Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordin, Karl Gustaf - Nordin, Johan Gabriel - Nordingrå, socken i Vesternorrlands län - Nordinska samlingarna. Då biskop K. G. Nordins (se denne) handskriftssamling efter hans död hembjöds till Upsala universitet, trädde den mot universitetet altid så frikostige Karl Johan emellan, inköpte samlingen för 3,000 rdr bko och förärade den till universitetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en tid ledare af presteståndet var han naturligen
motståndare till de öfverdrifna adliga anspråk,
som en tid florerade under Gustafs regering. Men
som politiker var han för konservativ och skarpsynt,
som historiker för väl bekant med utvecklingens lagar
att ej inse och erkänna adelns dåvarande betydelse
som politiskt element. Emellertid har denna åsigt om
honom såsom förkämpen för en offensiv ofrälse politik
i hög grad bidragit att skapa den bitterhet, ja det
hat, för hvilket han hos många var ett föremål. Ej
anlagd för att offentligt uppträda, och detta icke
af feghet, utan af ett slags timiditet, bekymrade
han sig mindre om att synas än om att ega makten,
deri olik Wallqvist, som lika mycket åtrådde maktens
anseende som makten sjelf. Hos N. saknades äfven de
glänsande yttre egenskaper och det lekande snille,
som i Wallqvists person så starkt slogo an på
Gustaf III; men han egde en lika snabb och skarp
politisk blick samt större soliditet och jämnvigt
i karakter en, hvarför han äfven, om ock med mindre
lysande statsmannagåfvor, var en säkrare politisk
rådgifvare. Ovännerna sågo i N. en djupt inbunden
person, full af förställning. I beskyllningen ligger
mycken öfverdrift, men sant är, att han ej lät andra,
oftare än han sjelf ville, läsa i djupet af sin
själ. Misstänksamheten låg djupt i hans lynne, och
han var kanske ej mindre uthållig i en gång fattad
ovilja, än han var fast i vänskap. Hans oegennytta
skiljer honom fördelaktigt från flertalet af samtida,
som egde eller rsträfvade efter makten.
N:s vetenskapliga rykte är mera den samlande
forskarens än häfdatecknarens. Utom ofvannämnda
dissertationer af 1773–74 offentliggjorde han ej mer
än inträdestalet i Svenska akademien: Anteckningar
om svenska språkets skiften från äldsta tider till
konung Karl XI:s tid (Sv. akad:s handl. ifrån år
1786, d. I, 1801), sina för samma akademi under åren
1786–1811 författade Minnesteckningar samt Handlingar
till uplysning af swenska krigshistorien (2 dlr
1787–88). I våra dagar har hans Dagbok, tillökad med
några utdrag ur hans Anekdoter, utgifvits (»Histor.
handlingar», VI, 1868). Hans förmåga som författare
får ej bedömas efter minnesteckningarna, hvilka för
öfrigt ej voro ämnade att vara annat än en kort
illustration till årets skådepenning. Om, såsom
högst sannolikt är, han skrifvit eller åtminstone
starkt haft sin hand med i det tal öfver riksrådet
grefve Höpken, som grefve Gyldenstolpe höll i Svenska
akademien (1789), så visar detta af hvilket djup i
tankar, blick för personligheternas och händelsernas
väsende samt kraft i stilen han kunde vara mäktig.
I skapandet af den efterlemnade kolossala
handskriftssamlingen (se Nordinska samlingarna)
ligger hans största literära och vetenskapliga
förtjenst. Mycket är deri af honom sjelf antecknadt
och vittnar om hans bekantskap med våra häfder och
hans historiska blick. Det arbete, som var första
upphofvet till dessa samlingars bildande, nämligen
utgifvandet af ett »corpus diplomaticum Sveciae»,
blef visserligen aldrig af honom fullbordadt, men förarbetena voro
omfattande och hafva till stor del legat till
grund för de sedan utgifna »Scriptores rerum
suecicarum medii aevi». Och många afhandlingar,
som vid universitetet sett dagen, hafva varit
föga mer än ett tillgodogörande af N:s nästan
färdiga arbete. Psykologiskt märkvärdigt är,
att denne historiker och realpolitiker lät sig
på ett område alldeles beherskas af en förut
fattad åsigt trots de absurdideter, till hvilka
den förde. I fråga om gamla författare var han
alltid böjd att betvifla äktheten; särskildt
gällde detta de klassiske latinske auktorerna,
i hvilkas arbeten han såg idel förfalskningar från
15:de seklet. Det kan förklaras endast deraf att den
kritiska riktning hans forskning från början inslog,
under påverkan af en naturlig misstänksamhet och de
första försökens framgång alltmera öfvergått till
en hyperkritisk skepsis. Hans skarpa hufvud och
vidsträckta beläsenhet gjorde sträfvandet blott mera
lockande, och detta snarare till- än aftog med åren.
C. A.
Nordin, Johan Gabriel, boktryckare, född i
Hedemora d. 5 Febr. 1835, blef 1859 föreståndare
vid typografiska föreningens boktryckeri i
Stockholm. 1861–65 ledde han detta lilla tryckeri
för egen räkning och anställdes sistn. år som faktor
hos Kungl. boktryckeriet (P. A. Norstedt & Söner),
hvilken befattning han innehade vid sin död, d. 23
Sept. 1886. – N. utgaf Juni 1869–1877 månadsbladet
»Nordisk boktryckeritidning». 1881 utkom hans
Handbok i boktryckarekonsten, och med anledning af
boktryckerikonstens 400-årsfest i Stockholm 1883
utgaf han, i förening med G. E. Klemming, Svensk
boktryckerihistoria 1483–1883. Dennas inledande
»Allmänna öfversigt» utgör en utvidgning och
omarbetning af en historisk öfversigt i nyssnämnda
»Handbok», under det att arbetets hufvudafdelning,
»Boktryckerierna i Sverige», är en öfverarbetning
och fortsättning af Klemmings 1871–77 utgifna »Försök
till historia om Sveriges boktryckerier».
Nordingrå, socken i Vesternorrlands län,
Nordingrå tingslag. Areal 19,536 har. 3,399
innev. (1886). N. bildar med Ullånger ett regalt
pastorat af 1:sta kl., Hernösands stift, Ångermanlands
Östra kontrakt.
Nordinska samlingarna. Då biskop K. G Nordins (se
denne) handskriftssamling efter hans död hembjöds
till Upsala universitet, trädde den mot universitetet
alltid så frikostige Karl Johaa emellan, inköpte
samlingen för 3,000 rdr bko och förärade den till
universitetet. Samme kurir, som förde till Stockholm
underrättelsen om Kiel-freden, medförde äfven bref
till grefve M. Fr. Brahe, hvilken i kronprinsens
frånvaro skötte kanslersämbetet, att uppgöra
affären. I Mars 1814 öfverlemnade prof. E. M. Fant
till bibliotekarien P. F. Aurivillius de 15 lårar,
i hvilka handskrifterna lågo nedpackade, och enligt
en samma år uppgjord förteckning steg antalet
till 2,260. Detta har dock genom sammanslagning
och utgallring af duppletter sedermera minskats,
så att år 1887 utgjorde de signerade handskrifterna
486 in folio och 1,115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
