Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Måndistans, astron., månens vinkelafstånd från stjernor, som ligga ej alltför långt från ekliptikans plan - Måne. 1. Astron. Se Biplaneter, Drabant 2 och Månen - Måne. 2. Nord. mytol., en son af Mundelföre (se d. o.). Han styr månens gång samt råder för ny och nedan - Måne-elfven. Se Kvänna - Månegarm (Isl. garmr, hund), Nord. mytol., en af de många ulfvar, som födas af en jättinna i jernskogen öster om Midgård - Månen (Lat. Luna), jordens måne, den till jorden ojämförligt närmaste bland samtliga himlakroppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i en punkt på hennes yta (hvaraf vinkeln – distansen –
röner inflytande), å andra sidan den att observationen
skall göras med största omsorg och med ett godt
instrument, för att tillräcklig noggranhet skall
vinnas. E. J.
Måne. 1. Astron. Se Biplaneter, Drabant 2 och
Månen. – 2. Nord. mytol., en son af Mundelföre
(se d. o.). Han styr månens gång samt råder för ny
och nedan. Sjelfva himlakroppen, som styres af Måne,
kallas i fornskrifterna vanligen tungel, ett äfven
i svenska landskapsmål bevaradt ord. Th. W.
Måne-elfven. Se Kvänna.
Månegarm (Isl. garmr, hund), Nord. mytol., en
af de många ulfvar, som födas af en jättinna i
jernskogen öster om Midgård. Han näres af döende
menniskors lif. Slutligen uppslukar han månen samt
bestänker dervid himmelen och luften med blod.
Th. W.
Månen (Lat. Luna), jordens måne, den till jorden
ojämförligt närmaste bland samtliga himlakroppar, rör
sig efter de allmänna lagarna (se Keplerska lagarna)
i en bana kring jorden. Mera korrekt vore visserligen
att säga, att de båda verldskropparna röra sig i banor
kring den gemensamma tyngdpunkten; men jordens massa
är i jämförelse med månens så öfvervägande stor,
att den ifrågavarande tyngdpunkten faller inom
jordkroppen, ehuru ej i sjelfva medelpunkten, och
derför är talet om månens bana kring jorden åtminstone
tillnärmelsevis riktigt. Det som hos månen mest väcker
vår uppmärksamhet är de skenbart olika gestalter han
erhåller derigenom att han, som i likhet med jorden
är en icke sjelflysande kropp och lyser endast med
reflekteradt solljus, vid sin rörelse kring jorden
kommer att vända än den ljusa halfvan, än den mörka
och än delvis den ljusa och delvis den mörka till
oss (se Fas, 3). Månens banplan sammanfaller ej noga
med jordbanans plan, utan gör med detta en vinkel af
ungefär 5° 9’. Derför händer det icke vid alla omlopp,
att de tre verldskropparna solen, jorden och månen
komma noggrant i rät linie med hvarandra. När detta
likväl ibland sker, inträffa förmörkelser, nämligen
månförmörkelse, då jorden är den mellanliggande
kroppen och således hennes skugga faller på
månen, och s. k. solförmörkelse, då månen är den
mellanliggande och hans skugga faller på jorden, för
hvilkens inbyggare dervid inom skuggans område solen
bortskymmes af månen (se Förmörkelser). – Beräkningar
öfver månens rörelse äro vida mer invecklade och
mödosamma samt erbjuda mycket större svårigheter än
räkningar öfver banrörelser i allmänhet. Det enklaste
fallet af banrörelse inträffar, då en materiel punkt
rör sig kring en annan, i hvilken en viss massa tänkes
samlad. Men finnes en tredje närvarande, utöfvar denna
en attraktion på de båda andra och orsakar derigenom
en s. k. störing (perturbation) i rörelsen. Är då
den tredje kroppens massa jämförelsevis liten, så
blir, i synnerhet vid närvaron af andra gynnande
omständigheter, denna störing jämförelsevis liten
och äfven jämförelsevis lätt beräknad. Men vid månens
banrörelse kring jorden spelar hufvudsakligast solen rollen af
denna tredje störande kropp. Och då solens massa är
320,000 gånger större än jordens och månens tillhopa,
blir skilnaden i hennes attraktion på jorden och på
månen stor nog att frambringa störingar af betydligt
belopp. Månens rörelseteori är derför ock en bland de
mest svårlösta uppgifterna inom astronomien. Också
hafva under alla tider de mest framstående forskare
åt densamma egnat sina krafter. De trenne nämnda
kropparnas inbördes attraktion gifver för öfrigt
upphof till flere anmärkningsvärda företeelser. Bland
dessa må nämnas dels den hafsvattnets periodiska
rörelse, som är känd under benämningen ebb och flod
och som består i en, företrädesvis af månens (men
äfven solens) olika attraktion på olika närbelägna
delar af jordkroppen förorsakad, stor svallvåg i
oceanen, hvilken våg, på grund af jordens rotation
rör sig rundt om jorden. Vidare har ock en analog
inverkan af jorden utöfvats på månen i de tider, när
dennes massa ännu helt och hållet eller delvis var
bildbar. Deraf förorsakades det nu lätt iakttagna
förhållandet, att månen miste sin sjelfständiga
rotationsrörelse och i stället erhöll en s. k. bunden
rotation, d. v. s. en sådan, att månen ständigt vänder
en och samma sida emot jorden. Man märker nämligen
lätt, att vissa, äfven för blotta ögat synliga,
mörkare och ljusare fläckar på månskifvan ständigt
bibehålla samma läge, åtminstone i det allra närmaste
(se Libration). – Månens diameter är 348 nymil, eller
0,273 af jordens, hvarför hans volym är 49 gånger
mindre än dennas. Massan är blott 1/80 af jordmassan,
och månens medeltäthet är således blott 0,6 af
jordens. Hans medelafstånd från jordens medelpunkt
är 38,500 mil, men det verkliga afståndet kan variera
omkr. 3,000 mil åt ömse sidor om detta medeltal. Kring
jorden fullbordar han sitt omlopp i förhållande till
en orubblig yttre punkt eller en aflägsen fixstjerna
på 27 dagar, 7 timmar, 43 minuter, 11,5 sekunder
(siderisk omloppstid), men i förhållande till solen
på 29 dagar, 12 timmar, 44 minuter, 2,9 sekunder
(synodisk omloppstid), hvilken tid sålunda i medeltal
förflyter mellan två på hvarandra följande lika faser
(fullmånar eller nymånar).
Ett närmare studium af det fysiska tillståndet på
månytan kunde naturligtvis taga sin början först
med tubens uppfinning, i början af 1600-talet. Redan
en tub af ganska måttlig optisk kraft visar ganska
tydligt, att månens yta är uppfylld af en mängd
ojämnheter. Derför blef det äfven ganska tidigt, långt
innan de astronomiska tuberna nått den närvarande
fulländningen, möjligt att afbilda föremålen på månen
samt t. o. m. upprätta egentliga månkartor. De
första försöken häruti gjordes redan af Galilei
(d. 1642). Bäst framträda ojämnheterna på månen,
då han betraktas ungefär 2 dagar före det första
qvarteret eller 2 dagar efter det sista, emedan
då föremålens skuggor falla från sidan och låta de
uppskjutande belysta topparna synas mot de delvis i
mörkret liggande dalarna såsom bakgrund. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
