Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenflycht, Hedvig Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde ett djupt intryck på den unga flickan. Men
då hennes fader på sin dödsbädd (1734) uttalade den
bestämda önskan att hon skulle blifva Tidemans maka,
var det först efter lång strid och tvekan hon lydde
befallningen. Deras förbindelse såsom förlofvade
varade, under svåra pröfningar, tre år, då den 1737
upplöstes genom fästmannens död. Ett år sörjde hon
denne sin »Mentor». Återkommen till Stockholm, lärde
hon känna prestmannen Jakob Fabricius, hvilken ingaf
henne en öm böjelse, besvarade den lifligt och, sedan
han blifvit amiralitetspastor i Karlskrona i Maj 1741,
hemförde fröken N. som brud. Med rörande innerlighet
har fru N. (hon behöll enligt den tidens sed alltjämt
sitt fädernenamn) skildrat sin korta lycka och dess
plötsliga slut genom makens död blott sju månader
efter bröllopet. Hon föll i en långvarig sjukdom,
begaf sig efter tillfrisknandet till Stockholm
och hyrde sig, otröstlig och verldsled, ett torp
på Lidingön för att i ro få sörja ut. Der började
också hennes skaldeådra att gifva sig fullt och
fritt lopp i några saknadens utgjutelser, som »en
medlidande åhörare» samlade och utgaf under titeln Den
sörgande turtur-dufvan (1743), och hvilka först torde
tillvunnit författarinnan allmännare uppmärksamhet,
i synnerhet som de voro »under vackra melodier
sammansatte». Efter ett år tvungo henne tilltagande
giktkrämpor att återflytta till Stockholm för att
åtnjuta läkarevård. – Efter denna tid vidtager
egentligen fru N:s poetiska verksamhet. Hon strödde
ganska flitigt omkring sig qväden vid kungliga
fester, vid bröllop och grafvar. Man lär bäst
känna hennes äldre poesi genom samlingen Qwinligit
tankespel. Af en Herdinna i Norden (4 del., 1744–50;
1:sta d. öfvers. på danska, »Qvindeligt tankespill»,
1746), som innefattar flertalet af hennes mindre
stycken intill midten af seklet. Hon visar sig
der starkt påverkad af den karolinska vitterheten,
och blott i ett eller annat sångstycke framträda
drag af en sjelfständigare, renare och innerligare
konst. I synnerhet lider hon i de flesta af sina äldre
dikter af en betydlig bredd och äfven af en betänklig
inkorrekthet. Till Dalin sluter hon sig i Den frälsta
Swea (1746), ett episkt poem i fem sånger. Bland flere
andra särskildt utgifna dikter från detta skede må
för öfrigt nämnas Tanckar om skaldekonstens nytta
i et väl inrättadt land (1744). Af de arbeten för
teatern hon 1745 omtalar torde intet numera finnas i
behåll, med undantag af Den äregiruge intrigueuren,
komedi (handskr. i Upsala univ. bibl.). Dessutom
utgaf hon 1744 sin aflidne mans poesier under titeln
Amaranther. Lars Salvius understödde henne i hennes
torftighet genom att förlägga dessa arbeten. Äfven
nådegåfvor af konungahuset tillföllo henne tid efter
annan, liksom sedermera ständiga pensioner, hvilket
gjorde det möjligt för henne att i lugn och utan
alltför stora ekonomiska bekymmer egna sig åt sina
käraste sysselsättningar. – Med året 1753 begynner
det senare skedet af fru N:s skaldskap. En betydande
inverkan på henne utöfvade då hennes inträde i
ordenssällskapet »Tankebyggare» (se d. o.), der hon
knöt bekantskap med de unge skalderna Creutz
och Gyllenborg. Fru N. erkändes af alla såsom
sällskapets mest begåfvade skald, och i de arbeten
det utgaf under titeln »Våra försök» (1753–55) äro
hennes bidrag både många och framstående. Det var
hon, som i sina små berättelser Den gröna fogelen,
Allegorie, De svenska poeter m. m. gaf exempel på en
lätt och smakfull behandling af prosan för diktens
ändamål. Straxt efter 1755 upphörde sällskapets
verksamhet. Men dess yppersta medlemmar utgjorde
den vänkrets, som närmare slöt sig kring fru N., och
ur hvars gemensamma granskning den andra, alldeles
omarbetade och med en mängd nya bidrag riktade
upplagan af »Våra försök» framgick. Den utkom under
titel »Vitterhetsarbeten, utgifne af et samhälle i
Stockholm» (2 dlr, 1759, 1762) och är epokgörande
inom vårt lands vitterhet. Fru N:s stycken visa de
nya inflytelser, som en förtrognare bekantskap med
den franska literaturens stormän, Voltaire, Rousseau
m. fl., begynte öfva på det yngre slägtet. Men tillika
är flertalet bekajadt med en förståndsmässighet,
en moraliserande och filosoferande syftning, som,
oaktadt formens glättning, gör dem tunga och i grunden
opoetiska. Äfven åt episka försök egnade hon sig:
så i Konung Carl Gustafs tog öfver Balt 1658 (urspr.
täflingsskrift i Vitterhetsakademien och tryckt i
Kassel 1754). I det storartade poemet Fruentimrets
försvar emot J. J. Rousseau uttalar hon sig med värme
för qvinnans rättigheter, i det hon ger luft åt den
sorg och harm, som närts hos henne genom samtidens
vränga omdömen om henne sjelf. – Fru N:s enskilda
lif hade under dessa år varit underkastadt en våldsam
skakning. Förlusten af hennes förtrogne vän och stöd,
akademisekreteraren Karl Klingenberg (d. 1757),
upprörde henne på det häftigaste och, enligt en
samtida utsago, gjorde henne för någon tid »så godt
som rubbad till sina sinnen». Hans minne sökte hon
bevara genom att samla och utgifva de uttalanden
och beklaganden, som sågo dagen med anledning af
dödsfallet, under titeln Skuggor af en förlorad vän
(1759). Sannolikt under inflytande af denna saknad
utgaf hon 1758 sina Andelige skaldeqväden. 1761
lärde hon känna den i hennes vittra krets införde
Johan Fischerström. Emellan dem uppstod snart ett
förhållande, som den 43:åriga skaldinnan förgäfves
sökte bemantla med namnet af en »liflig vänskap»,
men som, å hennes sida åtminstone, i sjelfva verket
var brinnande hängifvenhet. Genom sitt inflytande
skaffade hon, enligt hvad som sades, Fischerström
det förmånliga arrendet af Sjö egendom och bosatte
sig samtidigt (1762) å en liten landtgård under
Skokloster, kallad Qvarnlöten, der hon uppbyggde
ett litet trefligt hem, Lugnet, midt emot Sjö. Huru
förhållandet utvecklade sig är ej med full säkerhet
bekant. Några dikter från skaldinnans sista lefnadsår,
i synnerhet den djupt rörande heroiden Hildur till
Adil, skänka oss emellertid en inblick i de häftiga
strider, som utkämpades inom henne, och hvilka,
i förening med kroppslig ohelsa, slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
