli,
1851, samt flere arbeten öfver Frankrike under
Napoleon III). Hans historiska romaner (Thomas
Münzer, 1841, 3:dje uppl. 1860; Robespierre, 1859,
m. fl.) sakna helgjutenhet.– 2. Klara M., f. Müller,
tysk romanförfattarinna, känd under psevdonymen
Louise Mühlbach, f. 1814, inledde en sentimental
brefvexling med den af henne beundrade författaren
Theodor M. (se ofvan) och vardt hans hustru
1839. Hon slog sig derefter på att skrifva sociala
samtidsromaner, i hvilka gift, dolk, äktenskapsbrott,
våldtägt och blodskam spela en mycket stor rol. Mindre
våldsamt skrifna äro de historiska romaner, med hvilka
hon sedan 1850 öfversvämmade lånbiblioteken. Dock
sakna äfven dessa berättelser, ehuru ledigt skrifna,
allt konstvärde, sammansatta som de äro efter pikanta
memoarverk och hopplockade anekdoter (jämte fritt
uppfunna tillsatser) samt anlagda på att mätta den
stora allmänhetens hunger efter det rafflande. Fru
M:s literära fruktsamhet har
gifvit upphof till den förvånande mängden af 90
bd. Här må påminnas om några bland titlarna: Friedrich
der grosse und sein hof, Napoleon in Deutschland,
Marie Antoinette und ihr sohn samt, den sista,
Von Königgrätz bis Chiselhurst. De flesta af hennes
romaner äro öfvers. på svenska. Hon dog 1873.
Mundus vult decipi, ergo decipiatur, Lat., »verlden
vill bedragas; så må den då blifva bedragen»,
ett ordstäf, som härstammar från renaissance-tiden.
Munen, Nord. mytol., namnet på den ena af Odens
korpar; den andre hette Hugen (se d. o.). – Munen
är icke, såsom äldre mytologer vanligen antaga,
en personifikation af minnet, utan snarare af den
trånad eller trängtan, som drifver Oden till rastlös
verksamhet. Th. W.
Mungiga (T. maultrommel, brummeisen; Fr. guimbarde;
Eng. jew’s harp), ett mest såsom leksak begagnadt
musik-instrument, bestående af ett hästskoformigt
böjdt jern, mellan hvars ändar är inklämd en
ståltunga. När jernet hålles
mellan tänderna och ståltungan knäppes med fingrarna
under luftens utandning, så bringas tungans grundton
eller öfvertoner att ljuda, så snart munkaviteten
bringas i den ställning, att dess resonans
korresponderar med någon af de förra. Instrumentets
ton är egendomligt melankolisk. Fordom uppträdde
virtuoser på mungiga. Kock trakterade på Fredrik den
stores tid två mungigor samtidigt, och Eulenstein
väckte på 1820-talet häpnad genom sitt spel på 16
dylika instrument. Mungigan bör ej förvexlas med den
vanligare munharmonikan (se Harmonika), som är en
rent mekanisk leksak, utan allt musikaliskt värde.
A. L.
Mungo, ett slags konstgjord ull, som framställes af
finare klädeslump o. d., i det att lumporna sorteras,
renas, sönderskäras och befrias från tågor af andra
ämnen (lin, bomull o. s. v.) samt på en ullvulf
upplösas i korta trådar. Med tillsats af naturlig
kardull nyttjas mungo rätt mycket till inslag i
billigare klädesarter af godt utseende, men ringa
hållbarhet. Jfr Shoddy.
Mungon. Se Mangustslägtet.
Mungo Park. Se Park.
Munharmonika. Se Harmonika.
Munhäfta. Se Munläsa.
Municipal-. Se nästa art.
Municipium, Lat., betecknade hos de gamle romarna i
allmänhet en italisk kommun under romersk öfverhöghet,
men med kommunal sjelfständighet. Den romerska staten
bestod ursprungligen af en enda kommun, staden Rom med
dess område, till följd hvaraf statens och kommunens
styrelse och förvaltning sammanföllo, och efter
statens utvidgning erhöll staden Rom icke särskild
kommunalstyrelse. De kommuner, som införlifvades
med den romerska staten, fingo deremot sitt
kommunalväsende ordnadt särskildt för sig, och municipierna
bibehöllo oftast sina från sjelfständighetstiden
härrörande olika kommunalordningar med en begränsad
rätt att besluta om vissa angelägenheter af kommunal
natur, medan de naturligtvis voro underkastade
den romerska statens för alla gemensamma lagar
och äfven administrativa bestämmelser (af senat
och ämbetsmän). Från de kommuner, som under namn af
kolonier (coloniae) bildades genom utsända nybyggare
från Rom, och hvilka erhöllo en del af vederbörande
samhälles område, voro municipierna i administrativt
hänseende skilda. Kolonisternas kommunalväsende
synes dock hafva blifvit ordnadt efter en allmän norm
i enlighet med den italiska municipalförfattningens
grunddrag, men utan de lokala olikheter, som utmärkte
olika samhällen.
Utmärkande för municipierna var, att stadskommunen
sträckte sig jämväl utöfver kringliggande landsbygd
(likasom i Rom). Dess innevånare, municipes,
bildade folkförsamlingen, som antagligen var ordnad
i särskilda afdelningar. Denna valde municipiets
ämbetsmän, vanligen två eller fyra män utsedde att
»skipa rätt» (iuri dicundo). Äfven omtalas ediler,
questorer m. fl.; i Lanuvium fanns en diktator
(t. ex. den bekante Milo). Kommunalrådet hette
decuriones, men kallades stundom senatus. Antalet
af dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
