Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna (Holl. Nederlanden), konungarike i vestra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oinskränkt religiös frihet både åt katoliker och
reformerta. Meningen var ännu ej att göra sig af med
Filip, hvilkens höghetsrättigheter tvärtom erkändes,
utan endast att försvara lif och oberoende mot
hertigen af Alba och hans vilda soldatesk. År efter
år rasade det borgerliga kriget, rikt på skräckscener
och utbrott af det bittraste nationella hat. Alba
lyckades ej föra det till slut och lemnade 1573
N. Hans efterträdare, Requesens, kunde ej häller
bringa de upproriske till lydnad. Vilhelm af Oranien
höll alltjämt frihetens sak uppe, stödd på Holland
och Zeeland; men ställningen syntes honom ibland
förtviflad, och han såg då den sista räddningen
för sig och nederländarna uti en utvandring till
främmande land. År 1576 dog Requesens. Hans vilda
spanska soldater öfverlemnade sig åt de värsta
utsväfningar, härjade stad och land samt stormade
och plundrade till sist det rika Antwerpen. Oranien
begagnade sig af dessa händelser för att med Holland
och Zeeland förena de öfriga nederländska provinserna
genom pacifikationen i Gent (d. 8 Nov. 1576) till
spaniorernas fördrifvande och till försvar af den
politiska och religiösa friheten. Det var den store
fosterlandsvännens dröm, att ur denna förening
skulle framgå en stor nederländsk förbundsstat,
hvilande på grundvalen af nationel frihet och
religiös likställighet. Don Juan d’Austria, som
1576 blef Filips ståthållare i N., var ej mannen
att tillintetgöra Oraniens planer, men hvad han
ej förmådde, lyckades i stället hertig Alexander
Farnese af Parma, den ofvannämnda ståthållarinnan
Margaretas son, hvilken 1578 efterträdde honom. Denne
statskloke man förstod mästerligt att begagna den
religiösa splittringen inom N. och ännu mer de inhemske
stores äregirighet och inbördes afund, och inom kort
återställde han i de södra, vallonska och katolska,
provinserna Filip II:s makt. En förening ingicks mellan
några af dem i början af år 1579.
Republiken Förenta Nederländerna (Holl. Vereenichde
Nederlanden; 1581–1795). En närmare sammanslutning
mellan de protestantiska provinserna blef
då en nödvändighet, och redan d. 23 Jan. 1579
ingingo på Vilhelms af Oranien föranstaltande de
7 norra provinserna Holland, Zeeland, Utrecht,
Gelderland, Friesland, Overijssel och Groningen den
s. k. unionen i Utrecht, läggande sålunda grunden
till hvad som sedan blef »de förenta Nederländernas
republik». Förbundsfördraget, som förband alla att
offra »lif, gods och blod» till gemensamt försvar,
erkände de särskilda provinsernas autonomi i egna
angelägenheter, men konstituerade dem utåt till en
enda stat med generalstaterna såsom högsta beslutande
myndighet. Unionen var ingången »i konungens namn»;
d. 26 Juli 1581 uppsade den unga fristaten denne
konung all tro och lydnad och erbjöd slutligen den
suveräna makten åt Vilhelm af Oranien, den faktiske
ledaren af dess öden. Vilhelm vägrade. En tid derefter
(1584) föll han för Balthasar Gerards hand. Alexander
Farnese underlade sig då Brabant och Flandern samt
eröfrade (1585) det fasta Antwerpen
efter en långvarig belägring. De norra provinserna
beslöto att, trots de svåra förhållandena,
fortsätta kampen för sin frihet. Det skedde under
ledning af »rådspensionären» i Holland, Johan af
Oldenbarneveld och den mördade Vilhelms son Morits af
Oranien. Den förre, en fosterlandsvän som få, blef den
egentlige grundläggaren af den Holländska republikens
samhällsskick och dess merkantila storhet; den senare
blef sitt lands ypperste krigshjelte, såsom sådan
större än sin fader, men mindre än han såsom menniska
och statsman. Efter några år af svårigheter kom
N. att kämpa en jämnare strid. Filip II började krig
med både England och Frankrike och tvangs derigenom
att splittra sina krafter. Morits af Oranien deremot
koncentrerade sina, öfvergaf sin faders planer att
förena hela N. till en enda stat och inskränkte sig
till att försvara och befästa den lilla förbundsstat,
som blifvit grundad genom unionen i Utrecht. När
Filip II dog (1598), var Spaniens kraft bruten, och
hans efterträdare fann 1609 för godt att ingå på ett
12-årigt vapenstillestånd, som blef honom bjudet af
fredspartiet i Holland under Oldenbarnevelds ledning.
Midt under kriget höjde sig den lilla nederländska
eller, såsom den efter den ojämförligt vigtigaste
provinsen, Holland, kallades, holländska republiken
till rangen af merkantil stormakt. Den grundlade
genom ett år 1602 upprättadt ostindiskt kompani på
portugisernas bekostnad ett betydande kolonialvälde
i Ostindien, den hopade i sina hamnar dyrbara alster
från de aflägsnaste land, den beherskade hafven med
sina flottor, och republikens rikaste handelsstad,
Amsterdam, blef efter Antwerpens fall den förnämsta
handelsplatsen i hela Europa. Äfven de ideella
intressena tillgodosågos. Inom vetenskap, literatur
och konst genomlefde republiken under 1600-talet en
verklig storhetstid. Lärde och konstnärer funnos i
mängd, och universitetet i Leiden (grundl. 1575),
landets andliga medelpunkt, fick ett rykte, som
snart gick öfver hela den bildade verlden. Under
vapenhvilan utvecklades och befästes efter hand den
holländska förbundsstatens samhällsskick, hvars
förnämsta kännetecken var en väl långt drifven
partikularism. Inom de särskilda provinserna
innehades den högsta makten eller suveräniteten
af provinsständerna, vid hvilkas sida stod en
syndikus eller »rådspensionär» (raedt pensionaris),
som skötte de löpande ärendena och representerade
provinsen. Provinsständernas deputerade bildade
»generalstaterna» (Holl. de Hooge mogende Heeren
Staten Generael), hvilka från slutet af 1500-talet
sammanträdde i Haag. De innehade den verkställande
makten, som å deras vägnar vanligen utöfvades af en
ståthållare, tillhörande huset Nassau-Oranien. I
sjelfva författningen lågo för öfrigt frön till
en både inre och yttre svaghet. Snart började
en bitter partiernas kamp. Å ena sidan stod det
republikanska partiet, bestående af städernas,
i synnerhet Amsterdams, rika köpmannaaristokrati,
som hyste fruktan för monarkien, älskade freden och
strängt höll på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
