Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval / 501-502 (1887) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muridæ ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

andra förhållanden visade snart ohållbarheten af
Berzelius’ åsigter, och inom kort nödgades Berzelius
att antaga Davys uppfattning. P. T. C.

Murkla (T. morchel), bot., tvänne slägten, Morchella
Dill. och Helvella, bland skifsvamparna (Discomycetes
Fr., kl. Cryptogamia L.). – Morchella har sporbädden
utbredd på ytan af den genom ribbor och rynkor
nätlikt gropiga, koniska eller tapplika, skaftade
»fruktkroppen», hvilken, liksom hos Helvella,
ofta är af betydlig storlek, då deremot de flesta
andra diskomyceter äro tämligen små. M. esculenta
Pers. är den vanliga ätliga murklan, som framkommer
under våren å ängsmarker eller å gräsbevuxna ställen
i skogsmark och värderas som en läckerhet. Murklan
kan lätt förvaras i torkadt tillstånd. Den nyttjas
i steksåser o. dyl. – Helvella har oregelbundet
flikig hatt, ibland delad i 2 något utspärrade delar,
såsom hos biskopsmössan, H. mitra Sow. Stenmurklan,
H. esculenta Pers., når stundom en betydlig storlek,
men är icke så omtyckt som den rätta murklan. En
afart af stenmurklan (H. suspecta Krombh.) har
vid förtäring medfört förgiftningssymtom, hvilken
olägenhet dock sannolikt kan förekommas genom svampens
förvällning före det egentliga anrättandet. Om
möjligen murklor under vissa väderleksförhållanden
(mycket regn?) kunna blifva i någon mån giftiga,
såsom man hört påstås, är icke utredt. Många andra
arter af M. och H. äro använda såsom goda matsvampar.
O. T. S.

Murkrona (Lat. corona muralis), krona eller diadem,
der de från pannringen utgående uppåtvända utsprången

hafva formen af små rätvinkliga murtinnar i
st. f. de vanliga bladen, uddarna eller kulorna. En
murkrona af guld gafs hos romarna som belöning åt
den krigare, som först hade bestigit en eröfrad
stads murar. – I den senare antika konsten såväl
som i den moderna har murkronan användts för att
känneteckna personifikationer af städer. Likaledes
finner man den öfver sköldarna i städers sigill.
Upk.

Murkrypareslägtet, Tichodroma, zool., hör till
underfamiljen klättrare (Certhiini) inom mesfoglarnas
familj (Paridae), tättingarnas ordning och foglarnas
klass. Det igenkännes på sin skarpt böjda näbb och
sin af mjuka, breda, i spetsen afrundade pennor
bestående stjert. Till detta slägte hör
murkryparen, T. muraria, som är askgrå, med svarta ving-
och stjertpennor. De senare äro i spetsen hvita,
vingpennorna deremot till halfva sin längd praktfullt
högröda, andra–femte med hvita fläckar i det inre
fanet och de öfriga med gula fläckar. Strupen är
om sommaren svart, om vintern hvit. Längden utgör
16 cm. Murkryparen är hemma i södra Europas högre
bergstrakter, från hvilka han om vintern drager
sig ned till lägre, varmare och bättre skyddade
ställen. Komma då några soliga dagar, skyndar han åter
upp till höjdregionen, hvarifrån först återinträdande
köld drifver honom tillbaka ned i dalarna. Murkryparen
klättrar endast på fullkomligt kala klippor, aldrig
på träd eller buskar. Under klättrandet sätter han
ut vingarna bakåt och utåt från kroppen, som han
håller lodrät. Enär stjerten dervid icke är till
någon nytta, hålles den så långt ut som möjligt
från klippväggen för att ej skadas. Huru utvecklad
denna fogels förmåga att klättra är, kan man döma
deraf att han i fångenskap förmår med lätthet
löpa uppför tapeterna på en vägg. Flygförmågan
ar väl utvecklad, dock något mindre i vågrät än
i lodrät riktning. Natten tillbringar murkryparen
i en remna i klippan eller i någon mur. Utom under
fortplantningstiden lefver han mestadels ensam. Boet
är stort, rundt och lågt, sammansättes af mossa,
växtull, rotfibrer, hår m. m. och lägges i en grund
klipphåla. C. R. S.

Murman, Johan Vilhelm, finsk skriftställare,
f. 1830, student 1852, prestvigdes i Kuopio
1857. Sedan han derefter tjenstgjort dels såsom
skollärare i Uleåborg och Viborg, dels såsom
finsk öfversättare vid landtdagarna 1863 och 1867,
flyttade han 1868 till Ingermanland, der han vardt
finsk kyrkoherde. M. har utgifvit en mängd skrifter
af olika innehåll, mestadels på finska. 1852 utgaf
han den första svenska grammatik samt 1856 och 1860
de första populärt psykologiska skrifter (Setän
opetuksia, Farbrors lärdomar) på finska språket. I
den af Finska literatursällskapet föranstaltade
tidskriften »Suomi» har M. offentliggjort tvänne
etnografiska afhandlingar: Några upplysningar om
finnarnes fordna vidskepliga bruk och trollkonster
(på svenska) och Framställning om bröllopssederna
uti Ingermanlands finska församlingar (på finska).
O. G.

Murmanska kusten, norra kusten af halfön Kola i
ryska guvern. Archangel, från udden Svjatoi nos
till Kolaviken. Namnet anses vara en förvrängning af
»norrmanska» (d. v. s. norska). Hafvet utanför kusten
kallas Murmanska hafvet.

Murmeldjurslägtet, Arctomys, zool., räknas till
familjen ekorredjur (Sciuridae) inom gnagarnas
ordning och däggdjurens klass. Kroppen är
undersätsig. Kindpåsar saknas. Öronen äro mycket små,
pupillen rund, tummen rudimentär, med ofullständig
klo, tredje framtån längst samt svansen kort
och yfvig. – Till detta slägte hör murmeldjuret,
A. marmota, som blir 51 cm. långt, med svans af
11 cm. längd. Skulderhöjden utgör 15 cm. Öfre
kroppsdelarna äro brunsvarta, sidorna gulgrå,
undre delarna mörkt rödbruna och framtänderna
brungula. Murmeldjuret är hemma på Alperna,
Pyrenéerna och Karpaterna, vistas hälst tätt invid
den eviga snön och går i allmänhet ej längre ned
än till trädgränsen. Till vistelseort väljer det
fria platser, omgifna af branta klippväggar samt
vettande mot öster, söder eller vester, hälst så
långt som möjligt från menniskoboningar. Der gräfva
murmeldjuren hålor, sommartiden högre upp och till
vintern längre ned på berget, stundom ett godt stycke
nedom trädgränsen. Vinterboningen, som är afsedd
för en hel familj, är ganska rymlig och igenkännes
på det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>