Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval / 685-686 (1887) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Månen (Lat. Luna), jordens måne, den till jorden ojämförligt närmaste bland samtliga himlakroppar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fullmåne deremot äro skuggorna vända rätt ifrån oss och
ligga dolda bakom just de föremål, som åstadkommit
dem. Likväl är fullmånen lämpligast för studiet af
vissa förhållanden, t. ex. för bestämmandet af olika
färgskiftningar på skilda delar af ytan. De mörka,
vidsträckta fläckar, som synas äfven för blotta
ögat, visa sig i tuben såsom nästan fullkomligt
släta, hvilket för öfrigt bäst kan bedömas deraf
att knappast vid de mest sneda solstrålar några
skuggor visa sig eller ojämnheter framträda. Man
har derför sedan gammalt gifvit dem namn af »haf»
(Mare crisium, M. fecunditatis, M. nectaris,
M. tranquillitatis, M. serenitatis, M. vaporum,
M. frigoris – vid nordpolen –, M. imbrium, M. nubium,
M. humorum, Oceanus procellarum m. fl.). Ehuru
det numera kan anses fullt konstateradt, att månen
saknar såväl atmosfer som vatten eller åtminstone
af bådadera har blott utomordentligt ringa rester,
så har man dock i nyare tider bibehållit dessa
benämningar, bl. a. af det skälet att den största
sannolikhet talar för, att dessa s. k. haf just
äro forntida hafsbottnar. Vid en förstoring hos
tuben af 20 till 30 gånger framträda bildningar,
som för månen äro mycket karakteriserande, nämligen
ringbergen. Dessa finnas der till utomordentligt stort
antal. Jul. Schmidts år 1878 utgifna månkarta upptager
icke mindre än omkr. 33,000 stycken sådana, ehuru
vi ju se endast obetydligt mera än hälften af månens
yta. Storleken hos ringbergen varierar utomordentligt:
från ungefärligen 10 mils diameter till endast 1
km. eller mindre. I de flesta fall reser sig i
ringbergets midt en fristående kägla, hvarigenom
det hela får så mycken likhet med jordens vulkaner,
att man ej kan tveka att förklara ringbergen för
bildningar af samma slag. Fig. 1 framställer

Fig. 1 (efter fotografi).

bergskedjan Apenninerna samt ringbergen Archimedes (det
största), Aristillus (meod kägla) och Autolycus jämte
några smärre. Å fig. 2 är det betydliga, ej långt från
nordpolen belägna, ringberget Plato afbildadt. Till
venster synas Alperna, genomdragna af Alpdalen, ett nästan
fullkomligt rakt pass. Till höger synes en del af
Mare imbrium. Jämte ringbergen märker man äfven
s. k. bergringar och vallslätter. Å fig. 1 synas
äfven några svarta, skarpa linier,

Fig. 2 (efter fotografi).

som genomdraga slätten och befunnits vara djupa
remnor, hvilka till många mils längd och minst
en kilometers bredd genomdraga månytan. För att
fullständiga den totalbild, som vi kunna göra oss om
naturförhållandena på månen, är det nödvändigt att
taga med i räkningen sådant, som följer af bristen
på atmosfer och vatten. Intet blått himlahvalf höjer
sig öfver fältet, utan på verldsrymdens svarta djup
lysa stjernorna, äfven de minsta, om dagen lika väl
som på natten. Dagen varar 2 veckor, under hvilken
tid solen och stjernorna hunnit göra sitt lopp från
himmelens östra sida till den vestra. Men en jättelik
himlakropp, jorden, har dock orubbligt qvarblifvit
på samma punkt af himlahvalfvet. När solen går ned,
inbryter mörkret plötsligt, utan skymningsljus såsom
öfvergång. Under den långa dagen ha solstrålarna
hunnit i hög grad upphetta marken, i synnerhet
i eqvatorstrakterna, der solen dagar igenom står
nästan rätt i zenit. Men under natten utstrålar denna
värme fullständigt, ty dels är natten 2 veckor lång,
dels saknas här det skydd emot värmeutstrålningen,
som vi hafva uti atmosferen med sina vattenångor
och moln, hvilka fullkomligt göra tjenst såsom
täcke. Temperaturskilnaden på månytan under dagen,
och under natten har genom mätningar uppskattats
till fulla 300° Cels. På månens yta äro sålunda,
så vidt det är oss möjligt att döma i saken, alla
de för det organiska lifvets tillvaro nödvändigaste
vilkor ouppfyllda, och således kunna vi våga påstå,
att på månen intet lif existerar. En annan fråga af
stort intresse är den, huruvida allt på månytan,
om denna än kan anses fullkomligt steril, äfven
är oföränderligt, eller m. a. o. huruvida inom den
oorganiska naturen någon verksamhet ännu eger rum
eller ej. Några observatörer hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>