Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muridæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilder, som vid fransmännens intåg försvunno från sina
platser, och af hvilka 17 nu finnas i Sevillas
museum, utgörande framställningar af Johannes
döparen, Josef, Bebådelsen, Herdarnas tillbedjan,
Pietà, S. Antonius med Jesusbarnet i sina armar och
två olika Concepciones samt den bild, i hvilken,
mästarens svärmiska hänryckning tager sitt mest
slående uttryck, S. Franciscus’ vision. En af
de öfriga, till samma cykel hörande bilder, den
bekanta framställningen af Skyddsängeln, som leder
ett barn, finnes nu i Sevillas katedral. Från
samma tid anses också en del målningar vara, som
utfördes för franciskanklostret, och bland hvilka
främst märkes en väldig Concepcion (nu i Sevillas
museum), der madonnan ej står på halfmånen, utan på
fullmånen och ej blickar uppåt, utan, full af nåd,
sänker sina blickar ned till jorden. – 1678 målade
M. för hospitalet Venerables sacerdotes några bilder,
bland hvilka märkes den stora och berömda Concepcion,
som efter marskalk Soult 1852 inköptes för 615,300
frcs (nu i Louvre). Till samma år hör ett porträtt af
Don Justino Neve y Yevenes (nu i England), märkligt
såsom ett af M:s få arbeten inom porträttfacket. Hans
sista verk, S Katarinas förmälning (i kapucinkyrkan
i Cadiz), fullbordades efter mästarens död af hans
lärjunge Meneses Osorio och prisas som en af hans
rikaste och skönaste kompositioner. – Af arbeten,
som ej kunna dateras, påminnes här först om hans
bekanta genrebilder ur folklifvet, i hvilka han
vanligen framställer barn, gatpojkar och flickor
i Sevilla, som glädja sig åt tillvaron. Af den
kraftiga formgifningen och den mättade färgen sluter
man, att de tillhöra den tidigare delen af M:s
blomstringstid. De återfinnas dels ensamma, såsom
tiggaregossen i Louvre (»cherchant à détruire ce
qui l’incommode»), af hvilken en upprepning finnes
i Sveriges Nationalmuseum, dels i grupper af två
eller tre, såsom de ypperliga tiggaregossarna i
München. – Utom det redan nämnda porträttet märkes
äfven hans många gånger kopierade sjelfporträtt (nu i
England). För öfrigt målade han flere enkla madonnor,
för hvilka den i Dresden kan tjena som exempel, många
enskilda religiösa taflor, såsom Niños de la concha
(Jesusbarnet ger den lille Johannes att dricka ur en
mussla; i Madrid), flere bilder ur Gamla testamentet,
såsom Jakobs dröm (i Petersburg), flere visionsstycken
med S. Antonius och Jesusbarnet och slutligen en rad
af »Concepciones», af hvilka en i Madrids museum hör
till de härligaste. Om härtill lägges, att M., ehuru
han hufvudsakligen var figurmålare, äfven försökte sig
som landskapsmålare (ett par landskap af honom finnas
i Madrid), så hafva hufvudpunkterna i hans glänsande
konstnärliga verksamhet blifvit påpekade. Spaniorerna
hafva talat om tre stilar hos M.: en kall, en varm och
en »vaporös», utbildade efter hvarandra; andra hafva
sagt, att olika stilsätt af honom användes för olika
ämnen. Det torde ligga något sant i båda påståendena,
ty säkert är, att han utvecklade sig från en mera
torr ungdomsstil genom ett varmt, men ännu plastiskt
målningssätt till en alltmer
lätt, fri, dimlik (vaporös) framställning, liksom
det också är sant, att denna hufvudsakligast
användes vid målandet af himlaglorian och den
obefläckade jungfrun, hvarjämte dessa mestadels
tillhöra hans senare tid. I sin formgifning är
han öfverallt realistisk, liksom han i sjelfva
tanken är fullt ideal, och han sammangjuter de båda
verldarna till ett gripande helt. Deri ligger hans
trollmakt och hans välde öfver sinnena, att han med
den största djerfhet naivt begagnar det verkliga,
nationella lifvet såsom form för den mest glödande
supranaturalistiska entusiasm. Klyftan torde icke
vara så stor mellan hans ekstatiska madonnor och
hans tiggarebarn, ty han har, som Woermann anmärker,
aldrig målat några fula individer ur verkligheten,
utan mest intagande gossar och flickor, medan hans
madonnor i sjelfva verket ej äro annat än svärmiska,
sköna andalusiskor. I det tekniska kan han någon
gång vara mindre sorgfällig med formen, men hans
mästerskap i harmonisk kolorit och fin clairobscur
öfverskyler sådana möjliga brister, på samma gång
han derigenom ställes värdigt vid sidan af de ypperste
inom konstens verld. C. R. N.
Murillo, Gonzalez. Se Bravo-Murillo.
Murini. Se Mössdjur.
Muris, Joannes de (Jean de Meurs), fransk
musikteoretiker under 1300-talet, född i Normandie,
professor vid Sorbonnes universitet i Paris, skref
De musica practica, De musica speculativa och Ars
discantus, i nyare tid aftryckta af Gerbert, samt det
stora, i två manuskript i Parisbiblioteket befintliga
och senare af Coussemaker aftryckta verket Speculum
musicae i 7 böcker. M. är visserligen icke uppfinnare
af mensuralmusiken, såsom man fordom trodde,
men han är jämte Philippe de Vitry den egentlige
grundläggaren af reglerna för den s. k. »stränga
stilen», med dess försigtiga dissonansbehandling
och förbud mot paralleller af fullkomliga
konsonanser (det s. k. qvint- och oktavförbudet).
A. L.
Murium (af Lat. muria, saltlake), kem., benämning
på ett hypotetiskt grundämne, som af Meissner antogs
förekomma i saltsyra. Såsom bekant ansåg Lavoisier,
att alla syror innehålla syre, och han antog derför
i saltsyran en radikal »muriatique». Berthollet, som
iakttog, att klorvatten i solljus utvecklar syrgas
och att dervid uppkommer saltsyra, antog, att klor
var oxiderad saltsyra eller en »acide muriatique
oxigéné». Davy, som förgäfves sökt efter syre
i klorgas, antog deremot (1810), att kloren var,
liksom syre, ett grundämne och att torr saltsyra
var en förening af klor med väte. Denna åsigt
bekämpades af Berzelius (1819) ganska ifrigt.
Berzelius antog, liksom Lavoisier, ett
hypotetiskt grundämne, muriaticum, som med
2 atomer syre ger hypotetiskt torr
saltsyregas. Saltsyregasen åter antogs vara
en förening af lika antal atomer torr saltsyra och
vatten, således saltsyrehydrat (murias hydricus).
Kloren ansågs deremot som en förening af 1 atom
muriaticum och 3 atomer syre, således superoxidum
muriaticum. Gay-Lussacs upptäckt af
cyanvätesyrans sammansättning och många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
