Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Nordin, Karl Johan af - Nordin, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hade en väsentlig del i stiftandet af
hypotekskassan för bruksegare, begärde han 1889 af
missnöje med styrelsen afsked och erhöll det. Ännu
vid 1834–35 års riksdag hade han i bankoutskottet,
der han var ordförande, samt vid öfverläggningarna å
riddarhuset understödt regeringens försök att vinna
delaktighet i lagstiftningen för riksbanken. Men
till 1840 års riksdag kom han, sträfvande att på
annan väg vinna det inflytande hans hersklystnad
efterlängtade, såsom hufvudman för den grupp af
missbelåtna och äregiriga f. d. förtroendeämbetsmän,
hvilken utgjorde en af beståndsdelarna af det under
namnet »koalitionen» kända oppositionspartiet på
riddarhuset. Han föreslog de s. k. extra ordinarie
bevillningarnas upphäfvande under påpekande af att
denna frågas afgörande borde tillhöra riksens ständer
allena. Detta förslag, som afsåg en inskränkning i
den verkställande maktens befogenhet, vann emellertid
lika litet som K. H. Anckarsvärds ännu våldsammare
motioner i samma ämne bifall i något stånd, och N.,
som fann, att »koalitionen»
missräknat sig på varaktigheten af sin i början
stora framgång, »fick podager» och upphörde att
offentligen deltaga i riksdagens förhandlingar. Han
höll sig derefter allt fortfarande fjärran från de
allmänna angelägenheterna och afled å Forsbacka d. 8
Juni 1850.
Nordin, Karl Gustaf, biskop, föddes i Stockholm d. 2
Jan. 1749, inskrefs 1763 vid Upsala universitet och
promoverades till magister år 1773. Beröringen med den
ryktbare Johan Ihre bidrog att rikta hans studier åt
historien och språkvetenskapen. Under dennes
presidium försvarade han 1773 sin gradualdisputation:
Monumenta svio-gothica vetustloris aevi falso
meritoque suspecta, och kallades följande år, efter
att sjelf hafva presiderat för fortsättningen, till
docent i de gotiska antiqviteterna. Detta hans
förstlingsarbete intager i vår literaturhistoria
ett märkligt rum genom den vetenskapligt kritiska
behandling han lät några af våra historiska källor
undergå. I den förra delen sökte han uppvisa äktheten
af den omtvistade Konunga- och höfdinga-styrelsen;
i den senare nedgjorde han med ovederläggliga bevis
runhandskriften »Hjalmars och Ramers saga». Samma
öde hade han tillämnat åtskilliga påfvebullor,
Helgeandsholmsmötesbeslutet m. fl. äldre handlingar,
hos hvilka hans skarpsinne vädrade förfalskningen,
ehuru han aldrig hann fullborda sin afsigt. År
1775 lemnade han universitetet, vid hvars
bibliotek han äfven i två år varit anställd, för
att tillträda lektorsbefattningen i vältalighet
och poesi vid Hernösands gymnasium. Vid sidan af
ungdomens undervisning, hvilken han tog på allvar,
öppnade sig der för honom en ny verksamhet i de
konsistoriella värfven; och den erfarenhet, som
han derigenom förvärfvade, blef af stor betydelse,
då han längre fram kom att ingripa i hela kyrkans
styrelse. Framförallt fördjupade han sig dock i
de historiska forskningarna, och derunder mognade
alltmera hos honom planen att till ett helt samla och
af trycket utgifva Sveriges äldre historiska källor,
såväl författare som urkunder. Redan under vistelsen i Upsala
hade denna tanke vaknat, och han hade begagnat
sin anställning vid biblioteket till förarbeten i
denna riktning. Den om vår literatur så förtjente
k. bibliotekarien K. K. Gjörwell hade, påstött af
N:s Upsalavän, den något yngre historikern E. M. Fant,
år 1778 förordat utgifvandet af ett dylikt svenskt
»corpus diplomaticum» och såsom rätte mannen för
uppgiftens genomförande utpekat N. Gustaf III
skänkte förslaget sitt bifall, och 1782 erhöll
N. tjenstledighet från lektoratet och kallades till
hufvudstaden, der arkiv och bibliotek ställdes till
hans fria förfogande.
Arbetet med fosterlandets häfder afbröts dock,
tyvärr, snart derigenom att konungen, som vid
personlig bekantskap upptäckt N:s förmåga, använde
hans skarpsinne, klokhet och viljekraft i politiska
värf. Särskildt hade N., mån om sitt stånds värdighet
och intressen, allvarsamt fäst konungens uppmärksamhet
på vådan af de då gängse pastoratsförsäljningarna
och nödvändigheten af kyrkoärendenas behandling
i lagligare former. Den stora inflytelse han vid
1786 års riksdag utöfvade (vald som fullmäktig för
Hernösands stift, sedan han s. å. tillträdt Skellefteå
pastorat) stadgade det förtroende han redan vunnit
hos konungen, och d. 1 Nov. 1786 utfärdades den
af N. författade instruktionen för en Ecklesiastik
beredning, i hvilken han sjelf fick plats och blef
den ledande viljan. Den obetydlige gymnasielektorn
(han fick nu vedernamnet »riksprosten»), i besittning
af konungens förtroende och handhafvare af den nya
ordning han skapat, ansågs vara så godt som minister
för kyrkliga ärenden. Invald s. å., 1786, i såväl
Svenska som i Vitt. hist. o. an t. akademien, intog
han i de literära kretsarna en ej mindre framskjuten
ställning än i det politiska lifvet. Men om ock den
nya ordningen var för de flesta kyrkans medlemmar
välkommen, fördrogo dock de högre prelaterna ej gerna
att befallas af en underordnad, hvars hemlighetsfulla
makt väl mycket tog smaken af allenastyrelse, och
hos hvilken man trodde sig spåra en viss lust att
minska biskoparnas inflytande. Till dessa motståndare
sällade sig andra ovänner, särskildt Schröderheim,
som aldrig kunde förlåta N., att denne 1786 skilt
honom från befattningen med kyrkoärendena, vidare
Armfelt, Wallqvist (sedan 1787 biskop i Vexiö)
m. fl. Verkan häraf uteblef icke. Kanske ock Gustaf
III sjelf, ombytlig, missnöjd med en rådgifvare, hvars
försigtighet utgjorde en stark motsats till konungens
vidtsväfvande planer, och icke gerna seende, att någon
i hans omgifning skulle tro sig alltför betydande,
med afsigt låtit honom trängas åt sidan. Säkert
är, att N., som 1786 i hög grad åtnjutit konungens
förtroende, i början af 1788 saknade detta äfven i
de ärenden han sjelf handlade. Han hade att kämpa
med den yngre, glänsande Wallqvists inflytande,
och vid 1789 års riksdag afgick denne med segern.
Visserligen hade konungen i sina revolutionära steg
i början förtrott sig djupare åt N. än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
