Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nielsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Daguerreotypi, Fotografi och Heliografi. - N:s brorson
Claude Félix Abel N. de Saint-Victor (f. 1805,
d. 1870), fransk officer, bidrog till fotografiens
ytterligare utbildning genom att bereda väg för den
s. k. kollodium-metoden.
Nieper [nip-], Ludwig, tysk målare, f. 1826, studerade
i Dresden och började som träsnidare, men öfvergick
under Bendemanns ledning till måleriet och fortsatte
sedan sina studier i Italien. Han har mest målat
bilder af religiöst innehåll, med god komposition och
karakteristik, samt derjämte porträtt. Sedan 1871
är han direktör för konstakademien i Leipzig. Till
hans bästa arbeten höra Apostelen Paulus’ afsked från
Efesos (1864) samt Kristus på korset, med Petrus och
Paulus som sidobilder, ett altarverk i 1500-talets
stil för en kyrka vid Riga.
Nieritz [nir-], Karl Gustav, tysk skriftställare,
f. 1795 i Dresden, blef tidigt lärare och
förestod 1841–54 en kretsskola i Dresden. Död
1876. N. skref sedan 1830 mer än 100 små band
ungdoms- och folkskrifter, i enkel, from anda och
ofta behandlande historiska ämnen. Flere af dem
äro öfversatta till svenska. Han utgaf sedan 1850
»Deutscher volkskalender». På en offentlig plats i
Dresden är hans byst rest.
Nieroth [nir-], Karl, grefve, krigare, härstammade
från en livländsk adlig ätt och föddes i Finland
(födelseår och födelseort äro ej kända). Han blef 1671
kornett vid ett svenskt regemente i Pommern samt hade
1692 avancerat till öfverstlöjtnant vid Skånska
kavalleriet. 1693 introducerades han på svenska
riddarhuset. 1700 utnämndes han till generalmajor
och öfverste för Smålands kavalleri samt utmärkte
sig i det s. å. utbrytande stora nordiska kriget vid
flere tillfällen. Så deltog han i landstigningen
på Själland samt i striderna vid Düna (1701),
Klissov (1702) och Pultusk (1703). 1704 utnämndes
han till general-löjtnant af kavalleriet. Såsom
befälhafvare öfver den truppstyrka, som 1705
öfvervakade riksdagen i Varsjav och konung Stanislaus’
konungaval, vann han d. 21 Juli s. å. öfver konung
Augusts general Paijkul den lysande segern vid
Varsjav, der den mångdubbelt starkare fienden
blef slagen på flykten och Paijkul sjelf föll i
svenskarnas händer. S. å. återvände han, utnämnd
till kungligt råd och president i Göta hofrätt, till
Sverige. Han upphöjdes d. 26 Juni 1706 på en gång i
friherrligt och grefligt stånd och erhöll senare en
befälhafvareplats i södra Sverige. Sedan Viborg 1710
kapitulerat, sändes N. till Finland i den oduglige
Lybeckers ställe för att upphjelpa försvarsverket
i detta land. Han anlände d. 23 Sept. 1710 till
Åbo såsom öfverbefälhafvare och generalguvernör
med vidsträckt fullmakt att handhafva såväl den
militära som civila förvaltningen samt att efter
eget godtfinnande använda de från landet inflytande
skatterna. Han gick till väga med stor kraft, ja
med stränghet. Fogdarna fingo befallning att utan
skonsamhet utkräfva skatterna. Kompletteringen af
den finska arméns regementen drefs med sådan ifver,
att deras numerär snart steg till omkr. 10,000
man. Friskarorna erhöllo en fastare organisation under
namn af »fotdragoner». Dessa åtgärder gåfvo kriget
en fördelaktigare vändning. Våren och sommaren 1711
företogs en offensivrörelse från Savolaks, och på
hösten sammandrog N. sin hufvudstyrka kring Viborg,
som på alla sidor omslöts. N. kunde dock i saknad
af belägringsmateriel icke skrida till en ordnad
belägring, hvarför han kort före jul måste draga sig
tillbaka. Sysselsatt med nya planer till Finlands
försvar, bortrycktes han plötsligt genom döden d. 25
Jan. 1712. M. G. S.
Nierstein [nirstain], by i storhertigdömet Hessen,
vid Rhen, 2 km. n. om Oppenheim, bekant för sitt
utmärkta rhenska vin (Niersteiner).
Niessen [nis-], Johannes, tysk målare, f. 1821,
studerade i Düsseldorf, der han 1846 målade Lear
förskjuter Cordelia (efter Shakspeare) samt Herodias
med Johannes Döparens hufvud, hvilka berömdes för
sin färg. Efter studier i Paris och Italien, der han
särskildt slog sig på att kopiera Tizian, återvände
han 1850 till Düsseldorf, flyttade 1859 till Weimar
samt slog sig 1866 ned i Köln såsom professor och
konservator vid stadens museum, i hvilken befattning
han inlagt mycken förtjenst.
Nieuwediep [nivedip]. Se Helder.
Nieuwerkerke [niöverkä’rk], Alfred Emilien de,
grefve, fransk bildhuggare, f. 1811 i Paris, började
som dilettant, men utförde 1843 modellen till en
bronsstod af Vilhelm Tigaren, prins af Oranien,
hvilket arbete grundlade hans konstnärsrykte (nu
i konungens af Holland ego). Derefter utförde han
en stod af Cartesius (i Haag och i Tours) och en af
Napoleon I (i Lyon 1852) samt för öfrigt mest byster
af Napoleon III och personer vid hans hof. Sjelf
gick han framåt till äreställen och utmärkelser,
blef 1849 generaldirektör för nationalmuseerna,
ledde 1863 reorganisationen af École des beaux-arts,
blef 1864 senator o. s. v. Med kejsaredömets fall
förlorade äfven N. sina ämbeten och sin inflytelse.
Nieuwpoort l. Nieuport [nivpårt], stad i belgiska
prov. Vestflandern, vid Yser, 3,5 km. från dess
utlopp i Nordsjön. Omkr. 3,500 innev. Hafsbad. – På
sommaren 1600 belägrades N. af nederländarna under
Morits af Oranien. En spansk armé under ärkehertig
Albrekt af Österrike anryckte till N:s undsättning,
men blef på dynerna vid N. slagen af Morits d. 2
Juli. Utanför N. vann engelska flottan under Monk
1653 en seger öfver nederländarna under van Tromp.
C. O. N.
Nievo, Ippolito, italiensk författare, f. 1832,
studerade vid Paduas universitet och åtföljde 1860
(såsom officer) Garibaldis »ett tusen» på expeditionen
till Sicilien, men omkom på återvägen genom ångaren
Ercoles skeppsbrott, 1861. Vid sin förtidiga bortgång
hade han genom dikter och noveller hunnit gifva
glänsande löften om sin literära framtid. Märkligast
är dock den efter hans död utgifna romanen Confessioni
d’un ottuagenario (2 bd. 1867), i hvilken N. inväft
en fortlöpande skildring af Italiens öden 1775–1858,
och som den italienska kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
