Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik (Grek. musike) var i sin ursprungliga betydelse hos de gamle grekerna inbegreppet af alla de s. k. »musiska konsterna», till hvilka räknades filosofi, poesi, mimik, orkestik och astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
judarnas tempelsång ännu i dag någon likhet med
den ursprungliga. Grekerna nämna som tonkonstens
uppfinnare än Apollon, än Hermes (lyran), än Athene
(flöjten), än Pan (herdepipan), hvarjämte sagorna
om Amfions och Orfevs’ musikaliska under tyda
på gudomligt ursprung. Vid de stora festspelen,
särskildt de pythiska, spelade musikaliska täflingar
en betydande rol. Vid de dramatiska föreställningarna
sjöngos åtminstone körerna och en del monologer. Någon
harmoni i modern mening kände dock grekerna icke;
instrumenten ledsagade i unison eller oktaver, på sin
höjd äfven med några utsmyckningar och »genomgående»
toner. Grekernas diatoniska skala sträckte sig
genom två oktaver, afdelade i fem »tetrakord»
(fyrtonsgrupper) på följande sätt: H c d e, e f g a,
a b c1 d1, h c1 d1 e1, e1 f1 g1 a1. Ur denna skala,
ursprunglig eller transponerad genom höjning eller
sänkning (grekerna kände nämligen alla kromatiska
intervall), fick man olika oktavslägten (oegentligt
kallade tonarter) genom att skära ut olika oktaver,
hvarvid oktaven e–e1 fick namn af det doriska, d–d1
det frygiska, c–c1 det lydiska, H–h det mixolydiska
oktavslägtet; sedermera tillkommo det iastiska och
det eoliska, äfvensom alla dessa namn, tillökade
med prefixen hypo- och hyper-. Utom de diatoniska
tetrakorden hade man kromatiska (t. ex. h c dess e)
och enharmoniska (h c hiss e). Grekernas notskrift
var bildad af bokstäfver ur det forngrekiska
alfabetet. I instrumentalmusiken hade man tecken för
pauser och tonlängder; i sången rättade sig dessa
helt och hållet efter versmetern. De vigtigaste
instrumenten voro lyra, kithara och aulos. (Grekerna
använde ej stråkinstrument.) Berömda musiker voro
Terpandros, Sakadas, Archilochos, skalden Alkaios
och skaldinnan Sapfo. Teoretiker och skriftställare
öfver den grekiska musiken voro Lasos, Aristoteles,
Aristoxenos, Pythagoras, Ptolemaios, Quintilianus,
Boëtius; i nyare tid märkas F. Bellermann, Paul
och Westphal. Romarna lånade teori och utförande
från grekerna; sin offermusik synas de dock hafva
hemtat från etruskerna. De utbildade framförallt
krigsmusiken. Äfven deras vältalare begagnade
instrumentalister för att låta sig angifvas tonen
för föredraget. Om araberna se Arabisk musik.
Den kristna tonkonsten upptog hebreiska psalmer
och grekiska hymner i sin ritual. Teorien var den
grekiska, genom Boëtius’ förmedling. Tonartsystemet
blef dock till följd af missförstånd något afvikande
(se Kyrkotonarter). Ambrosius (d. 397) införde
antifonier och hymnsång. Gregorius I (d. 604)
redigerade antifonariet för hela kyrkan. Kyrkosången
förbättrades af Karl den store genom införande
af sångskolor (i S:t Gallen, Metz). Den äldsta
vesterländska tonskriften var neumerna (se
d. o.). Det 9:de–12:te årh. karakteriseras af
ansatser till flerstämmig musik och sträfvande efter
en fullkomligare tonskrift. I stället för den forna
flerstämmigheten i oktaver uppträdde en ledsagning
af den kyrkliga melodien i qvarter och qvinter (se
Organum). Munken Hucbald (d. omkr. 932), som först
beskref organum, nyttjade redan notlinier. Samtidigt
framträdde en tonskrift af de första bokstäfverna
i latinska alfabetet. Guido (d. 1037) sammansmälte
neumerna med bokstafsskriften och blef grundläggaren
af den moderna notskriften; äfven befriade han
tonsystemet från den stela diatonikens fjättrar
medelst solmisation och mutation (se dessa
ord). Under 12:te–14:de årh. fick organum friare
gestalter, och behaget af stämmornas motrörelse
mot hvarandra (discantus) blef erkändt. Äfven
parallelrörelsen i terser och sexter (fauxbourdon)
kom i användning och utträngde det äldre organum. En
rikare utveckling af rytmiken fordrade tecken för
tonernas inbördes längd och ledde till mensuralmusiken
(se d. o.). Franco från Köln var den förste, som
skref om denna musik. Äfven utanför kyrkan anslog
musiken nya, folkligare toner genom trubadurer och
minnesångare. Instrumenten riktades genom snabbt sig
utvecklande stråkinstrument, orglar och klavér.
Den egentliga kontrapunktens (se d. o.) blomstring
inträffade under 14:de–16:de årh. Marchettus från
Padua och Joannes de Muris uppställde de regler
för stämföring och dissonansbehandling, som blefvo
gällande långt in i senare tider. Framför alla var
det nederländarna, som utvecklade kontrapunkten
och slutligen bragte den medelst konstgrepp, såsom
augmentationer, diminutioner, ömvändningar, gåtkanon
m. m. (se Imitation och Kanon), till en höjd af
hårklyfveri, som omsider framtvang en reaktion
(Palestrina). Dufay stod i spetsen för den äldre,
Okeghem för den yngre nederländska skolan. Willaërt
stiftade den venezianska skolan, hvars förnämsta
medlemmar voro Merulo och de båda Gabrieli. Goudimel
stiftade den romerska skolan, hvari främst glänste
Palestrina, derjämte äfven Festa, Nanini och
Marenzio. De berömdaste kontrapunktikerna voro
för öfrigt tyskarna Finck, Isaak, Senfl, Hasler
och Eccard, spaniorerna Morales och Vittoria,
engelsmännen Tallis och Bird samt nederländarna
Josquin des Prés och särskildt Orlando di Lasso
(1520–94), som afslutade den nederländska epoken
och jämte Palestrina är den äldre musikens största
namn. Teoretiker voro Tinctoris, Aaron, Zarlino,
Glareanus. Petrucci uppfann nottryck med rörliga
typer. Jämte de lärdare formerna mässa, motett och
madrigal odlades äfven de enklare frottola, vilanella,
i Tyskland liedlein. Dertill kom i 16:de årh. den
hufvudsakligen från tyska folkvisan härstammande
protestantiska koralen. Sången var alltid flerstämmig
och a cappella (med intet eller blott unisont
ackompanjemang). Endast för orgel, klavér och luta
bragte slutet på denna period de första försöken
till ren instrumentalmusik. Denna hade sina egna
slag af notskrift, kallade tabulaturer. Instrumenten
voro mångahanda: giga, fiol; luta, teorb, guitarr;
klavér, hackbräde, klavicymbal; orgel, positiv,regal;
skalmeja, snabelflöjt, tvärflöjt, krummhorn, zink,
basun m. m. Endast sångare och organister räknades
för bildade musiker; öfriga instrumentister skilde
sig från dem och utgjorde särskilda skrån (»pipare»).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
