Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenflycht, Hedvig Charlotta - Nordenheim, Johan Kristofer - Nordenhielm, Andreas - Nordens Eugène. Se Münnich - Nordens förhistoriska tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedlade henne på ett långvarigt sjukläger. Det har varit
en sägen, att hon, sannolikt under ett anfall af
yrsel, sökte förkorta sitt lif i vågorna, men blifvit
hejdad på vägen. På sitt yttersta skall hon enligt
Fischerströms ord »utan fasa emottagit alla förebåd
af en snart tillstundande förvandling». Den 28 Juni
1763 slog detta »emellan eld och tårar» delade hjerta
sitt sista slag. Svenska akademien har i Skoklosters
kyrka egnat henne en minnessten.
Fru N:s stora anseende som skaldinna bevittnas af
den aktning, som visades henne af in- och utländska
lärda och vittra män, bland hvilka må nämnas Polhem,
Linné, Haller, Gessner, Holberg m. fl. Hon var
uppburen och värderad äfven af konungahuset och ej
minst af det unga skaldeslägtet. Åt dettas känslor
gaf Gyllenborg ett rörande uttryck i sina berömda
verser vid hennes graf. Dalin synes ensam utgjort
ett undantag i detta erkännande, om af likgiltighet
eller andra bevekelsegrunder är ej rätt klart. En
samling af hennes Utvalda arbeten utgafs 1774 af
Fischerström (2:dra uppl. 1781) med ledning af den
redaktion, som fru N. sjelf under sina sista år
företog, och ur hvilken hon uteslutit sina tidigare
vitterhetsalster. Hennes stora popularitet grundade
sig dock mindre på de filosofiska »odena» eller de
lärda undersökningarna än på hennes små sångstycken
i herdeton, »Frihet, min fröjd», »Ach, tystna
täcka foglehop», »Säg mig, Damon, sad’ Lysandra»
m. fl., hvilka enligt Atterboms vitsord sjöngos
ännu i slutet af förra århundradet här och der på
landsbygden. Det är också i denna idylliska tonart,
i denna veka, litet sentimentala dikt, som hennes
skaldeindividualitet ger sig sitt friaste lopp. Än
i dag hänförande genom den hjerteglöd de förråda äro
kärleksdikterna till Fischerström. Fru N:s skaldebana
vittnar för öfrigt om en ovanlig flit och lycka i
att arbeta upp formen. Med rätta anmärker Atterbom,
att få af våra skalder från 1700-talet genomlupit
en så vidsträckt sångskala; ty medan hennes första
qväden stå Runius, fru Brenner och Frese nära,
träffar man i hennes senaste dikter toner, som
förebåda den gustavianska vitterhetens främsta
och bästa harmonier. – 1852 utgåfvos å nyo fru N:s
Samlade skrifter, genom P. Hansellis försorg. Denna
upplaga innehåller äfven ett urval af hennes äldre
qväden. 1859 utgaf friherre F. O. von Nordenflycht
i Berlin hennes »Ausgewählte dichtungen». –
Jfr Atterbom »Svenska siare och skalder», del. 2.
-rn.
Nordenheim, Johan Kristofer, läkare, föddes i
Stockholm 1681 och hette före sitt adlande Heyn,
blef student i Upsala 1696 och studerade medicin
till 1700, då han följde svenska hären och visade så
mycken skicklighet, att han af konungen erhöll ett
reseunderstöd för flere år. Han begaf sig då till
Upsala, men sedermera till Harderwijk, der han 1704
blef med. doktor. 1706 var han fältmedikus i Kurland,
men begaf sig snart till Stockholm, der han började
praktisera. 1710 blef han pestmedikus och 1719
assessor i Collegium medicum, adlades s. å. samt
vardt 1724 lärare för barnmorskorna och 1731 k. lifmedikus. Han
afled i Stockholm 1740. Af hans medicinska
skrifter märkas ett par om Vårby surbrunn
samt Underrättelse om engelska saltets rätta
. . . bruk (1713) och Om de härtills gängse
barna-mässlingens efter-sjukdomar (1722).
-rn.
Nordenhielm, Andreas, filolog, föddes i Norrköping
1633, blef, efter studier i Upsala och en sjuårig
resa genom nästan hela Europa, 1667 professor i
praktisk filosofi och 1672 i vältalighet vid Upsala
universitet samt presiderade i denna egenskap för 88
afhandlingar. 1686 antogs han till lärare för prins
Karl (sedermera Karl XII), fick 1687 kansliråds-
ock statssekreterare-fullmakt samt adlades med namnet
N. Han hette förut A. Norcopensis. Sin befattning
skötte han samvetsgrant och var afhållen af sin
lärjunge. Han afled i Stockholm 1694. N. anses såsom
»stiftare af stilens klassiska korrekthet i Upsala
och var måhända den förste infödde svensk, som för
latinsk vältalighet vann ett namn». Det var egentligen
genom sitt åminnelsetal öfver J. Loccenius (1678)
han förvärfvade sitt rykte i detta afseende. N. var
ock den, som till latin öfversatte de båda sista
delarna af Rudbecks »Atlantica» (1679 o. 1689).
-rn.
Nordens Eugène. Se Münnich.
Nordens förhistoriska tid. Först då kristendomen i det
9:de årh. börjar att vinna fast fot i Skandinavien,
faller historiens ljus på våra trakter. Dessa hade
likväl redan under årtusenden varit bebodda. Om
den långa »förhistoriska tid», som ligger bakom
kristendomens predikande i Norden, har man genom
ett ihärdigt och mångsidigt studium af de från
den tiden till våra dagar bevarade grafvar med
deras innehåll samt andra fornminnen erhållit så
vigtiga upplysningar, att vi nu kunna steg för
stegr följa odlingens framåtskridande under dessa
årtusenden. Detta blef dock möjligt, först sedan man
insett, att Nordens förhistoriska tid omfattar tre
stora kulturperioder: stenåldern, bronsåldern och
jernåldern (se Nordisk fornkunskap).
Den äldsta af dessa kulturperioder är stenåldern, en
tid, under hvilken nordboarna ännu voro fullkomligt
okunniga om metallernas bruk och derför måste
förfärdiga sina vapen och verktyg af sten, trä,
ben och dylika ämnen. Danmark och södra delen af
Skandinaviska halfön hafva varit befolkade flere
tusen år föra Kristi födelse. De äldsta till oss komna
minnen af innevånare i Skandinavien äro några mycket
groft slagna verktyg af flinta, hvilka hafva ganska
stor likhet med minnena från den äldsta stenåldern i
vestra Europa, från den geologiska period, som kallas
den qvartära tiden. De i Norden funna flintarbetena
af detta slag äro dock jämförelsevis sällsynta och
hafva så godt som uteslutande hittats i Danmark samt
på Sveriges södra och vestra kuster. – Talrikare
äro de minnen från en likaledes urgammal tid, hvilka
anträffats i de danska »kjökkenmöddingarna» (stora,
vida, men låga kullar, bildade af qvarlefvor från
stenåldersfolkets måltider) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
