Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musikföreningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
muskeltrådarna och förqväfver dessa. Men muskler kunna
äfven undergå en mera direkt fettvandling genom
aflagring af fettkorn inuti muskeltrådarna, såsom
vid vissa slag af fetthjerta, t. ex. vid inflammation
af hjertmuskeln (myokardit). Äfven andra muskler
kunna angripas af inflammation (myitis), merendels i
sammanhang med s. k. muskelreumatism, och då uppstå
ofta envisa hårda knölar, hvilka äro ömmande och
värkande, försvåra rörelserna och bäst botas med
massage. Vid hastig spänning kunna musklerna stundom
brista (muskelruptur), såsom vid s. k. ryggskott
(se d. o.), hjertbristning (ruptura cordis) och
lifmoderbristning (ruptura uteri) vid starka värkar
och bäckenträngsel. Muskeln kan vid ansträngning äfven
råka i krampaktig sammandragning (sendrag), då en
frivillig muskel mot ens vilja spontant sammandrager
sig och en stund förblifver kontraherad. Detta
inträffar äfven genom afkylning, såsom vid simning och
genom för tunnt täcke under sömn om natten. En lindrig
knådning brukar snart häfva sendragskrampen. En
längre ihållande kramp hos en muskel kallas
kontraktur och beror på en ihållande central eller
periferisk retning. Såväl kramp som inflammation och
andra muskelsjukdomar gifva anledning till smärta
eller neuralgi i muskeln (myalgi). Muskelstelhet
(rigiditet) förekommer vid katalepsi. Nybildning
af muskelsubstans (myom) förekommer dels i muskler,
dels i andra väfnader ofta jämte bildning af hård
bindväf (fibromyom). Äfven en specifik syfilitisk
nybildning (gumma) förekommer i muskler. – Bland
parasiter i muskler är trikinen den vigtigaste. Bland
degenerativa processer i musklerna förekommer
utom fettdegeneration äfven kolloidvandling.
F. B.
Muskelton. Se Muskelljud.
Musketerare [hårdt k] l. musketör (T. musketier,
af Fr. mousquetaire), fordom benämning på den
med musköt väpnade infanteristen. Omkr. 1520
hade musköten i kejsar Karl V:s armé och något
senare äfven i andra arméer ersatt hakebössan, och
musketerarnas antal blef snart lika med pikenerarnas
(det med pik väpnade manskapet). Musketerarna
hade i striden sin plats i hörnen af de af
pikenerarna bildade fyrkanterna eller framför
pikenerarna. Då man grep till de blanka vapnen,
intogo de dock sin plats bakom pikenerarna. Gustaf
II Adolf ökade musketerarnas antal till 2/3 af
hela infanteristyrkan och ställde dem i samlade
afdelningar, blandade med pikenerareafdelningarna,
så att de på lämpligt sätt kunde samverka. Se vidare
Eldhandvapen, sp. 346 o. 347. – Då omkr. 1700 piken
bortlades och musköten småningom utbyttes mot geväret
med bajonett, bortlades småningom benämningen
musketerare. Namnet bibehölls emellertid i den
preussiska armén för att beteckna linieinfanterister
och nyttjas ännu vid infanteriregementenas 1:sta och
2:dra bataljoner, dock ej vid gardes-, grenadier-
och fusilier-regementen. – Musketörer kallades jämväl
det med musköter väpnade samt beridna adliga lifgarde
af ett kompanis storlek, som 1622 uppsattes af Ludvig
XIII i Frankrike. Det upplöstes ett par gånger mot slutet af
1700-talet och försvann för alltid 1815. C. O. N.
Mus-kila, sjöv., en större träklubba, som sjömän
begagna vid tacklingsarbeten. L. H.
Muskiter [hårdt k]. Se Stickmyggor.
Muskler, anat. och fysiol., kallas i allmänhet
anatomisk-fysiologiskt bestämda partier af den röda,
tradiga massa i djurs och menniskors kroppar, som i
dagligt tal benämnes »kött». Detta bildar nämligen
icke en enda likartad massa, i hvilken det ena stycket
omedelbart öfvergår i det andra, utan större eller
mindre delar, af bestämda former och utsträckning, äro
deri skilda från hvarandra genom fetthaltig bindväf,
i hvilken löpa kärl och nerver, och utmärkas ofta från
omgifningen genom olika trådförlopp. En sådan mindre
massa med likartadt trådförlopp eller sammanhängande
med samma sena kallas muskel. Muskeln har en ganska
invecklad byggnad. Dess massa är icke homogen, utan
låter fördela sig i finare eller gröfre trådar,
äfven de omgifna af en sammanhållande bindväf. Dessa
skenbart enkla trådar äro i sjelfva verket bundtar af
ännu finare, blekröda trådar, muskelns elementardelar,
muskelfibrillerna. De äro kärnhaltiga celler, omgifna
af en ytterligt fin hinna (myo- l. sarkolemma). Men
icke häller dessa trådar äro alltigenom likartade,
utan förete under mikroskopet omvexlande långs- och
tvärgående, ljusa och mörka strimmor, hvilka beteckna
en sammansättning af på detta sätt regelbundet
ordnade, olikartade substanser. Till följd af denna
strimmighet kallas trådarna »strierade». Då de röda
musklerna sammansättas af sådana, hafva äfven de
fått namnet strierade, och då sådan muskulatur kan
sammandragas på viljans befallning, kallas hon jämväl
»voluntär». Olika dessa finnas äfven icke strierade
(»glatta») muskelceller, hvilka, kortare och blekt
grågula till färgen, bilda den muskulatur, som i vissa
organ (t. ex. tarm, lifmoder, blodkärl) åstadkommer
dessas »involuntära» rörelser. Hjertat, hvars rörelser
äfven äro involuntära, har dock strierad muskelväf,
men olik den ofvannämnda voluntära, bl. a. deri att
cellerna äro mycket korta och anastomoserande. –
De voluntära musklerna, af hvilka hos menniskan
efter olika beräkningssätt finnas 4–5 hundra
stycken, hafva sin betydelse deruti att de kunna
sammandragas i bundtarnas längdriktning samt,
då de sträcka sig mellan olika rörliga punkter,
kunna genom sammandragning närma dessa intill
hvarandra och derigenom åstadkomma smärre eller
större rörelser. De större rörelserna betingas alltid
derigenom att de dem verkande musklerna fästas vid
ben och öfverspringa leder, i hvilka rörelsen då eger
rum. Sällan, om någonsin, sträcker sig
muskelväfven omedelbart till muskelns fästpunkter; oftast
förmedlas fästandet af en sena. En sådan sena har
rund, platt, t. o. m. hinnelik form, och vid henne
fogas bundtarna i skilda muskler under mycket olika
vinklar, hvarigenom musklerna få mångfaldigt vexlande
former: band-, spol- och skiflika, 3–4-kantiga,
tandade o. s. v. – Det latinska ordet för muskel,
musculus, betyder egentligen »liten råtta», och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
