Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nitroglycerin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nitrostärkelse, nitrosocker m. fl. Andra
nitroföreningar innehålla qväfvet i radikalen
NO2 direkt förenadt med kol samt uppstå vid
inverkan af salpetersyra på benzol, toluol,
naftalin m. fl. s. k. aromatiska kolväten och
deras derivat, t. ex. nitrobenzol, C6H5NO2,
pikrinsyra HO . C6H2 (NO2)3. Dessa nitroföreningar
i egentlig mening äro i regeln gulaktiga och
under vanliga förhållanden icke synnerligen
explosiva, ehuru undantag (t. ex. pikrinsyra)
gifvas. Utmärkande för dem är att de vid
inverkan af jern och ättiksyra, tenn och saltsyra
m. fl. reducerande blandningar gifva amidoderivat,
hvilka innehålla NH2 i st. f. nitroföreningarnas NO2.
P. T. C.
Nitroglycerin, kem., nitrat af glycerin, C3H5 (ONO2)3,
erhålles genom inverkan af koncentrerad salpetersyra
på glycerin i köld. Efter skedd blandning utspäder
man med vatten, då nitroglycerin utfälles såsom
en tung olja, hvilken noga tvättas med vatten eller
derjämte med svag sodalösning. Nitroglycerin är en
färglös vätska utan lukt, men med kryddartad smak. Det
är ganska giftigt. Dess egentliga vigt är 1,8. Det
stelnar vid + 8°, kan endast med svårighet antändas
och brinner utan att explodera. Deremot exploderar det
våldsamt, om det upphettas till 180°, utsättes för
häftiga stötar eller explosion af knallqvicksilfver
och andra explosiva ämnen. Nitroglycerin utvecklar vid
explosionen ungefår 4 gånger större kraft än krut och
1/2 gång mer kraft än bomullskrut. Nitroglycerinet
har egenskapen att lösa vissa slag af bomullskrut och
med dem gifva geléartade massor, hvilket förhållande
användes vid tillverkning af vissa sprängämnen. Det
nyttjas såsom ingrediens i en mängd explosiva
ämnen, hvilka erhållit olika namn såsom dynamit
(nitroglycerin och bergmjöl), sebastin, ammoniakkrut,
nitrolit m. fl. – Nitroglycerin et framställdes
1847 af Sobrero i Turin. Det kallas ofta i utlandet
»Nobels sprängolja» efter svensken Im. Nobel, som
upptäckte dess explosiva kraft. Dennes son Alfred
Nobel är dynamitens uppfinnare. Se Nobel 1 och 4.
P. T. C.
Nitro-mannit. Se Knallmannit.
Nitrum (Lat.; Grek. nitron), kem.,
betydde ursprungligen soda. Namnet har
sedermera öfverflyttats på salpeter.
P. T. C.
Nittis, Giuseppe de, italiensk målare, f. i Barletta
1846, d. i Paris 1884, studerade vid konstskolan i
Neapel, men höll sig mest till studiet af naturen
sjelf. Sedan han i sitt hemland framträdt med några
landskap, begaf han sig 1868 till Paris, der han
studerade under Gérôme och Meissonier. Han utställde
första gången 1869 historiska kostymbilder, skickligt
utförda, men utan personlighet. Han hade ännu icke
funnit sig sjelf. Men snart visade han sitt verkliga
väsende, då han 1872 utställde Route de Naples à
Brindisi, minne från ett besök i hemorten, måladt
med det trognaste återgifvande af södra Italiens
karakter under sommardagens hetta. N. visade sig som
en fulländad kolorist, antingen han, som i början, med
nästan mikroskopisk noggranhet framställde detaljen,
eller han, såsom längre fram,
»impressionistiskt» angaf endast den allmänna färgverkan
af tingen. För öfrigt var han en af dem, som bröt
med traditionen och gick i spetsen för det moderna
»friluftsmåleriet». Der valde han hälst vyer från
de stora städerna eller deras närhet; och det är
att märka, att det var efter ett besök i London,
som denne den soliga söderns målare i återgifvandet
af verldsstadens dimmor utvecklade sitt verkliga
lynne. Hans första arbete i denna väg var Piccadilly,
den bekanta gatan i London (1875). Sedan kommo
framställningar af Trafalgar Square, Westminster,
Green Park och i synnerhet Canonbridge, insvept i ånga
och rök af en under bron passerande ångbåt. På samma
sätt i Paris, der han målade Place de la Concorde
(1875), Place des Pyramides (1875, nu i Luxembourg),
bägge mästerliga äfven genom sitt staffage, och Jardin
des Tuileries (1880). Slutligen må äfven nämnas, att
han ingalunda öfvergaf att måla solljuset för dimmorna
(bevis derpå är La Charmille, utställd 1883), samt
att han med stor framgång målade pasteller med figurer
i naturlig storlek, bland hvilka de märkligaste äro
de, som skildra scener från kapplöpningslifvet. Vid
en utställning i Maj 1886 i Paris funnos ej mindre
än 129 arbeten af N:s hand. C. R. N.
Nittonårscykeln (Lat. cyclus decemnovennalis) är
det af Dionysius Exiguus och Beda införda namnet
på den cykel, som inom den kristna tidräkningen
motsvarar den metonska cykeln (se Kronologi och
Måncykel). I äldre tider, då man tillskref månen
ett vigtigt inflytande på väderleken, trodde man
sig hafva funnit, att under hvarje nittonårscykel
en likartad vexling af väderleken förekom, och
derför utsattes i almanackerna uppgift om hurudant
vädret var 19 år tidigare. I de svenska almanackerna
förekommo dessa uppgifter ända t. o. m. år 1869.
G. E.
Nittorp, socken i Elfsborgs län, Kinds härad. Areal
7,743 har. 905 innev. (1886). Annex till Dalstorp,
Göteborgs stift, Kinda kontrakt.
Nitzsch. 1. Karl Ludvig N., tysk protestantisk
teolog, f. 1751, d. 1831, var sedan 1790 pastor och
generalsuperintendent i sin födelsestad, Wittenberg,
samt professor vid dess universitet. Efter dettas
upphäfvande (1815) blef N. 1817 förste direktor
för prestseminariet i Wittenberg. Såsom teologisk
systematiker höll han sig vid Kants erkännande af
att ett hos menniskan latent förefintligt förnuftigt
och sedligt innehåll kan kallas till aktualitet
genom en yttre uppenbarelse samt framhöll på denna
grundval, att kristendomen, ehuru af ett rationelt
innehåll, endast i den supranaturalistiska form,
hvari den historiskt framträdde, kunde blifva
menniskoslägtets egendom. – 2. Karl Immanuel N.,
tysk protestantisk teolog, den föregåendes son,
f. 1787, d. 1868, var professor i Bonn sedan 1822,
i Berlin sedan 1847 samt 1848–66 tillika medlem af
preussiska öfverkyrkorådet och från 1855 prost vid S:t
Nikolai-kyrkan i Berlin. Han var efter Schleiermacher
den förste, som systematiserade den nyare praktiska
teologien, kan anses såsom en föregångare till den
s. k. medlingsteologien (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
