Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik (Grek. musike) var i sin ursprungliga betydelse hos de gamle grekerna inbegreppet af alla de s. k. »musiska konsterna», till hvilka räknades filosofi, poesi, mimik, orkestik och astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för kontrapunkt, ackordföljder och stämforing,
melodiens bildning och genomföring o. s. v. Hvarje
skapelse i toner måste sålunda närmast söka sin
konstnärliga enhet icke i känslor eller främmande
idéer och naturföreteelser, utan inom tonerna sjelfva,
hvaraf följer, att blandarter, sådana som musikdramat
och programsymfonien, äro förkastliga, så snart
de söka enheten utom musiken, men berättigade,
så snart de äfven utan text eller öfverskrifter
göra ett musikaliskt helt intryck, låt vara att
detta intryck sedan vinner ytterligare i intresse
och klarhet genom att den obestämda tonkonsten
ansluter sig till en bestämd text. Då känslan på
sitt mest outsagbara stadium, såsom absolut känsla
utan medvetna föreställningar, icke kan skilja
mellan sina förnimmelser annat än i den allmänna
polariteten mellan hvad som främjar eller hämmar
lifsverksamheten, d. ä. lust och olust, så kan ej
häller den rena musiken med någorlunda bestämdhet
göra någon annan skilnad än mellan uttrycken för
lust och olust samt deras mångfaldiga blandningar
och styrkegrader. Och härvid hafva häfd och språkbruk
utpekat mollton-slägtet såsom den allmänna bäraren af
de sorgsnare känslorna, dur deremot af de gladare
(enl. en annan uppfattning skulle dur uttrycka
klarare och friare, moll dunklare och mera beslöjade
känslor). För öfrigt säger det sig sjelf, att då
harmoni och upphöjd, om än ofta vemodig njutning
äro kriterier på all estetisk verksamhet, både den
skapande och den uppfattande, så får olustkänslan
såsom sådan aldrig direkt ingå i och meddelas från
konstverket, utan den måste betagas sin stoffverkan,
undergå en »katarsis» (rening), alldeles såsom
Aristoteles föreskrifver för tragedien, att denna
väl skall väcka »medlidande och fruktan», men ock
en »rening af dessa och dylika affekter». Allt slags
musik, som går ut på att stoffartadt framställa och
uppväcka passioner och sensationer, utan att adla dem
genom en ideal, harmoniskt luttrad och höjd stämning
inom en musikalisk formenhet, är ur både estetisk och
moralisk synpunkt osund och förkastlig; den vädjar
blott till våra nerver, icke till vårt skönhetssinne,
blott till våra drifter, icke till vårt förnuft. Men
ej mindre underordnad än den musik, som föraktar
formen och idealet, är den, som å andra sidan rör sig
blott mekaniskt med ett tomt formalistiskt tonspel
utan inre lif och individuel inspiration, ett foster
af antingen torr förståndslärdom eller blott rutin
och sjablon. Af nämnda båda missriktningar öfvervägde
fordom oftare den formalistiska, nu för tiden oftare
den materialistiska. Midt emellan båda ligger den
klassiska, som eger jämnvigt mellan innehåll och form,
hvarvid dock bör märkas, att begreppet klassisk ej må
inskränkas till en viss tidsperiod – ehuruväl den
mozart-beethovenska företrädesvis har rätt att bära
detta namn –, utan kan tillämpas på hvarje konstverk,
som eger nyssnämnda harmoniska egenskap. Så är Händel
i sina opera-arior ej sällan formalistisk, men i arian
»Lascia ch’io pianga» är han rent klassisk. Så är å
andra sidan Wagner ofta materialistisk, t. ex. uti
Amfortas’ sjukliga jämmer i »Parsifal»,
men klassisk uti Elsas romans i »Lohengrin»: »Euch
lüften die mein klagen». – Ehuru musiken sjelf
skapar sina former, sammanhänger hon dock i sina
grundelement på det närmaste med naturen. Melodiens
princip är den kontinuerliga ljudserien,
tonhöjdsförändringen, hvarvid stigandet gör intryck
af stegring eller spänning, fallandet af lugnande
eller afmattning. Rytmens likformiga hufvudmått
regleras af pulsslagen: dessa kunna enl. Vierordt
hos menniskan variera från 30–40 till omkr. 200
i minuten, och talomfånget på Mälzels metronom är
likaledes 40–208. De snabbare måtten verka upprörande,
de långsammare lugnande. Harmoniens grundval,
treklangen, finnes likaledes i naturen, näml. i en
grundtons närmaste aliqvottoner. - Musiken indelas i
teoretisk och praktisk. Musikteorien i vidsträcktare
mening omfattar akustik, eller ljudlära, estetik,
eller tonkonstens filosofi, samt grammatik, eller
allmän musiklära (melodik, harmonilära, kontrapunktik
o. s. v.). Den praktiska musiken omfattar tondiktning
(komposition) och utförande (exekution). I afseende
på de yttre medel, som musiken använder, skiljer
man emellan vokalmusik, för menniskoröster, och
instrumentalmusik, för instrument; båda äro ofta
förenade. I afseende på musikens olika bestämmelse
kan man skilja mellan kyrkomusik, teatermusik, kammar-
och konsertmusik, militärmusik o. s. v.
Musikens historia begynner, uti sin första rudimentära
gestalt, i Orienten. Tonkonstens uppfinning tillskref
man gudarna. Så var för egypterna Osiris hennes
upphof. Deras musikaliska kultur känner man blott
genom afbildningar af instrument och utöfvande
konstnärer. Instrumenten voro harpa eller lyra,
flöjt, trumma, sistrum m. fl. Antagligen hafva
hebréer, greker och araber lånat både praxis och
teoretiska frön från egypterna. Ännu äldre är måhända
kinesernas system, som lär vara grundadt mer än 2,650
år före Kristus. Det skall vara ordnadt af Lyngly
i en fullständig skala, liknande vår. Den äldsta
gestalten är, liksom hos de flesta folk, sträng
diatonik, ursprungligen sannolikt med undvikande af
halftonsförhållandet (femtonig skala, utan qvart och
septima). Kinesiska instrument voro flöjt, psaltare,
munharmonika, cittra (kin) och tamtam. För inderna
gällde guden Nared som musikens fader, Bherat som
den förste tonkonstnär och uppfinnare af natak
(dram med sång och dans) samt af ett tonsystem
(de gamle hinduerna kände fyra sådana). Instrument
voro cittra, snabelflöjt, stråkinstrument (serinda
och ravanastron) m. fl. Enligt hebréernas saga var
Jubal uppfinnare af de första instrumenten. Som en
af de äldsta sånger med instrumental ledsagning
omtalas Mirjams lofsång efter tåget genom Röda
hafvet. Efter Moses tid verkade profetskolorna gynsamt
för musikundervisningen. Under Samuel infördes
vexelsången emellan olika körer eller emellan
kör och instrument. Under David nådde hebréernas
musik sin blomstring. Deras instrument voro harpa
(kinnor), luta (nebel), flöjt (chalil, makroschita),
trumpet (chazozra), puka (toph) m. fl. Sannolikt eger
kärnan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
