Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna (Holl. Nederlanden), konungarike i vestra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de provinsiella partikularrättigheterna. På den andra
stod det oraniska partiet, som bestod af det lägre
folket, hären och adeln, med krigiska tendenser och
ett hemligt hopp, att republiken en gång skulle
förvandlas till en oranisk monarki. I religiöst
afseende voro republikanerna i allmänhet frisinnade
arminianer, under det att den stränga calvinismen
hade sitt egentliga stöd i det oraniska partiet.
Efter stilleståndets slut, 1621, utbröt å nyo
kriget med Spanien. Det fördes till lands med
mycken framgång under ledning af Morits af Oranien
och dennes yngre broder Fredrik Henrik. Till sjös
utförde nederländske amiralen Martin Tromp lysande
bedrifter. Spanien tröttnade till sist vid kriget
och ingick med republiken »den eviga freden» i
Münster d. 30 Jan. 1648, kort före den vestfaliska
fredens afslutande. Spaniens konung erkände Förenta
Nederländerna såsom sjelfständig stat, stadfäste
dem i besittningen af deras eröfringar i Belgien och
de båda Indierna samt beviljade dem en fullständig
handelsfrihet i alla spanska hamnar.
De katolska provinserna i söder fortforo att
tillhöra det spanska riket, hvarför de vanligen
kallades Spanska N., eröfrades delvis af Ludvig
XIV i Frankrike, men kommo efter det spanska
arfföljdskrigets slut 1713 till Österrike och
benämndes efter den tiden ofta Österrikiska N. (Se
vidare Belgien.) – Efter det stora befrielsekriget
började ånyo inom den nederländska republiken
partiernas kamp. Morits efterträddes såsom ståthållare
af sin broder Fredrik Henrik (1625–47). Dennes son,
Vilhelm II (1647–50), visade ganska öppet monarkiska
sträfvanden, men han dog redan i sina unga år,
och hans enka, en dotter till Karl I i England,
gaf först efter sin makes död lifvet åt en son, den
sedermera i Europas historia så ryktbare Vilhelm
III af Oranien. Under den följande tiden hade det
aristokratiska partiet överhanden inom republikens
rådslag och bestämde gången af dess inre och yttre
politik. De maktegandes ovilja mot det oraniska huset
visade sig i beslutet (1651) att tillsvidare låta
ståthållarevärdigheten vara obesatt äfvensom i den med
Oliver Cromwell (1654) ingångna öfverenskommelsen att
utesluta den oraniska slägten från hvarje republikens
ämbete. I samma anda fattades af Hollands ständer
det s. k. eviga ediktet (1667), som sedermera (1670)
stadfästes af generalstaterna, och som innehöll,
att ståthållarvärdigheten för alltid skulle skiljas
från befälet öfver hären och flottan. I tvänne
krig (1652–54 och 1665–67) med England sökte den
nederländska fristaten värna sina handelsintressen
och sitt herravälde på hafvet, och genom sitt
energiska uppträdande 1655–60 mot Karl X Gustaf
stäfjade den Sveriges fruktansvärda Östersjöplaner
och upprätthöll sitt handelsvälde på detta haf. Själen
i republikens inre och yttre politik var under denna
tid den kraftfulle rådspensionären i prov. Holland,
Johan De Witt. Hans syftemål var att gentemot oraniernas
planer trygga den aristokratiskt-republikanska
författningen och att befästa sitt fäderneslands
merkantila öfvervigt. Det yttre
stödet för sin politik sökte han i vänskapen med
Frankrike. Han tvangs likväl genom Ludvig XIV:s
anfall på Spanska Nederländerna att (1668) med
England och Sverige ingå den s. k. trippelalliansen,
som nödgade den franske konungen att till en tid
uppgifva sina planer. Hollands förmenta otacksamhet
födde hos Ludvig tanken på hämd, och på våren 1672
öfverskred han i spetsen för en välrustad här den
värnlösa republikens gränser. Krigets olyckor, den
hotande undergången väckte till lif det nederländska
folkets förbittring mot det aristokratiska partiet. En
revolution utbröt i Amsterdam, den unge prins Vilhelm
III af Oranien (1672–1702) valdes till ståthållare,
och De Witt blef jämte sin bror Cornells De Witt
mördad af en ursinnig folkhop. Republiken räddades
genom Vilhelms snille och förbundna makters hjelp
samt behöll i freden i Nijmegen 1678 sitt område och
fick dessutom ett fördelaktigt handelsfördrag med
Frankrike. Freden genomdrefs af det aristokratiska
partiet, som ville fred och vänskap med Ludvig XIV,
under det att Vilhelm ville hafva krig för att mot
Ludvig försvara Europas politiska och religiösa
frihet. Den franske sjelfherskarens öfvergrepp,
hans reunioner, hans religionsförföljelser och hans
hårda despotism förskaffade slutligen åt det oraniska
partiet segern inom republiken. N. understödde
Vilhelm af Oranien i hans företag mot England
1688 och biträdde det följande året den stora
koalitionen mot Ludvig XIV. Under en följd af år
förblef republiken, likasom dess gamla medtäflare
England, med hvilket den under Vilhelms lifstid stod
i ett slags personalunion, en trogen tjenarinna
åt hans stora europeiska politik. Den ställde sig
vid spanska tronföljdskrigets utbrott (1701) bland
Frankrikes fiender och fortfor att så göra, äfven
sedan Hollands storpensionär Heinsius efter Vilhelms
död (1702) öfvertagit ärendenas ledning. Utrechtfreden
(1713), som gjorde England till den första stormakten
på hafven, betecknade början till den holländska
fristatens förfall trots den s. k. barrièretraktaten
(1709), som gaf N. rätt att med sina trupper
besätta några fästningar utefter belgisk-franska
gränsen. Republikeris politiska inflytande minskades
alltmer; dess handel och industri hämmades i sin
utveckling; den krigiska andan slocknade efter
hand och den djerfva kraft, som fordom eggade till
stora företag, fanns ej mera. Republikens styrelse
öfvergick å nyo till det aristokratiska partiet, som
underordnade det allmänna under sina
familjeintressen och framförallt sökte bevara freden för att
dess lättare kunna trygga sitt eget herravälde. På
denna sjelfviskhetens regering gjorde österrikiska
tronföljdskriget (1740–48) en ände. Nödvändigheten
att försvara den belgiska barrièren mot Frankrike
invecklade N. i kriget. De militära olyckorna, följder
af försvarsväsendets förfall, medförde en revolutionär
rörelse bland det lägre folket i de holländska och
zeeländska städerna, det republikansk-aristokratiska
partiet störtades, och d. 2 Maj 1747 erkändes Vilhelm
IV Friso af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
