Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordin, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt Wallqvist, liksom N. både i allmänhet och såsom
medlem af de deputerade från ofrälse stånden,
hvilka med konungen öfverlade om Förenings- och
säkerhetsakten, gjort denne stora tjenster. Men
hans betänksammare råd harmonierade ej med den
djerfva politik, som nu invigdes, och Wallqvists
uppträdande i det offentliga ställde honom alldeles
i skuggan. Derför fick han icke häller efter
revolutionen 1789 plats i Allmänna ärendenas beredning
eller i den särskilda ecklesiastikexpedition, som
då inrättades, ehuru han i genomförandet deraf tagit
verksamt del och kunde ansett sig sjelfskrifven att
blifva chef för den senare. Att just Wallqvist
intog denna plats var det svåraste i nederlaget,
och från den dagen rådde mellan de bägge männen en
oförsonlig motsats. N., med allt sitt maktlystna sinne
en snarare kall och sluten natur, bidade sin tid. Han
hade varnat Wallqvist, att dennes djerfhet skulle för
honom blifva vida farligare, än timiditeten varit det
för honom sjelf. Sanningen häraf fick Wallqvist snart
erfara och såg upphofvet till sina motgångar ej minst
i N., om hvilken han en gång skref till Gustaf III:
»Det är ingen menniska på jorden jag så fruktar som
denne mannen, och intet beskydd mot honom är godt nog
utom E. K. Maj:ts.» I tvänne år lefde N. skild från
befattningen med statsangelägenheterna, men derför
ej utan inflytande. Män af alla partier sökte honom,
särskildt derför att han i denna intrigernas och
det politiska sqvallrets tid erbjöd den sällsynta
företeelsen af en man, som ej svek förtroenden. Om
hösten 1791 var hans inflytande i märkbart stigande
i den mån planerna på riksdag vunno i styrka, och
då afgörandets stund nalkades, kallade konungen
åter N. till sig för att inhemta hans råd. Denne
tillstyrkte riksdag, på det ordning måtte kunna
bringas i finanserna, men afstyrkte allvarsamt hvarje
försök att röra vid författningen, ty man borde akta
sig att gifva nationen den föreställningen, att
riksdag och revolution vore detsamma. Det försök,
som konungen derpå gjorde, att försona N. och
Wallqvist, för att ej deras osämja skulle göra skada
vid riksdagen, förde visserligen till en förlikning
på ytan. Då emellertid samarbete dem emellan var
omöjligt, måste Wallqvist vid riksdagen i Gefle afstå
åt sin medtäflare ledningen af presteståndet, under
det att det för denne ej låg någon uppoffring i att
låta Wallqvist officielt representera.
Gustaf III:s förtroende var nu förflyttadt till N. Det
löfte denne redan under riksdagen erhållit om en plats
i Allmänna ärendenas beredning uppfylldes d. 12 Mars
1792, och tre dagar senare, dagen före konungamordet,
kallades han äfven att taga plats i finanskonseljen. I
likhet med konungens öfriga rådgifvare behöll han
denna sin plats under närmaste tiden efter dennes död,
derunder sträfvande såväl att bibehålla hertig Karl
vid det förra regeringssystemet som att sammanhålla
det gustavianska partiet. Han följde detta i dess
fall. Fem dagar efter Armfelts afresa fick N., d. 20
Juli 1792, skriftlig befallning att med öfvergifvande
af sina historiska arbeten i hufvudstaden
återvända till sitt lektorat. Hans
politiska bana var dermed afbruten; ty han ej blott
uteslöts från konseljen och Allmänna ärendenas
beredning, utan måste ock lemna det uppdrag som
bankofullmäktig, hvilket presteståndet gifvit honom
vid 1792 års riksdag. Ett nådebevis efter Gustaf
IV Adolfs eget öfvertagande af regeringen var att
N. 1798 fick utbyta Skellefteå alltför aflägse
liggande prebende mot Nora närbelägna pastorat. Vid
Norrköpings riksdag år 1800 såg man honom åter
på den politiska skådebanan såsom en af stiftets
representanter. Och inflytandet i ståndet synes
hafva varit oförminskadt. Han fick plats i hemliga
utskottet och såg den plan till bankens stärkande,
som han 1789 förordat, antagen af riksdagen. Samtida
ansågo, att Wallqvists plötsliga död under riksdagen
till huvudsaklig del orsakats deraf att N. besegrat
honom vid en votering i ståndet. Den plats i
riksbanken, som ståndet nu å nyo erbjöd åt N.,
afböjde han. Af konungen hade han vid kröningen
(1800) ihågkommits med teol. doktorsvärdigheten. År
1805 uppsteg han omsider på Hernösands biskopsstol,
till hvilken allmänna rösten sedan länge designerat
honom. I grund förtrogen med sitt stift, dess
presterskap och dess behof samt förberedd som få för
sitt kall, tillvann han sig på denna plats allmänt
erkännande. Undervisningen och kyrkan lågo honom lika
varmt om hjertat. Ett särskildt intresse visade han
för religions väsendets ordnande bland lapparna. Redan
som lektor hade han åstadkommit upprättandet af 5
nya lappmarkskapell och åt sig utverkat rättighet att
för bibelns tryckande på lappska anordna ett tryckeri
i Hernösand. Revolutionen 1809 förde honom åter in
i riksdagslifvet. Sjelfskrifven såsom biskop, tog
han del i riksdagarna 1809 och 1810, vid bägge medlem
af konstitutions- och hemliga utskotten. Den gamle
gustavianen måste tvänne gånger vara med om att gifva
riket ny tronföljare med uteslutande af Gustaf III:s
ätt. N. afled d. 14 Mars 1812 å sin gård Stenhammar
vid Hernösand. Hans barn adlades 1807 samt adopterades
på sin farbroders namn (af Nordin) och nummer.
Såsom politisk person har N. varit olika bedömd, af
motståndarna med öfverdrifven bitterhet. Konservativ
till sin natur och konungsk, hade han i striden sin
gifna plats på Gustaf III:s sida, och sin ställning
till denne har han korrekt tecknat med orden:
»jag har alltid varit inquiet öfver konungens lätta
föreställningssätt af sakerna och alltid diffikulterat
inför honom i kabinettet, men aldrig sedan jag
kommit ut.» Gustaf III erkände sjelf mot slutet,
att N. var den ende, som alltid varit sig lik; och om
den senares tillgifvenhet och beundran förefinnes ej
något tvifvel. Näst konungamakten satte N. kyrkans
intresse; det sammanföll ock med hans eget. Hans
samtida beskyllde honom äfven att hafva starkare
än de fleste gifvit fart åt den brytning mellan
frälset och ofrälset, som under Gustafs senare tid
framträder. Sjelf har han, och som det synes ej utan
skäl, förnekat sanningen häraf. Såsom ofrälse man och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
